Aurèlia Muñoz flyger redan på Reina Sofia-museet
Det måste vara nu, på hennes hundraårsjubileum, annars skulle ett unikt tillfälle gå förlorat: att förbereda den stora retrospektiv som skulle samla frukterna av de senaste årens förbättring av en exceptionell skapare och paradigm för skulptur och textilkonst i Spanien – och i världen – och orättvist glömt efter hennes död, såsom Aurèlia Muñoz (1926-2026). Firandet av jubileet började nyligen, den 13 april, sammanfallande med hennes födelsedag, då de första aktiviteterna under det så kallade "Aurèlia Muñoz-året" lanseras, som kommer att analysera hennes bidrag med olika utställningsevenemang och rundabordssamtal över hela det katalanska territoriet, där ett stort symposium utmärker sig på MACBA, när Reina i början av november har varit i början av november. lanseras, kommer att turnera där. En institution, det måste sägas, som inte bara har varit åskådare och som under ledning av Elvira G.
Osé och dess tidigare föreståndare genomfört en bra del av restaureringsarbetet på många av verken. Och om det finns en bra sak med detta evenemang så är det att ha nått en överenskommelse mellan de två stora utställningscentren i vårt land (här måste vi också uppmärksamma forskningsarbetet som utförts av ett privat galleri som José de la Mano i Madrid), som har rodd ihop för att sammanföra upp till 150 verk av den katalanska konstnären, många av dem opublicerade (särskilt hennes självständiga teckningar, autentiska teckningar, äkta författare) som var en grundfigur på sin tid, kopplad till den internationella rörelsen som heter Nouvelle Tapisserie, en återkommande deltagare i Lausanne Tapestry Biennial (en cirkel där hon träffade andra stora skapare som Magdalena Abakanowicz och Olga de Amaral), också i Sao Paulo, med arbete på MoMA och, som hennes dotter, Silvia Ventosa, som förvandlade till en av hennes egen utställningsbostad, en av hennes utställningens hem. intellektuellt motstånd under Franco-regimen, påminde om vilka ingenjörer, scenografer, fotografer och alla typer av konstnärer som gick förbi ("Ska vi aldrig äta ensamma?" Ventosa minns att hans far ständigt upprepade). Men hennes spår började försvagas på åttiotalet, säger Manuel Cirauqui, en annan av curatorerna (den tredje är Rosa Lleó), när hon ersatte textila material och tekniker som makramé som gav henne så stor framgång, med papper, och började göra utställningar med mindre effekt på grund av deras omfattning och arbetet blev mer kontemplativt.
Andra experter påpekar att Lausannebiennalens kollaps hade en inverkan på saken eller det faktum att hon, av den makt som hon själv kom att utöva, inte behövde ett galleri (hon sålde sina verk direkt), vilket innebar att hon vid sin död fick sidan av sin vistelse på marknaden sämre täckt... Därför förstår de som är ansvariga för denna händelse inte det så mycket som en "rediscoverya"-utredning utan bara en detalj områden som hon tog upp. (hon var en all-terrain-skapare), några fortfarande opublicerade (hennes teckningar, hennes arkiv), andra som var tvungna att ta en titt på (hon var inte bara makramékonstnären, utan en författare som var besatt av rymd och som gav textilier rumslighet och närvaro). Två år av rigoröst arbete kulminerar alltså där vinden också har blåst till förmån, sedan Aurèlia var en 'visionär' konstnär på sin tid - animist, speciesist, feminist... - alla etiketter som nu skulle låta som en opportunistisk läsning men som hon försvarade i en tid då allt detta var ren excentricitet.
Därav titeln 'Entes', namnet i sin tur på en av hans stora verk med makramé på sjuttiotalet och utmärkt representerad i rummet, men också en term på katalanska – 'ens' – utan kön och utan nummer, vilket skulle anspela på alla dessa hybrida, könlösa, kännande karaktärer som har befolkat hans fantasi sedan början. Sedan 1982, just i ett Crystal Palace före MNCARS, har Aurèlia Muñoz inte setts i efterhand. Där svepte han in sina "drakfåglar" (de som ser imponerande ut på Reina och som har "återskapats" för MACBA-atriumet) med andra kläder fram till det datumet.
