Från Betis, boende och beroende, till misstro mot politiker: 17 miljoner väljare talar
Mellan El Cerro och Los Remedios markerar inkomsten skillnaderna mellan en del av befolkningen och en annan, även om de mest oroande frågorna är vanliga och dyker upp under morgonen vid vallokalerna. Deltagandet nådde 37,24 % av den andalusiska befolkningen klockan 14.00. Val i Andalusien 2026: sista minuten av 17M bor María del Prado och Vanesa, mor och dotter, debatterar politik vid dörrarna till vallokalen Jorge Juan och Antonio de Ulloa, i hjärtat av ett av arbetarklasskvarteren i Sevilla.
För bara några minuter sedan fotograferade de entusiastiskt Adrián, som denna söndag röstar för första gången i det andalusiska regionalvalet. Han tittar på dem med ett halvt leende, för han är van vid att ge och ta, att hemma pratas allt om, öppet, med ärlighet, och idag är inte en dag som alla andra. "Jag är nervös", erkänner studenten, "det här avgör vad som kommer att hända, på gott och ont, och jag vill inte ångra det." En unik bild som speglar de svårigheter som var och en av de tre generationerna möter: den löjliga pensionen, arbetslösheten hos personer över 50 år och bristen på en plats i den offentliga yrkesutbildningen.
Frågor som finns vid utgången. Familjen kommer ursprungligen från Cerro och kämpar mot räkningar och stöttar varandra för att ge de bästa möjligheterna till sina ättlingar. Arbetslösheten oroar den äldsta i klanen, eftersom hon speglar att med det snurrar hela hjulet, medan mamman och sonen motbevisar att vi måste fokusera på hälsa och utbildning. "Vi är tre olika kulturer, tre olika visioner", förklarar Vanesa, "och här har du situationen för tre personer, en med en taskig pension, en student som måste betala 3 000 euro för en plats i den privata sektorn för att bli datavetare eftersom det inte finns tillräckligt med resurser för den offentliga sektorn och mig, som vid 50 års ålder inte kan hitta ett jobb." "Vi har gjort oss snygga och vi har kommit för att rösta, men nu kommer vi att återvända hem och vi kommer att gå tillbaka till att sätta upp håret och titta på tv", i väntan på deras framtid.
Först på morgonen närmar sig Carmens familj. Hennes man Javier skjuter rullstolen som hans svärfar Manuel vilar i medan María, hans svärmor, är uppmärksam på alla hinder på gatan. "Vi kommer alltid för att rösta, men det finns partier som säljer många motorcyklar och ungdomar köper dem", varnar maken som, iklädd blåvit skjorta, erkänner att han kommer att rösta på Adelante Andalucía i dessa val för att ta avstånd från den nationella logiken och "kämpa" för självstyre. "Du går till den privata läkaren och efter att ha fakturerat och skickat dig till operationssalen hänvisar de dig tillbaka till den offentliga läkaren eftersom det är väldigt komplicerat, och de säger det inte till dig i förväg!" han kommenterar vad som hände med en nära vän. Men det största bekymret i hemmet just nu är beroendesystemet.
Manuel och Sagrario, två invånare i El Cerro, framför vallokalen för att lägga sin röst i söndags till det regionala valet i Andalusien. "Låt det bli lite förändring" María har tagit hand om Manuel i åtta år, som knappt kan svara på frågorna. "Min mamma måste göra allt ensam och även om vi har godkänt biståndet så räcker det inte.
Dessutom måste min pappa betala. Det är 300 euro i månaden för en kvinna att komma hem, men det är inte uppfyllt. Får se om de snabbar på processerna, rutinerna, något, att det är någon förändring", svarar dottern, kritisk till driften av en förvaltning som dör utan uppmärksamhet 5,020,00,00 personer som dör utan uppmärksamhet. trots administrativa förenklingar försöker styrelsen minska väntelistorna.
