Chema Madoz och fantasiflykten som återupplivar
När jag njuter av Chema Madozs "vardagsmagi" har jag inte kunnat sluta tänka på en observation som min son Ernesto gjorde, som efter att ha besökt sin utställning på Centro del Carmen i Valencia en gång sa till mig: "Den här konstnären har det väldigt dåligt på grund av AI." Det kom att antyda att denna kejserliga maskin dedikerad till den uråldriga konsten att stjäla andra människors skapelser kunde ta bilder med lysande metaforer och objektkombinationer i överljudshastighet. Liksom Bartleby föredrar jag att utesluta att i cybernetisk simulering kan fjärilarnas poetiska metamorfos äga rum. Madozs absoluta estetiska mognad transporterar oss återigen, med lätta fladder, till en domän av bländande uppenbarelser som inbjuder oss att pausa vår accelerationsdrift.
Madoz förklarade 2020 att han skulle vilja att betraktaren av hans verk skulle bli medveten om att "för att resa behöver du inte resa, att allt som omger oss är kapabelt att erbjuda oss sitt ansikte bara genom att ändra vår synvinkel, eller att poesi kan leva i vårt eget rum." I verkligheten är hans bilder tropologiska förskjutningar, metaforer och visuella metonymier som ger oöverträffade perspektiv i en sklerotiserad värld. Hans bländande fantasi är aldrig statisk, även om han börjar sin utställning på Elvira González-galleriet med en stoppad pendel. Madoz är en uttalad beundrare av Ramón Gómez de la Serna och mycket nära Joan Brossas objektpoesi, influerad av den magrittiska pipan som förnekar dess verklighet bortom representation, och är inte på något sätt en retro-surrealistisk epigon.
Han förfalskade, för årtionden sedan, sitt eget fotografiska språk och har visat att han har en imponerande förmåga att träffa målet, och genererar bilder som paradoxalt nog saknar motstycke och som samtidigt låter "bekanta" för oss. I dessa bilder tagna sedan 2024 omformulerar Chema Madoz, alltid med fokus på subtila objektsammansättningar, genren stilleben med anspelningar på både kontemplativ lugn och medvetenhet om ändlighet. Jag tänker på en svart skalle med vita tänder eller annat som reflekteras i en äggformad form; eller i det utgrävda korset.
Men också i det meddelandet på flaskan som innehåller bilden av skeppsvraket. Kanske är vårt liv inget annat än allegorin om "homo bulla" som, i den här konstnärens metaforiserande fantasi, slutar med att framstå som glaskulor som går sönder vid anslag mot ett städ. Trots allt, bortom miljönihilism, fortsätter konsten att ha förmågan att frammana något annat än vad vi har eller, som Madoz indikerar, "den öppnar luckor i uppfattningen och ger oss en idé om verkligheten som är oerhört formbar för oss." Fotografens blick går på jakt med syftet, inte alls destruktivt, att ge liv åt den livlösa.
Särskilt glada är kompositionerna där han leker med elementen i falkenjakt, placerar en fjäril på en handske eller huvan på en fågelskulptur. Omedveten om taxidermiska tvångstankar får den här skaparen sina bilder att flyga, även när de är, som det där gänget fjärilar, i sophämtaren. Utan tvekan har Chema Madoz bilder det där hjärtslag eller vingfladder som på alla sätt återupplivar oss.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
11 maj 2026, 18:38
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Chema Madoz y el vuelo de la imaginación que reanima
Beskrivning
Disfrutando de la 'magia cotidiana' de Chema Madoz, no he podido dejar de pensar en una observación de mi hijo Ernesto, que, tras visitar su exposición en el Centro del Carmen de Valencia, una vez me dijo: «Este artista lo tiene muy mal por culpa de la IA». Venía a sugerir que esa máquina imperial entregada al antiguo arte de robar creaciones ajenas era capaz de realizar fotos con brillantes metáforas y combinaciones objetuales a velocidad supersónica. Como Bartleby, prefiero descartar que, en la simulación cibernética, pueda realizarse la poética metamorfosis de las mariposas. La madurez estética absoluta de Madoz nos transporta una vez más, con ligeros aleteos, hasta un dominio de apariciones fulgurantes que nos invitan a pausar nuestra deriva aceleracionista. Madoz declaró en 2020 que le gustaría que el espectador de sus obras cobrara conciencia de que «para viajar no necesita desplazamientos, que todo lo que nos rodea es susceptible de ofrecernos ora cara con tan sólo cambiar nuestro punto de vista, o que la poesía puede habitar en nuestra propia habitación». En realidad, sus fotos son desplazamientos tropológicos, metáforas y metonimias visuales que regalan perspectivas inauditas en un mundo esclerotizado. Su fulgurante imaginación no es nunca estática, aunque comience precisamente su muestra en la galería Elvira González con un péndulo detenido. Declarado admirador de Ramón Gómez de la Serna y muy cercano a la poesía objetual de Joan Brossa, influido por la magrittiana pipa que niega su realidad más allá de la representación, Madoz no es en ningún cas, un epígono retro-surrealista. Forjó, hace décadas, un lenguaje fotográfico propio y ha demostrado que tiene una impresionante capacidad para dar en el blanco, generando imágenes que, valga la paradoja, son inauditas y, al tiempo, nos suenan 'familiares'. En estas fotos realizadas desde 2024, Chema Madoz, centrando siempre los sutiles ensamblajes-objetuales, reformula el género de la naturaleza muerta con alusiones tanto a la serenidad contemplativa cuanto a la conciencia de la finitud. Pienso en un cráneo negro de blanca dentadura o en otro que se refleja en forma ovoide; o en la cruz excavada. Pero también en ese mensaje en la botella que contiene la imagen del naufragio. Acaso nuestra vida no sea otra cosa que la alegoría del 'homo bulla' que, en el imaginario metaforizador de este artista, termina por aparecer como esferas de cristal que se rompen al impactar sobre un yunque. A pesar de todo, más allá del nihilismo ambiental, el arte sigue teniendo la capacidad de evocar algo diferente a lo que tenemos o, tal y como Madoz indica, «abre brechas en la percepción y nos pone en bandeja una idea de realidad que nos resulta tremendamente maleable». La mirada del fotógrafo va de caza con el propósito, nada destructivo, de dotar de vida lo inanimado. Especialmente felices son las composiciones en las que juega con los elementos de la cetrería, colocando sobre un guante una mariposa, o la caperuza a la escultura de un pájaro. Ajeno a las obsesiones taxidérmicas, este creador consigue que sus imágenes emprendan el vuelo, incluso cuando están, como ese montón de mariposas, en el recogedor de la basura. Sin duda, las fotos de Chema Madoz tienen ese latido o batir de alas que, en todos los sentidos, nos reanima.
