Fangoria: "Vi gillar inte artister som säger vad som är rätt och vad som är fel"
Kommer du ihåg att "skivan är död, nu tar de singlarna"? Den där återgången till musikindustrins ursprung (på 50-talet gjordes knappt album, de var alla singlar) verkade vara avsedd att bli verklighet i en tid av uppmärksamhetsbrist, och i sju år har Fangoria följt den linjen och bara publicerat enstaka låtar eller EP:s. Men förr eller senare kommer varje artist med självrespekt till det ögonblicket då han känner ett behov av att utöka ett koncept, och bara albumformatet tillåter det. "Sanningen eller fantasin" är den som valts av Alaska och Nacho Canut för denna återkomst som, på operativ nivå, har följt de vanliga riktlinjerna men med en märklig skillnad. "Processen är densamma som andra gånger, det vill säga jag måste vara i en studio på samma sätt och spela in sång, jag måste lära mig låten på samma sätt, du måste skriva...", säger sångerskan och tittar på sin partner, som fortsätter med att förklara vad som har varit annorlunda den här gången. «Producenten vi har arbetat med (holländaren Matt Pop), har vi aldrig sett personligen, någonsin.
Vi har nått en överenskommelse med honom genom en zoomskärm i Benidorm.
Och sedan via mejl. Hela tiden. Det har aldrig varit samtal, ingen zoomskärm eller något, det vill säga vi har inte träffat honom personligen.
Om vi lämnar kontinenten åt sidan och gick in i lumpen med innehållet frågade vi duon om titeln på albumet tvingar dem att välja, och vad som skulle vara det rätta alternativet. Nacho är så tydlig med det att han nästan inte låter honom avsluta frågan: «Fantasi. Det vill säga, fantasin har rört världen sedan förhistorien.
Ända sedan en förhistorisk man såg en sådan liten sak på himlen och sa, 'ja, det här är...'. Vem vet vad han skulle säga i det ögonblicket.
De uppfann allt. Varför händer saker? Varför är det eld?
Varför dör du? Vad finns det efter döden? Allt är uppfunnit.
Det är allt, fantasin. Allt". "Fantasi är det som gör att du kan överleva. Jag menar, sanningen är vad den är," tillägger Alaska. "Låt oss se, Homo sapiens, när den ser en frukt som den inte kan nå, måste den säga: 'Hur kommer jag dit?' 'Om jag hade en väldigt lång hand...
Nej, men med en pinne...'. "Det är bara fantasi", påpekar Canut inför en skarp antropologisk nyans från sin följeslagare: "Inte bara Homo sapiens, kära, neandertalaren också." "Åh förlåt", svarar han. Det är sant, neandertalaren. Snälla, låt oss inte överlåta oss åt neandertalaren.
Det var just föreställningsvärlden hos vissa artister från sjuttiotalet som "räddade deras liv" för dem båda, och uppmuntrade dem att skapa sin egen popfantasi, sina egna grupper och sina egna karaktärer. "Helt klart," instämmer Canut. «När du går i skolan, om du har turen att vara en liten heterosexuell pojke som gillar fotboll, bra. Men om du inte är det har du ingenstans att ta vägen. Kom igen, jag pratar inte om mobbning eller något, utan helt enkelt om saker som du gillar. "Du har ingen att dela med", säger hans sambo. «Visst, men om du ser David Bowie, eller Gary Glitter eller Michael Jackson, säger du, 'åh, jag gillar det', och du börjar undersöka.
Och du skapar ditt eget liv, som inte är din värld, utan du föreställer dig dig själv som en del av den världen, och det räddar dig, det räddar dig. "Att föreställa oss oss själva som en del av den världen är det som får oss att ägna oss åt det vi ägnar oss åt", förklarar Alaska, som skakar på huvudet när vi frågar om det i dilemmat mellan sanning eller fantasi också finns en anspelning på det sociohistoriska sammanhang vi lever i. "Ja, albumet kommer ut i det sammanhanget", medger sångaren, "men jag är rädd att vi har levt med det och pratat om det hela vår karriär." Hans partner exemplifierar detta perfekt: "Låt oss se, vi började med Kaka de Luxe och en av de första singlarna sa "Länge leve tunnelbanan, låt dem höja den mer och mer." Jag pratade om prishöjningen på tunnelbanan! Vi har inget socialt budskap men vi pratar alltid om saker som är samtida. Grejen är att vi inte gillar artisten som berättar hur du ska leva ditt liv och vad som är bra och vad som är dåligt.
Nej, för vi vet inte hur vi måste leva livet och vad som är bra och vad som är dåligt. Inte ens vår. "Vi kan inte ens ge råd." 'Truth or Imagination' är ett väldigt europeiskt album av flera anledningar. Den har gjorts med europeisk personal, den använder europeiska referenser i texterna och den låter väldigt europeisk, väldigt eurodans.
Upprättelse nu när det verkar som att Europa har dött, som Jorge Ilegal sjöng? «Europa har aldrig intresserat mig, en dekadent sak framstår för mig, ett levande museum. Men med tiden har jag börjat se genom England allt om Blitz, technomusik, Kraftwerk, det österrikisk-ungerska imperiet, de ryska tsarerna... och plötsligt är Europa för mig...», utropar Nacho med en gest av beundran. «Men det är ett Europa som inte längre existerar! Precis som det Amerika vi gillar inte existerar", svarar Alaska. "Ja", avslutar keyboardisten. "USA verkar redan vara en mycket blygsam sak för mig."