De kommer att återvända till sitt hus, där de små väntar, medan de enda verksamheter som håller öppet är tre kaféer med knappt folk. Rocío och Francisco har planerat dagen: först för att rösta och sedan för att se fotbollsmatchen. Det är en maratoneftermiddag för andalusierna som har nerverna på topp med matcherna mellan Barcelona – Real Betis och Sevilla – Real Madrid.
Franciscos tröja gör det klart att hans hjärta är delat, tre ränder är Betic-, Malaga- och La Roja-sköldarna, men det hindrar honom inte från att sova. Vad som än händer från och med imorgon, ja: ”Jag var tvungen att sluta komma hit på grund av smärtan jag har i ryggen... Jag har jobbat med byggnation sedan jag var 16 år och under tiden njuter folk av hjälpen och vill inte jobba.
Det upprör mig djupt att de tar 400 euro från min lönelista varje månad och sedan betalar för vattnet, elen, allt, men... Den som går in kommer de stjäla ändå." Intentionen med grannens röst har förändrats under de här åren, som opinionsmätningarna indikerar, att gå från det progressiva till det konservativa området, "för jag vet vad det betyder dyrare, på hans sida." Rocío, som har en handskada och jobbar som städare, nickar med huvudet och pekar ut två av hennes främsta bekymmer, otrygghet och hälsa "Min dotter har fått en tid för att opereras 2028, jag upprepar, 2028", ett datum som är i nivå med vad uppgifterna från operationslistorna visar i vilket det finns 000 personer i samhället mot en av väggarna på den offentliga skolans lekplats befolkad av träd som ger behaglig skugga och pekar ut det färgstarka och mycket stora graffitin, vilket återspeglar ordet "respekt" De lyfter fram vikten av att detta värde råder innan klockan säger till dem att de måste fortsätta på vägen denna söndag som, efter valet, lämnar de väntande uppgifterna hemma, men jag vill att det ska vara tomt och Sagrario, som har bott i staden i mer än 50 år "Jag kommer inte att byta tröja just nu", säger den pensionerade elektrikern A. Trots deras motivation nämner de bristen på säkerhet i grannskapet som ett av sina huvudproblem och pekar ut ockupationen av lägenheter som en ondska som ska åtgärdas, men det var väldigt komplicerat att komma hit. kommenterar paret I vart och ett av de samtal som hålls vid valkollegiets dörrar, kommer de mest angelägna frågorna upp, hälsa, beroende, bostäder, samt säkerhet, som den yttersta högern antog som en ådra men genomsyrar alla politiska spektrum som pekar på Juanma Morenos PP som vinnare, frågan är om han kommer att styra ensam i det sista ögonblicket av Sebasti eller inte ursprung, röstar för första gången i det andalusiska regionala valet från El Cerro, i Sevilla och få uppehållstillstånd tack vare roots-proceduren.
Målet är att lämna sitt jobb som pizzabud och ägna sig åt frisören tack vare en utbildning som kommer att börja om några veckor. "och jag skulle säga till de små att fokusera på att studera, på att arbeta, på att inte slösa tid på dåliga saker, som Los Pájaros, med ett genomsnitt på 21 575 euro eller Cerro del Águila, som ligger lite längre bort är Palmete, med hyror över 25 000 euro, där det inte finns en inkomst på 25 000 euro." 19 000 euro per år Arbetarklassen som har byggt och fostrat dessa kvarter är långt ifrån atmosfären som andas in. Los Remedios, vars invånare tjänar i snitt 70 000 euro och, per Plaza de Cuba, en genomsnittlig bruttoinkomst på 90 000 euro. har Reservado-skylten på sig En cyklist i tröja kommer ut efter att ha röstat och trampar ner på gatan De vet inte vilket alternativ var och en kommer att rösta på, kommenterar de, förvånade vid denna tidpunkt i partiet, även om de är överens om mer konservativa värderingar, förklarar de motiven som ledde till att de valde att rösta. Den äldsta, som planerar att gifta sig snart, bor hos sina föräldrar på grund av bristen på valmöjligheter på fastighetsmarknaden, även om han har lön som lärare på ett arbetsträningscenter för personer med funktionsnedsättning.