Trots detta tar denna utnämning mer hänsyn, inte så mycket till utställningen 2020 på MNAC, resultatet av den stora donation som familjen gjorde till museet, utan också den som organiserades av Cirauqui y Lleó själv genom EINA Foundation vid Centre Grau-Garriga de Arte Textil de Sant Cugat (där jubileet för år sedan också är ett par år sedan). Utan tvekan svämmar ambitionen över nu jämfört med vad den var då. Det var Aurèlia, minns hennes dotter, en självkrävande konstnär: «50 % arbete, 50 % PR; hans verk, 50 % produktion, 50 % montage – och det är därför detta förslag tar upp montage som ett kunskapsverktyg; 50% färdig bit, 50% hur du fotograferar den.
Det är av denna anledning som turnén, kronologisk men också tematisk, börjar i ett rum med foton av de stora författare (Freixà eller Català-Roca) som hjälpte henne att spela in vad hon gjorde. Ingen går obemärkt förbi dess jutegolv. Det fortsätter med ett ämne om hennes figurativa och mer ortodoxa början med textilier som dock, om vi kan abstrahera oss från hennes senare, mer kända produktion, kommer att bekräfta kvaliteten hos en kreatör som kom sent till konsten (hon var redan över 40) men som tog den på största allvar.
Vi kommer också att förstå dess referenser: från den katalanska romanen eller Hieronymus Bosch till Miró eller Klee. Sedan kommer hans hopp till makramé, till den där knyttekniken, en primitiv gest som till och med barnet hanterar; som hoppar till en skulptur som lämnar muren och kan omges ('Palmträd', 'Undulations'...); önskan att göra det mer eteriskt ('fåglarna'); laboratoriet som var ritningarna (som kommer att rotera vid MACBA); användningen av det papper som hon känner till tillsammans med Thomas P. Pupkiewicz och som hon kommer att producera själv; böckerna, quipus, havet (kom ihåg 'Algas', den monumentala pjäsen som omgav Sonia Navarro i vår monter på ARCO)...
Och ett arkiv som 'öppnas' i slutet för att 'stänga' en utställning som bekräftar att denna forskning om Aurèlia Muñoz går långt och bara har börjat.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
1 maj 2026, 12:56
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Aurèlia Muñoz ya alza el vuelo en el Museo Reina Sofía
Beskrivning
Tenía que ser ahora, en su centenario, o se perdía una oportunidad única: elaborar esa gran retrospectiva que recogiera los frutos de puesta en valor de los últimos años de una creadora excepcional y paradigma de la escultura y el arte textil en España –y en el mundo– e injustamente olvidada tras su muerte como ha sido Aurèlia Muñoz (1926-2011). Los fastos del aniversario comenzaron recientemente, desde el 13 de abril, coincidiendo con su cumpleaños, cuando se ponen en marcha las primeras actividades del denominado 'Año Aurèlia Muñoz', que analizará sus aportaciones con distintas citas expositivas y mesas redondas en todo el territorio catalán, en el que sobresale un gran simposio en el MACBA a comienzos de noviembre cuando esta gran antológica del Museo Reina Sofía, que acaba de echar andar, itinere allí. Una institución, todo hay que decirlo, que no ha sido mera espectadora y que ha llevado a cabo, al frente de Elvira G. Osé, ya su ex directora, buena parte del trabajo de restauración de muchas de las piezas. Y es que si algo bueno tiene esta cita es haber puesto de acuerdo a los dos grandes centros expositivos de nuestro país (aquí hay que prestar asimismo atención a los trabajos de investigación llevados a cabo por una galería privada como la madrileña José de la Mano ), que han remado a la par para reunir hasta 150 obras de la catalana, muchas de ellas inéditas (sobre todo sus dibujos, auténticas piezas autónomas) que rescata de un olvido brumoso a una autora que fue figura fundamental en su época, vinculada al movimiento internacional llamado Nouvelle Tapisserie, participante recurrente de la Bienal del Tapiz de Lausana (círculo en el que conoció a otras grandes creadoras como Magdalena Abakanowicz u Olga de Amaral ), también en la de Sao Paulo, con obra en el MoMA y que, como recordaba su hija, Silvia Ventosa, una de las tres comisarias de la muestra, que convirtió su propio domicilio en un núcleo de resistencia intelectual durante el