"Dåligt älskad": Det mänskliga tillståndets isberg
Bra teater är oftast ett isberg som gömmer sig under ytan så mycket eller mer än vad som syns. Juan Mayorga säger ofta att texten vet saker som författaren inte vet, och det är värdet av klassikerna. "La malquerida", av Jacinto Benavente, är ett isberg och under "landsbygdens såpopera" i början av 1900-talet i Spanien som berättar om en universell och bestående historia av mänskliga passioner. Benavente hade premiär på " La malquerida" - skriven för María Guerrero - i december 1913. Det var nio år innan Svenska Akademien tilldelade honom Nobelpriset i litteratur, men han var en av de mest populära dramatikerna i vårt land och framgången för hans drama med en kant av tragedi var exceptionell. Sedan dess har han ofta framträtt på spanska scener, både i professionella och amatörteaterproduktioner. Den spanska teatern presenterade den för sista gången för nästan fyrtio år sedan, med en ung akacia: Aitana Sánchez-Gijón . Samma skådespelerska är ryggraden i den nya produktionen som just har premiär på samma scen; redan en av de stora spanska tolkningsfigurerna tar hon nu rollen som Raimunda, som hon ger den rundhet, klarhet , patos och tortyr som personalen kräver. Funktionen är baserad på en version av Juan Carlos Rubio och Natalia Menéndez , dess chef, som har beskurit grenarna av texten för att visa stammen med renlighet. De har tagit bort titeln på artikeln -"La"- inte bara för att distansera sig från författaren, utan också för att framhäva universaliteten i en berättelse som visar en kärlekstriangel på en gång fruktansvärd och tragisk, och som avslöjar de mörkaste hörnen av det mänskliga tillståndet. Natalia Menéndez lägger berättelsen på bordet med råhet och enkelhet (i ordets goda bemärkelse), även om den överträffar elegans och lite brådska i resultatet. Han ser med medkänsla på sina karaktärer; ingen är bra eller dålig, alla presenterar sina grå, och han har en magnifik rollbesättning, bland vilken Goizalde Núñez och Dani Pérez Prada sticker ut.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
20 march 2026, 09:00
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
'Malquerida': iceberg de la condición humana
Beskrivning
El buen teatro suele ser un iceberg que esconde bajo la superficie tanto o más que lo que asoma. Juan Mayorga suele decir que el texto sabe cosas que el autor no sabe, y ahí está el valor de los clásicos. 'La malquerida', de Jacinto Benavente, es un iceberg y bajo el 'culebrón rural' de la España de principios del siglo XX que relata se oculta una historia universal e imperecedera de pasiones humanas. Benavente estrenó ' La malquerida ' -escrita para María Guerrero- en diciembre de 1913. Faltaban nueve años para que la Academia sueca le concediera el premio Nobel de Literatura, pero era uno de los dramaturgos más populares en nuestro país y el éxito de su drama con ribetes de tragedia fue excepcional. Desde entonces ha subido con frecuencia a los escenarios españoles, tanto en producciones profesionales como de teatro aficionado. El Teatro Español la presentó por última vez hace casi cuarenta años, con una joven Acacia: Aitana Sánchez-Gijón . La misma actriz es la columna vertebral de la nueva producción que se acaba de estrenar en el mismo escenario; convertida ya en una de las grandes figuras españolas de la interpretación, asume ahora el papel de Raimunda, a la que le otorga la rotundidad, la claridad , el patetismo y la tortura que exige el personal. La función parte de una versión de Juan Carlos Rubio y de Natalia Menéndez , su directora, que han podado las ramas que tiene el texto para mostrar el tronco con limpieza. Han despojado del título el artículo -'La'- no solo para distanciarse del autor, sino también para dejar en primer plano la universalidad de una historia que muestra un triángulo amoroso al tiempo terrible y trágico, y que deja al descubierto los rincones más oscuros de la condición humana. Natalia Menéndez pone sobre las tablas la historia con crudeza y simplicidad (en el buen sentido del término), aunque le sobre elegancia y peque de precipitación en el desenlace. Mira con compasión a sus personajes; ninguno es bueno o malo, todos presentan sus grises, y cuenta con un magnífico elenco, dentro de los que destacan Goizalde Núñez y Dani Pérez Prada .
