Det politiska och andliga arvet från Alfonso Comín
Sedan han dog 1980 vid en ålder av fyrtiosex år blev Alfonso Carlos Comín Ros en myt i relationerna mellan vänstern och kristendomen i Spanien. Manuel Vázquez Montalbán säger att när han träffade Santiago Carrillo 1974, i Paris, sa den kommunistiska ledaren till honom att det strategiska för honom var att, vid demokratins portar, integrerade Röda Flagg-ledarna i PSUC. Av dem alla var den som intresserade honom mest Alfonso Comín på grund av hans karaktär som referens för vänsterkristendomen.
Manuel Vázquez Montalbán, förresten, som träffade Comín i Popular Liberation Front (Felipe), sa om honom att han var "en stor samvetsförförare". Evig äldre bror, han har varit det mest trovärdiga människodjur jag någonsin träffat. Comín var kritisk till socialdemokratin för dess oförmåga att bryta med kapitalismen och kritisk mot stalinismen för dess brutala auktoritära. 1973 grundade han Christians for Socialism.
Hans inflytande skedde både i den intellektuella debatten och i politiska och kyrkliga organisationer, från de som redan nämnts till andra som 'Pax Christi', även i de kulturindustrier där han arbetade, förlagen Nova Terra, Estela eller Laia eller styrelsen för tidskriften 'El Ciervo'. För honom innebar att vara socialist eller marxistisk kristen att bryta planer, dogmer och tabun både inom kristendomens och socialismens och marxismens sfär. Som hans barn, som skriver en omfattande biografisk prolog till denna antologi av texter, påpekar, «idag existerar inte kristna för socialism längre.
Men det beror till stor del på att det inte längre är nödvändigt, eftersom det redan har uppnått sitt mål och fyllt sin funktion. Uppdrag fullbordat: historien om CpS, kan vi säga, historien om en oåterkallelig seger. Verkligen?
Innan jag hänvisar till Comíns huvudskrifter, publicerade i denna sammanfattande volym av hans fullständiga verk, skulle jag vilja hänvisa till den filosof som mest inspirerade hans tänkande, Emmanuel Mounier, som tillsammans med Charles Péguy står i bakgrunden av det bästa och mest användbara för idag i sina skrifter. Mounier, som alla klassiker, inspirerar Comín såväl som personalistiska filosofer eller andra initiativtagare till kyrkans verklighet. Det kan inte förnekas att uttalanden som "Kristendomen är inte en broms; det är galenskap, en meningslös kraft av uppståndelse och framsteg" eller "händelsen är vår inre lärare" har mycket spel och är alltid revolutionerande.
Där ligger kristendomens alternativ, även för dem som vill, kanske frivilligt, gifta sig med marxismen. Två typer av verk av Comín publiceras i denna volym. Den första, låt oss säga, omständigheten, som de han skrev på sin andalusiska tid, 'Södra Spanien', 'Noticias de Andalucía' och andra av djupare betydelse, såsom 'Tro på landet', ett slags självbiografi; 'Ordets rekonstruktion 'Kristna i partiet, kommunister i kyrkan', bl.a.
En rad väl utvalda offentliga insatser tillkommer också samt artiklar, brev och dikter. Jag skulle inte vilja avsluta med att påminna om en aspekt av Comíns tankesätt som förekommer i flera texter. Hans uttalande, som måste kontextualiseras, att "om någon har skapat svårigheter för mig i trons mognadsprocessen, så har de just varit värdiga och relevanta representanter för den institutionella kyrkan.
Som vi har sagt ironiskt så många gånger mellan skämt och bitterhet, 'vi fortsätter att tro trots biskoparna'." "Trots vissa biskopar", bör vi specificera för att vara rättvisa och exakta.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
12 maj 2026, 12:48
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
El legado político y espiritual de Alfonso Comín
Beskrivning
Desde que en 1980 falleciera a la edad de cuarenta y seis años, Alfonso Carlos Comín Ros se convirtió en un mito en las relaciones entre la izquierda y el cristianismo en España. Cuenta Manuel Vázquez Montalbán que cuando se reunió con Santiago Carrillo en 1974, en París, el líder comunista le dijo que para él lo estratégico era que, a las puertas de la democracia, los dirigentes de Bandera Roja se integraran en el PSUC. De entre todos ellos, el que más le interesaba era Alfonso Comín por su carácter de referente del cristianismo de izquierdas. Manuel Vázquez Montalbán, por cierto, que conoció a Comín en el Frente de Liberación Popular (Felipe), decía de él que era «un gran seductor de conciencias . Perpetuo hermano mayor, ha sido el animal humano más creíble que he conocido». Comín fue crítico con la socialdemocracia por su incapacidad de romper con el capitalismo y crítico con el estalinismo por su autoritarismo brutal. En 1973 fundó Cristianos por el Socialismo . Su influencia se dio tanto en el debate intelectual como en las organizaciones políticas y eclesiales, desde las ya citadas a otras como 'Pax Christi', también en las industrias culturales en las que trabajó, las editoriales Nova Terra, Estela o Laia o el consejo de la revista 'El Ciervo'. Ser cristiano socialista o marxista suponía para él romper esquemas, dogmas y tabúes tanto en la esfera del cristianismo como en la del socialismo y el marxismo. Como señalan sus hijos, que escriben un amplio prólogo biográfico a esta antología de textos, «hoy Cristianos por el Socialismo ya no existe. Pero es, en gran medida, porque ha dejado de ser necesario, porque ya consiguió su objetivo y cumplió su función. Misión cumplida: la historia de CpS, podríamos decir, la historia de una victoria irreversible». ¿De verdad? Antes de referir los principales escritos de Comín, publicados en este volumen síntesis de sus obras completas, quisiera hacer una referencia al filósofo que más inspiró su pensamiento, Emmanuel Mounier, que junto con Charles Péguy está en el trasfondo de lo mejor y más aprovechable para el hoy de sus escritos. Mounier, como todo clásico, lo mismo inspira a Comín que a los filósofos personalistas o a otros iniciadores de realidades de Iglesia. No se puede negar que afirmaciones como la de que «el cristianismo no es un freno; es una locura, una fuerza insensata de conmoción y de progreso» o «el acontecimiento es nuestro maestro interior» dan mucho juego y son siempre revolucionarias. Ahí radica lo alternativo del cristianismo , también para los que quieren, quizá de forma voluntarista, casarlo con el marxismo. En este volumen se editan dos tipos de obras de Comín. Las primeras, digamos, circunstanciales, como las que escribió en su época andaluza, 'España del sur', 'Noticias de Andalucía', y otras de más hondo calado, como 'Fe en la tierra' , una especie de autobiografía; 'La reconstrucción de la Palabra'; 'Cristianos en el Partido, comunistas en la Iglesia', entre otras. También se añaden una serie de intervenciones públicas, bien seleccionadas, además de artículos, cartas y poemas. No quisiera concluir recordando un aspecto del pensamiento de Comín que aparece en varios textos. Su afirmación, que hay que contextualizar, de que «si alguien me ha creado dificultades en el proceso de maduración de la fe, han sido precisamente dignos y relevantes representantes de la Iglesia institucional. Como hemos dicho irónicamente tantas veces entre chanza y amargura, 'seguimos creyendo a pesar de los obispos'«. «A pesar de algunos obispos», deberíamos precisar para ser justos y exactos.