franquismo, por el que pasaron ingenieros, escenógrafos, fotógrafos y todo tipo de artistas («¿No vamos a comer nunca solos?», recuerda Ventosa que repetía constantemente su padre). Sin embargo, su estela empieza a aflojar en los ochenta, relata Manuel Cirauqui, otro de los comisarios (la tercera es Rosa Lleó ), cuando sustituye los materiales textiles y técnicas como la del macramé que tantos éxitos la granjearon, por el papel, y empieza a hacer expos de menos efecto por sus escalas y la obra se vuelva más contemplativa. Otros expertos señalan que incidió en el asunto el colapso de la Bienal de Lausana o el hecho de que, del poder que llegó ella misma a ejercer no precisase de galería (vendía sus obras directamente), lo que supuso que a su muerte tuviera peor cubierto el flanco de su permanencia en el mercado... Por eso, los responsables de esta cita no la entienden tanto como un 'redescubrimiento' de Aurèlia Muñoz sino como una investigación pormenorizada de todas las áreas que abordó (fue una creadora todoterreno), algunas aún inéditas (sus dibujos, su archivo), otras a las que había que dar una vuelta (no fue solo la artista del macramé, sino una autora obsesionada con el espacio y que dotó al textil de espacialidad y presencia). Culminan pues dos años de riguroso trabajo en los que el viento ha soplado también a favor, pues fue Aurèlia una artista 'visionaria' en su época –animista, especista, feminista...– etiquetas todas que sonarían ahora a lectura oportunista pero que ella defendió en un tiempo en el que todo esto era pura excentricidad. De ahí el título, 'Entes', nombre a su vez de uno de sus grandes corpus de trabajo con el macramé en los setenta y soberbiamente representado en sala, pero también un término en catalán –'ens'– sin género y sin número, que haría alusión a todos esos personajillos híbridos, sin sexo, sintientes, que pueblan su imaginario desde sus comienzos. Desde 1982, precisamente en un Palacio de Cristal pre MNCARS, no se veía a Aurèlia Muñoz de manera retrospectiva. Allí se arropó a sus 'pájaros-cometa' (los que lucen impresionantes en el Reina, y que se han 'recreado' para el atrio del MACBA) con otros conjuntos hasta esa fecha. Aún así, esta cita tiene más en cuenta no ya tanto la muestra de 2020 del MNAC fruto de la gran donación que la familia hizo al museo, como la organizada por el propio Cirauqui y Lleó a través de Fundación EINA en el Centre Grau-Garriga de Arte Textil de Sant Cugat (desde donde se conmemora también la efemérides) de hace un par de años. Sin duda, la ambición se desborda ahora en comparación con lo que fue aquello. Fue Aurèlia, lo recuerda su hija, una artista autoexigente: «50% trabajo, 50% relaciones públicas; sus obras, 50% producción, 50% montaje –y por eso al montaje como herramienta de conocimiento atiende esta propuesta–; 50% pieza acabada, 50% cómo la fotografíes». Es por esa razón que el recorrido, cronólogico, pero también temático, arranca en una sala con fotos de esos grandes autores (Freixà o Català-Roca) que la ayudaron a registrar lo suyo. A nadie le pasa desapercibido su suelo de yute. Continúa con un ámbito sobre sus inicios figurativos y más ortodoxos con el textil que, sin embargo, si somos capaces de abstraernos de su producción posterior más conocida, confirmará la calidad de una creadora que llega tarde al arte (tenía ya cumplidos los 40) pero que se lo tomó muy en serio. También entenderemos sus referentes: del románico catalán o El Bosco a Miró o Klee. Llega después su salto al macramé, a esa técnica de nudos, un gesto primitivo con el que incluso lidia el niño; ese salto a una escultura que abandona la pared y se puede rodear ('Palmera', 'Ondulaciones'...); el deseo de hacerla más etérea (los 'pajaros'); el labarotorio que fueron los dibujos (que rotarán en el MACBA); el uso del papel que conoce junto a Thomas P. Pupkiewicz y que producirá ella misma; los libros, los quipus, el mar (recuerden 'Algas', la monumental pieza que arropó a Sonia Navarro en nuestro estand en ARCO )... Y un archivo que se 'abre' al final para 'cerrar' una muestra que constata que esa investigación sobre Aurèlia Muñoz da para mucho y no ha hecho más que empezar.