Under tiden fortsätter den yngsta i studentbostaden med avsikt att också vara lärare och uttrycker sin oro över prisupptrappningen. "De sparar", ler deras mamma. Angående samtalen om aktuell politik lyfter Ana fram att hon har allvarliga svårigheter att uttrycka sin åsikt i arbetsmiljön med sina nyligen anlända kollegor till lärarutbildningen. "Med människor i min ålder, även om vi har en annan position, pratar vi lugnt, men de som är 40 år och under är väldigt polariserade. De blir arga, så jag föredrar att inte prata för att inte bli utpekad", medger hon.
För att komma in i saken tillägger hon att hon vid det här tillfället inte har röstat på ett parti, utan på en person, och påpekar skillnaderna mellan en grupp politiker och en annan. "Profilen har förändrats. Förr var de mer engagerade människor, som sökte mer efter medborgaren, men nu lovar de och sedan kommer de över styr... Det är demotiverande", reflekterar han.
Väljare vid dörren till Royal Circle of Labradors Priority De två sidorna av samma mynt. Pedro och Javier känner inte varandra, men de är praktiskt taget överens om sina politiska ideal när det gäller att bemöta detta medium. Två generationer förenade av sin ideologi.
Den första bär en randig skjorta och lutar sig mot en käpp medan den andra bär uniform, eftersom han om några minuter ska gå till jobbet. De två huvudorsakerna som har fört dem till valurnorna denna söndag är: ekonomin och migration. I verkligheten uttrycker Pedro det inte så, men Vox tal har genomsyrat hans sätt att uppfatta världen: "Jag anser att invandring är nödvändig, så länge det är lagligt, menar jag, men huvudprioriteringen är spanjorerna, det är vi, som redan är trötta på den politik som sänker Spanien." Den unge mannen nickar bredvid honom och pekar också ut centralregeringen som orsaken till denna drift, trots att landet och autonomin är i full ekonomisk tillväxt även med den internationella eskaleringen av konflikter och de ökade energipriserna.
För nästa fråga har du tvivel: Juanma Morenos soloregering eller allians med Vox? "Jag föredrar vad majoriteten av spanjorerna röstar på, även om det är PSOE", säger Javier, som till slut blir blöt, "jag håller inte med om pakterna, men om det behövs finns det inget val: jag kan inte hindra Vox från att lämna och till exempel alliera sig med Pacma." Eftersom det är ett mycket osannolikt scenario skulle det kunna spegla nya generationers vision om bristen på intresse för ett mer mångsidigt, mångsidigt demokratiskt system, där varje åtgärd måste diskuteras istället för att påtvinga den absoluta. Till detta tillägger Pedro: "Låt den som röstar majoriteten rösta och, om en överenskommelse nås, låt den alltid vara konstruktiv." Ana, med sina två söner Marco och Javier, vid utgången av Círculo de Labradores, i stadsdelen Los Remedios, efter att ha röstat i det regionala valet i Andalusien.