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
23 april 2026, 04:22
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Fangoria: «No nos gustan los artistas que dicen lo que está bien y lo que está mal»
Beskrivning
¿Recuerdan aquello de «el disco está muerto, ahora se llevan los singles»? Aquel regreso a los orígenes de la industria musical (en los años 50 apenas se hacían álbums, eran todo sencillos) parecía destinado a hacerse realidad en la era del déficit de atención, y durante siete años, Fangoria han seguido esa línea publicando solo canciones sueltas o EPs. Pero antes o después, a todo artista que se precie le llega ese momento en el que siente la necesidad de explayarse alrededor de un concepto, y eso solo lo permite el formato álbum. 'La verdad o la imaginación' es el elegido por Alaska y Nacho Canut para este regreso que, a nivel operacional, ha seguido las pautas de siempre pero con una diferencia cuanto menos curiosa. «El proceso es el mismo de otras veces, o sea, yo tengo que estar en un estudio igual grabando voz, me tengo que aprender la canción igual, tú tienes que escribir...», dice la cantante mirando a su compañero, que pasa a explicar qué ha sido distinto en esta ocasión. «El productor con el que hemos trabajado (el holandés Matt Pop), nunca lo hemos visto en persona física, nunca. Hemos llegado a un acuerdo con él a través de una pantalla de Zoom en Benidorm. Y después por emails. Todo el rato. Nunca ha habido llamadas, ni pantalla Zoom ni nada, o sea, no lo conocemos en persona». Dejando a un lado el continente, y entrando al trapo con el contenido, preguntamos al dúo si el título del disco obliga a elegir, y cuál sería la opción correcta. Nacho lo tiene tan claro que casi no deja terminar la pregunta: «La imaginación. O sea, la imaginación mueve el mundo desde la prehistoria. Desde que un hombre prehistórico vio una cosita así por el cielo y dijo, 'pues esto es...'. A saber qué diría en ese momento. Se inventaron todo. ¿Por qué pasan las cosas? ¿Por qué hay fuego? ¿Por qué se muere? ¿Qué es lo que hay después de la muerte? Está todo inventado. Es todo, la imaginación. Todo». «La imaginación es lo que te permite sobrevivir. Quiero decir, la verdad es la que es», añade Alaska. «A ver, el Homo sapiens, cuando ve una fruta a la que no llega, tiene que decir, '¿cómo llego yo ahí?'. 'Si tuviera una mano muy larga... No, pero con un palo...'. Es imaginación todo», apunta Canut antes de un agudo matiz antropológico de su compañera: «No solamente el Homo sapiens, querida, el neandertal también». «Ay perdón -replica él-. Es verdad, el neandertal. Por favor, no nos dejemos al neandertal». Fue precisamente el mundo imaginario de ciertos artistas de los setenta lo que les «salvó la vida» a ambos, y los animó a crear su propia fantasía pop, sus propios grupos y sus propios personajes. «Totalmente», asiente Canut. «Cuando vas al colegio, si tienes suerte de ser un niñito heterosexual al que le gusta el fútbol, fenomenal. Pero como no seas eso, es que no tienes donde donde meterte. Vamos, no hablo de bullying ni nada, sino simplemente de cosas que te gusten». «Es que no tienes con quién compartir», señala su socia. «Claro, pero si ves a David Bowie, o a Gary Glitter o a Michael Jackson, dices, 'ay, eso me gusta' , y empiezas a investigar. Y te creas tu propia vida, que no es tu mundo, pero te imaginas a ti mismo como parte de ese mundo, y eso te salva, te salva». «Imaginarnos como parte de ese mundo es lo que hace que nos dediquemos a lo que nos dedicamos», explica Alaska, que niega con la cabeza cuando planteamos si en el dilema entre verdad o imaginación también hay algo de alusión al contexto socio-histórico que vivimos. «Sí, el disco sale en ese contexto -concede la cantante-, pero me temo que llevamos viviendo con eso y hablando de eso toda nuestra carrera». Su compañero lo ejemplifica a la perfección: «A ver, nosotros empezamos con Kaka de Luxe y uno de los primeros singles decía 'Viva el metro, que lo suban más y más'. ¡Hablaba sobre la subida del metro del precio del metro! No tenemos mensaje social pero siempre hablamos de cosas que son contemporáneas. Lo que pasa es que no nos gusta el artista que te está diciendo cómo tienes que vivir tu vida y lo que es bueno y lo que es malo. No, porque no sabemos cómo tenemos que vivir la vida y lo que es bueno y lo que es malo. Ni siquiera la nuestra. No podemos ni aconsejar». 'La verdad o la imaginación' es un disco muy europeo por varias razones. Se ha hecho con personal europeo, maneja referencias europeas en las letras y suena muy europeo, muy euro-dance. ¿Reivindicación ahora que parece que Europa ha muerto, como cantaba Jorge Ilegal? «A mí Europa nunca me ha interesado, me aparece una cosa decadente, un museo vivo. Pero con el tiempo he empezado a ver a través de Inglaterra todo lo del Blitz, la música techno, Kraftwerk, el Imperio Austro-Húngaro, los zares rusos... y de repente Europa para mí es...», proclama Nacho con gesto de admiración. «¡Pero es una Europa que ya no existe! Igual que la América que nos gusta a nosotros, no existe», replica Alaska. «Sí», concluye el teclista. «Estados Unidos ya me parece una cosa muy cateta».
