De som inte röstar
Moreno Bonilla har vunnit, men han har inte uppnått sitt mål, vilket alltid är den värsta av segrar. Bara han kan bli president, men han ville inte bli så igen. Den populära kandidaten har lidit av samma problem under hela sin kampanj: PPValresultatet i Andalusien 2026, kommun för kommun I den senaste segern med en socialistisk regering i Andalusien –2015– gick deltagandet till nästan 64%.
I Moreno Bonillas första absoluta majoritet –2022– låg räkningen kvar något över 56%. Dessa nästan åtta fler nedlagda punkter förklarade inte allt om den nuvarande andalusiska politiska kartan, men nästan. Tillväxten i deltagande nu förklarar inte heller allt, men nästan.
Där spelade den populära kandidaten för den absoluta majoriteten. De som inte skulle rösta betydde nästan mer än de som skulle göra det. Den långmodiga mobiliseringen av valbasen till vänster om PSOE, efter det femtiofte avsnittet av splittring och spänning till sista sekunden, har kostat det populära partiet den absoluta majoriteten.
Ett annat mål, utan minsta möjliga återaktivering av den socialistiska väljaren, verkade vara ett omöjligt uppdrag.
Verkligheten och valmatematiken är envis. Moreno Bonilla har vunnit, men han har inte uppnått sitt mål, vilket alltid är den värsta av segrar. Bara han kan bli president, men han ville inte bli så igen.
Den populära kandidaten har lidit av samma problem under hela sin kampanj: PP. Hans dilemma mellan honom eller en röra förlorade all sin styrka med regeringsöverenskommelserna mellan Popular och Vox. Dessutom, mellan den dåliga bedömningen av dess förvaltning av offentliga tjänster som hälsa och fantomhotet om problem, verkar det som om andalusierna har föredragit lite problem.
I PSOE och i Moncloa kommer de säkert att vara övertygade om att se ytterligare ett obestridligt bevis på sin teori, enligt vilken de röstar på Pedro Sánchez och straffar de andra socialisterna. Alla ser vad de vill se. Men detta var ingen arbetsolycka för María Jesús Montero.
Det verkar mer som resultatet av ett decennium efter att inte ha gjort vad som måste göras efter korruptionen av ERE och ett traumatiskt avsteg från makten. Det kommer att fortsätta hända så länge de inte möter det. Den verkställande makten kan betrakta katastrofen med hänsyn till den lagstiftande församlingen inkapslad.
Men det kan också vara så att verkligheten inte har fått mejlet från ordförandeskapet och allt kommer att accelerera mellan nu och de allmänna valen. Vox har rest sig klart utan att göra något mer än att flyta med strömmen, men som alltid kommer PP redan till undsättning. Nu ska han simma och den nationella prioriteringen räcker till ett par hugg, två sociala möten och ett nyhetsprogram, men inte för att göra några längder i bra tempo.
Om du dessutom smäller runt som i en vanlig match kommer folk att misstro dig. Högerväljaren röstar för att regera, inte för att få sitt huvud uppätet av kulturella eller andra strider. Vox villkor och PP styr; Formeln konsolideras till höger som alternativet till Sanchismo.
Till vänster om PSOE är det återigen tydligt vad alla vet, men ingen verkar vilja anta. Antonio Maíllo och José Ignacio García har inte uppfunnit krutet och behövde inte heller för med lite förnyelse i ansikten och former, lite mindre aggressivitet i talet och lite mer positiv energi är det möjligt. Båda skulle vara fel att tolka den nya balansen av resultat som en ratificering av deras mycket dåliga taktik.
Samma människor som har fört den spanska vänstern till den nuvarande situationen av svårigheter och osäkerhet kommer inte att ta sig ur det. Det är livets lag.
Originalkälla
Publicerad av elDiario.es
17 maj 2026, 23:25
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Los que no votan
Beskrivning
Moreno Bonilla ha ganado, pero no ha conseguido su objetivo, que siempre es la peor de las victorias. Solo él puede ser presidente, pero no quería volver a serlo así. El candidato popular ha padecido el mismo problema durante toda su campaña: el PPLos resultados de las elecciones en Andalucía 2026, municipio a municipio En la última victoria con gobierno socialista en Andalucía –2015– la participación se fue casi al 64%. En la primera mayoría absoluta de Moreno Bonilla –2022– el recuento se quedó levemente por encima del 56%. Esos casi ocho puntos más de abstención no lo explicaban todo del actual mapa político andaluz, pero casi. El crecimiento de la participación ahora tampoco lo explica todo, pero casi. Ahí se jugaba la mayoría absoluta el candidato popular. Los que no iban a votar casi importaban más que quienes sí iban a hacerlo. La sufrida movilización de la base electoral a la izquierda del PSOE, tras el enésimo episodio de división y suspense hasta el último segundo, le ha costado la mayoría absoluta a los populares. Otro objetivo, sin la reactivación mínima del votante socialista, se antojaba una misión imposible. La realidad y las matemáticas electorales son tozudas. Moreno Bonilla ha ganado, pero no ha conseguido su objetivo, que siempre es la peor de las victorias. Solo él puede ser presidente, pero no quería volver a serlo así. El candidato popular ha padecido el mismo problema durante toda su campaña: el PP. Su dilema entre él o un lío perdió toda la fuerza con los acuerdos de gobierno entre populares y Vox. Además, entre la mala valoración de su gestión de servicios públicos como la sanidad y la amenaza fantasma del lío, parece que los andaluces han preferido un poco de lío. En el PSOE y en la Moncloa seguramente estarán convencidos de ver otra prueba irrefutable de su teoría, según la cual a Pedro Sánchez le votan y a los demás socialistas les castigan. Cada uno ve lo que quiere ver. Pero esto no ha sido un accidente laboral de María Jesús Montero. Más parece el resultado de una década tras no hacer lo que había que haber acometido tras la corrupción de los ERE y una salida traumática del poder. Seguirá pasando mientras no lo afronten. Puede que en el ejecutivo consideren encapsulada la catástrofe respecto a la legislatura. Pero también puede que la realidad no haya recibido el mail de Presidencia y todo se acelere de aquí a las elecciones generales. A Vox se le ha acabado subir sin hacer más que flotar con la marea, pero, como siempre, ya acude el PP al rescate. Ahora tiene que nadar y lo de la prioridad nacional da para un par de brazadas, dos tertulias y un telediario, pero no para hacerse unos largos a buen ritmo. Si, además, andas a bofetadas como en un partido de los de siempre, la gente desconfía. El elector de derechas vota para gobernar, no para que le coman la cabeza con batallas culturales o de las otras. Vox condiciona y el PP gobierna; la fórmula se consolida en la derecha como la alternativa al sanchismo. A la izquierda del PSOE vuelve a quedar claro lo que todos saben, pero nadie parece querer asumir. Antonio Maíllo y José Ignacio García no han inventado la pólvora ni falta que hacía porque, con un poco de renovación en las caras y las formas, algo menos de agresividad en el discurso y algo más de energía positiva, sí se puede. Unos y otros harían mal en interpretar el nuevo balance de resultados como una ratificación de sus paupérrimas tácticas. Los mismos que han llevado a la izquierda española a la presente situación de penuria y precariedad no van a sacarla de ella. Es ley de vida.
