Feijoomán, Arcadi Espada och alltid arga Spanien

Feijóo presenterar sig själv som en superhjälte för att tillkännage en "grundlig rengöring" om han vinner valet som inte kommer att begränsas till "en hantering av det ärvda spillrorna", som om landet sänkts till klippans botten. PP-Vox-alliansen gör lagen om "nationell prioritet" för första gången i Valencia. Det finns journalistiska fel som passar in i ett mönster av mycket specifika egenskaper.

Krönikören Arcadi Espada lämnade en artikel förberedd för att publiceras i El Mundo efter fotbolls-VM. Den uppenbara utgångspunkten var Spaniens nederlag i en kvalomgång före finalen: "Elimineringen lämnar brådskande lärdomar för 2030, då Spanien kommer att organisera VM tillsammans med Portugal och Marocko." Av okänd anledning var det ingen som märkte misstaget medan hela landet hoppade av glädje efter segern i finalen mot Argentina.

Stackars duper. Hur kunde de bli upprymda? Det skulle bero på att de inte hade läst artikeln som försökte förklara "omfattningen av den spanska besvikelsen i fotbolls-VM." Espada hade beslutat att misslyckande bara kunde förstås som en metafor för Spaniens kollaps på alla nivåer för att vara ett land präglat av "misstro mot excellens".

Det störde honom också att han presenterades för landslaget "som en symbol för ett transspanien: mestizo, jämlikhet och leende." Med svarta! Med barn till invandrare! "Mestizaje utan fusion är juxtaposition." Det utjämnar landet nedåt. Med alla dessa människor utifrån kom den genomsnittliga kvaliteten på spanskan att sjunka.

Av allt nonsens som ibland sägs när man gör fotbollen till en metafor för samhället, är detta en av de värsta, att tänka att Spanien är fullt av medelmåttighet och att detta slutar med att det återspeglas på alla områden obönhörligt. Vissa säger att Espadas avsikt var ironisk och att det inte fanns något sådant misstag. Journalisten har för vana att använda ironi för att bekräfta sina argument, som annars är ganska tydliga i resten av hans artiklar.

Dessutom är det svårt att uppskatta ironin i en fras som besväret med att blanda ihop utan fusion. Det sammanfaller med hans andra artiklar som visar hans förakt för den låga nivån på den spanska befolkningen som gör att den kan styras av partier som inte är representativa. På onsdagen dök Alberto Núñez Feijóo upp för att erbjuda en bedömning av kursens slut innan semestern på en presskonferens.

Politiker brukar göra de här uttalandena för att berätta samma dumheter som de lägger på oss resten av året, men det är svårt att ignorera dem. Det är meningen att vi i media ska klassa dem som en stor politisk händelse. Som väntat gav PP-ledaren en katastrofal sammanfattning av landets tillstånd med tillägget att han presenterade sig själv som den överhängande räddaren som kommer att lösa allt.

Feijoomán, superhjälten som kommer att rädda dig från sanchismos klor.

Mycket snart på dina skärmar. Den lagstiftande församlingen kommer att avslutas sommaren 2027, men valet kommer sannolikt att tidigareläggas till mars. De kommer att vara en ren procedur.

Feijóo ser sig redan som den blivande regeringens president, vilket är samma sak som han trodde i juli 2023. Han presenterar sig själv som kirurgen som ska rädda patienten på operationsbordet, en något oroande retorik, eftersom den alltid har använts av ledarna för auktoritära rörelser. Det blir inte bara ett exempel på normala politiska växlingar i en demokrati: "Det blir ingen ersättning.

Det blir en grundlig städning." Du har ett smutsigt land och någon har skyldigheten att utplåna det och genomföra en "nationell återuppbyggnad". Det är ett språk som är mer typiskt för latinamerikanska länder med en smärtsam ekonomisk och säkerhetssituation som är övertygade om att messianism och hängivenhet till ledaren är ett väsentligt krav för nationell frälsning. "Jag är medveten om att nästa kommer att vara regeringen med de mest väntande uppgifterna sedan den första av Adolfo Suárez efter Franco-regimen," sade Feijóo. Om Abascal redan 2020 sa att Pedro Sánchez regering var den värsta under de senaste åttio åren – som inkluderade Francos styre – så försöker Feijóo nu vara på samma nivå för att bekräfta att han kommer att ha en lika svår uppgift framför sig som den Suárez hade efter Francos död.

PP:s ledare förstår inte att ju mer han kopierar Vox dystra språk, desto mer matar och konsoliderar han den pool av röster som går till det partiet. På den mest fantasifulla nivån lovade Feijóo att det inte kommer att begränsas till "hantering av ärvt skräp." Spanien fortsätter att vara den stora europeiska ekonomin med den högsta tillväxtnivån, det europeiska land som bäst har vetat hur man kan hålla tillbaka energipriserna sedan invasionen av Ukraina och med en ekonomi som har ökat antalet medlemmar i säkerheten till över 22 miljoner, en siffra som ansågs ouppnåelig före 2020. 68% av spanjorerna säger att deras personliga ekonomiska situation är bra eller mycket bra enligt CIS-undersökningen i juli. Uppenbarligen bidrar situationen på bostadsmarknaden, det största problemet enligt den undersökningen, till att förstå varför välståndet inte når alla familjeekonomier.

Det är svårt för ett oppositionsparti att acceptera att den ekonomiska situationen i ett land är god eller bättre än under den tidigare regeringen. Den måste leta efter andra sätt att slita ner regeringen och sälja sitt budskap. Det som händer med Feijóo är att han insisterar på att ge ett skrämmande budskap som verkligheten inte bekräftar.

Sánchez-regeringen bör också kalibrera sin strategi och inte lägga alla sina ägg i korgen som säger "vi kommer alla att dö om de andra vinner". Till viss del fungerade det 2023, även om det gav en korrelation av krafter i kongressen som orsakade en omöjlig lagstiftande församling. Val vinner sällan om allt du höjer är fiendens ondska.

Inte heller om man höjer den retoriska temperaturen till oändlighet och bortom, något som högern ofta har anklagats för, som Diana Morant har gjort när hon uttalade att Feijóo förbereder en framtida koalitionsregering med Vox som ser "mer och mer ut som de där kriminella regeringarna som Hitlers." Någon borde förklara för ministern vad Godwins lag består av. Medborgare förtjänar en bättre kampanj än en som varnar för den förestående ankomsten av apokalypsen om min inte vinner. Regeringen har inte mycket chans att lyckas om den begränsar sig till att dra BNP och skryta om de framsteg som gjorts under det senaste förflutna.

Han måste ge konkreta löften till väljarna om lösningar på landets problem, eftersom väljarna ofta är mer bekymrade över vad som ska hända än vad som redan har hänt. Och det räcker inte att kasta figurer i luften, utan man måste berätta hur de kan uppnås. Att berätta för dem att Hitler är runt hörnet är inte att behandla dem som vuxna, utan snarare som barn som varnas för att de måste gå och sova snabbt, annars kommer ett monster ut ur garderoben för att äta upp dem.