Originalkälla
Publicerad av elDiario.es
17 maj 2026, 15:40
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Desde el Betis, la vivienda y la dependencia, hasta la desconfianza en los políticos: hablan los votantes del 17M
Beskrivning
Entre El Cerro y Los Remedios, la renta marca las diferencias entre una parte de la población y otra aunque los temas que más inquietan son comunes y afloran durante la mañana a pie de urna. La participación alcanzó a las 14.00 horas al 37,24% de la población andaluzaElecciones en Andalucía 2026: última hora del 17M en directo María del Prado y Vanesa, madre e hija, debaten sobre política a las puertas del colegio electoral Jorge Juan y Antonio de Ulloa, en el corazón de uno de los barrios obreros de Sevilla. Hace apenas unos minutos fotografiaban entusiasmadas a Adrián, que este domingo vota por primera vez en las elecciones autonómicas de Andalucía. Las observa con una media sonrisa, porque está acostumbrado al toma y daca, que en casa se habla de todo, abiertamente, con honestidad, y hoy no es un día como otro cualquiera. “Estoy nervioso”, confiesa el estudiante, “esto decide lo que pasará, para bien o para mal, y no me quiero arrepentir”. Una estampa única que refleja las dificultades que afronta cada una de las tres generaciones: la cantidad irrisoria de una pensión, el desempleo en personas mayores de 50 años y la falta de una plaza en la Formación Profesional pública. Cuestiones que están a pie de urna. Oriundos del Cerro, la familia lucha contra las facturas y se apoya mutuamente para dar las mejores oportunidades a sus descendientes. El paro preocupa a la mayor del clan, porque reflexiona que con ello gira toda la rueda, mientras que madre e hijo le rebaten que hay que focalizarse en la sanidad y la educación. “Somos tres culturas distintas, tres visiones distintas”, explica Vanesa, “y aquí tienes la situación de tres personas, una con una pensión de mierda, un estudiante que tiene que pagar 3.000 euros por una plaza en la privada para ser informático porque no hay recursos suficientes para la pública y yo, que con 50 años no encuentro trabajo”. “Nos hemos puesto guapas y hemos venido a votar, pero ahora volveremos a casa y volveremos a recogernos el pelo y a ver la tele”, pendientes de su futuro. A primera hora se acerca la familia de Carmen. Su marido Javier empuja la silla de ruedas en las que descansa su suegro Manuel mientras que María, su suegra, está atenta a cualquier obstáculo en la calle. “Siempre venimos a votar, pero hay partidos que están vendiendo muchas motos y la gente joven se lo está comprando”, avisa el esposo que, con una camisa blanquiazul, confiesa que votará a Adelante Andalucía en estas elecciones con tal de desmarcarse de la lógica nacional y “luchar” por la autonomía. “Vas al médico de la privada y, después de facturar y mandarte al quirófano, te derivan de nuevo a la pública porque es muy complicado, ¡y no lo dicen antes!”, comenta sobre lo ocurrido a un amigo cercano. Pero la mayor preocupación del hogar en este momento es el sistema de dependencia. Manuel y Sagrario, dos vecinos de El Cerro, frente al colegio electoral para depositar su voto este domingo por las elecciones autonómicas de Andalucía. “Que haya algún cambio” María lleva ocho años cuidando a Manuel, que apenas logra responder a las preguntas. “Mi madre lo tiene que hacer todo sola y, aunque tengamos aprobada la ayuda, no es suficiente. Es más, a mi padre le sale a pagar. Son 300 euros al mes para que una mujer venga a casa, pero no se cumple. A ver si agilizan los procesos, los trámites, algo, que haya algún cambio”, replica la hija, crítica con el funcionamiento de una administración que dejó sin atención a las 7.000 personas que murieron en 2025, pese a que los cambios de simplificación administrativa de la Junta intentan rebajar las listas de espera. Volverán a su casa, donde están los más pequeños esperando, mientras que los únicos comercios que permanecen abiertos son tres cafeterías sin apenas gente. Rocío y Francisco tienen el día planeado: primero, a votar, y luego, a ver el partido de fútbol. Hay tarde maratoniana para los andaluces, que tienen los nervios a flor de piel con los encuentros del Barcelona - Real Betis y el Sevilla - Real Madrid. La camiseta de Francisco deja claro que tiene el corazón dividido, a tres franjas están el escudo bético, malagueño y el de la Roja, pero eso no le quita el sueño. Lo que haya a partir de mañana sí: “Me tuve que parar viniendo hacia aquí por los dolores que tengo en la espalda... Llevo desde los 16 años trabajando en la construcción y, mientras, la gente disfruta de las ayudas y no quiere trabajar. Me indigna profundamente que me quiten 400 euros de la nómina todos los meses y luego paga el agua, la luz, todo, pero... Entre quien entre, van a robar igual”. La intención del voto del vecino ha cambiado en estos años, tal y como señalan las encuestas, pasando del área progresista a la conservadora, “porque tengo nómina y sé lo que supone que la vida esté más cara”. A su lado, Rocío, que tiene una lesión en la mano y trabaja como limpiadora, asiente con la cabeza y señala dos de sus principales preocupaciones, la inseguridad y la sanidad. “A mi hija le han dado cita para hacerse una cirugía en 2028, repito, en 2028”, una fecha que va a la par de lo que muestran los datos de las listas quirúrgicas en las que hay 200.000 personas aguardando por un quirófano en la comunidad. La pareja mira hacia una de las paredes del patio de la escuela pública poblada de árboles que dan una agradable sombra y señalan el grafiti que, colorido y bien grande, que refleja la palabra “respeto”. Resaltan la importancia de que este valor prevalezca antes de que el reloj les indique que tienen que seguir su camino en este domingo que, más allá de las elecciones, deja tareas pendientes en el hogar. “Voto en blanco, pero quiero que conste” Los que permanecerán fieles al PSOE son Manuel y Sagrario, que llevan viviendo en la localidad más de 50 años. “Yo no me voy a cambiar la camisa a estas alturas”, dice resuelto el electricista jubilado. A pesar de su motivación, nombran la falta de seguridad en el barrio como una de sus principales preocupaciones y señalan la ocupación de pisos como un mal a remediar. “Es complicado... Antes se vivía muy bien aquí, pero con la llegada de una serie de personas parece imposible”, comenta la pareja. En cada una de las conversaciones mantenidas a las puertas del colegio electoral salen los temas más acuciantes, la sanidad, la dependencia, la vivienda, así como la seguridad, que la ultraderecha tomó como filón pero permea todos los espectros políticos. Con todas las encuestas apuntando al PP de Juanma Moreno como el ganador, la cuestión es si gobernará solo o no, y si las izquierdas darán la sorpresa en el último momento. Sebastián, joven de origen colombiano que vota por primera vez en las elecciones autonómicas de Andalucía desde El Cerro, en Sevilla. Quien comienza una nueva vida en Sevilla es Sebastián. Tiene 30 años, colombiano y son las primeras elecciones en las que participa después de estar seis años en Andalucía y conseguir la residencia gracias al procedimiento de arraigo. El objetivo es dejar su puesto como repartidor de pizzas y dedicarse a la peluquería gracias a un curso de formación que comenzará en unas semanas. “Vengo a votar en blanco, ya que no tengo muy claro a quién apoyar, pero quiero que conste”, sostiene. “Falta más empleo, mucho empleo, sobre todo para la gente joven”, comenta en un momento en el que la tasa para los menores de 25 años está en el 32,39% por encima de la media estatal, “y a los más pequeños les diría que se enfoquen en estudiar, en trabajar, en no perder el tiempo por ahí en cosas malas”. “Hablamos poco de política” La calle Amor, donde está el colegio, se encuentra en la zona de Amate, en donde la renta media bruta es de unos 40.135 euros al año, un 17,5% más que 2019. A su alrededor, se encuentran varias de las zonas más empobrecidas de la capital sevillana, como Los Pájaros, con 21.575 euros de media o el Cerro del Águila, que está sobre los 28.000 euros. Un poco más lejos está Palmete, con rentas sobre los 25.000 euros y el costado de Nervión, en el que hay hogares donde no alcanzan los 19.000 euros brutos al año. La clase obrera que ha construido y levantado estos barrios dista del ambiente que se respira en Los Remedios, cuyos residentes alcanzan los 70.000 euros de media y, por plaza de Cuba, los 90.000 euros de renta media bruta. A la entrada del Real Círculo de Labradores se agolpan las famillias. Hay bastante movimiento antes del mediodía y las mesas de las terrazas de los restaurantes circundantes tienen puesta la placa de Reservado. Un ciclista en maillot sale tras votar y pedalea calle abajo. A escasos metros está Ana con Marco y Javier, dos de sus cinco hijos. No saben qué opción votará cada uno, comentan sorprendidos a estas alturas del partido, aunque coinciden en unos valores más conservadores. A plena luz del día, explican las motivaciones que les ha llevado a depositar la papeleta: “Lo peor es la vivienda”, resaltan los jóvenes. El mayor, que planea casarse pronto, vive con sus progenitores ante la falta de opciones en el mercado inmobiliario, aunque tenga un sueldo como profesor en un centro de formación laboral para personas con discapacidad. Mientras, el más pequeño continúa en la residencia de estudiantes con la intención de ser también docente y expresa su preocupación por la escalada de precios. “Están ahorrando”, sonríe su madre. Acerca de las charlas sobre la actualidad política, Ana resalta que encuentra serias dificultades para expresar su opinión en el ambiente laboral con los compañeros recién llegados en el centro de formación de profesorado. “Con la gente de mi edad, aunque tengamos una posición distinta, hablamos con tranquilidad, pero de los 40 años para abajo están muy polarizados. Se enfadan, por lo que prefiero no hablar para no ser señalada”, admite. Entrando en materia, añade que ella en esta ocasión no ha votado a un partido, sino a una persona, y señala las diferencias entre una camada y otra de políticos. “El perfil ha cambiado. Antes era gente más comprometida, que miraban más por el ciudadano, en cambio, ahora prometen y luego se descontrola... Eso desmotiva”, reflexiona. Votantes en la puerta del Real Círculo de Labradores Prioridad Las dos caras de la misma moneda. Pedro y Javier no se conocen, pero coinciden prácticamente en sus ideales políticos a la hora de responder a este medio. Dos generaciones unidas por su ideología. El primero lleva camisa a rayas y se apoya en un bastón mientras que el segundo viste uniforme, ya que en unos minutos entrará a trabajar. Los dos principales motivos que les ha llevado a las urnas este domingo son: la economía y la migración. En realidad, Pedro no lo expresa de esa manera, pero el discurso de Vox ha calado en su forma de percibir el mundo: “Considero que la inmigración es necesaria, siempre que sea legal, quiero decir, pero la prioridad principal son los españoles, somos nosotros, que ya estamos hartos de las políticas que están hundiendo España”. El joven asiente a su lado y también señala al Gobierno central como el causante de esa deriva, pese a que el país y la autonomía se encuentren en pleno crecimiento económico aún con la escalada internacional de conflictos y el encarecimiento de la energía. Para la siguiente pregunta tienen dudas, ¿gobierno en solitario de Juanma Moreno o alianza con Vox? “Prefiero lo que voten la mayoría de los españoles, incluso si es el PSOE”, comenta Javier, que al final se moja, “yo no estoy de acuerdo con los pactos, pero si es necesario, no queda más remedio: no puedo evitar que salga Vox y, por ejemplo, se alíe con Pacma”. Siendo un escenario harto improbable, podría reflejar la visión de las nuevas generaciones sobre la falta de interés en un sistema democrático más plural, diverso, en el que hay que discutir cada medida en vez de imponer la absoluta. A ello, Pedro añade: “Que vote el que vote la mayoría y, si se llegan a pacto, que siempre sea constructivo”. Ana, junto a sus dos hijos Marco y Javier, a la salida del Círculo de Labradores, en el barrio de Los Remedios, tras votar en las elecciones autonómicas de Andalucía.
