Från Goya till New York, uppkomsten av Ángeles Toledano: "Vi flamingos måste förlora ödmjukhet"
Sara Baras säger i en konversation vid sidan av New York Flamenco Festival att artister verkar "mindre" när de kommer upp från scenen. Där uppe är de som mytiska figurer (hon är den första, som har exploderat i jubel fyra dagar i rad på Stadsteatern). Det kommer att vara "gravitas" av brädorna, med det extra bränslet av intensiteten och djupet av flamingon, vilket lägger till centimeter. Han har rätt. Ángeles Toledano och Benito Bernal tar några öl med vänner och bekanta i en grannskapsbar på Atlantic Avenue i Brooklyn, och deras höjd förvirrar. För ett tag sedan, i Roulette, en flörtig teater precis runt hörnet, verkar cantaoran från Jaén och gitarristen från Huelva större. Det är en sensation, men också en verklighet. Toledano, med Bernal vid sin sida, är en figur som växer starkt i världen av flamenco och det omgivande området. Hans första album, Dirty Blood, nominerades till en Grammy förra året. För några dagar sedan uppträdde han på Goya och delade scen med Alba Molina. Han har lyckats att inte begränsa sig till flamencokretsen och nå festivalernas krets (i maj kommer han till exempel att vara i Sonorama). Nu firar den sin debut i New York och har blivit en av de mest attraktiva konserterna i den 25: e upplagan av Flamenco Festival. ”Här har kommit artister som har hedrat flamencotraditionen, andra som har ifrågasatt den, andra som har återuppfunnit den här konsten”, säger tävlingsledaren Miguel Marín innan sångaren och gitarristen går upp på scenen. ”Toledano representerar tradition och nya sätt, det är ett tecken på att flamenco lever”, tillägger han innan han varnar New York-publiken: ”Jag ber er att ha ett öppet sinne.” Toledano, 30, följer prognosen och smutsar ner förrätten, en slags tröskgolvssång, med en ljudlåda , där han slår takten med fingrarna. Det är ljudet av klockor, mjauar, kakofoni. Bernals gitarr går in i en soleá med en brunns svärta, för att genomföra den dialogen med traditionen. Det är tonen i hans album "Sangre sucia", ett nytt exempel på en flamenco som vet hur man litar på tradition och överträdelse. De har tagit den här vägen "på grund av bristen på kreativa språk och bristen på språk som inte är knutna till vad andra förväntar sig", säger sångaren till denna tidning efter konserten. Han säger att de tror " från intuition " och bort från flamencos ensamhet: "Vi träffas i studion och det är trial and error, vi provar nya saker, vi spelar, vi har kul, låt oss se vad som kommer ut." Det som kommer ut i Brooklyn är bulerías, också färgade, av "Nocturna manzana" eller en siguiriya dominerad av maskinen, med den smälta sångaren och publiken mållös. Men du kan alltid se roten, som Toledano odlar nästan från det ögonblick han talar. "Jag började sjunga vid sex års ålder, vid åtta års ålder sjöng jag på festivalen i min stad (Villanueva de la Reina)", säger han senare. Allt som visas med tarantaserna i hans land, med två populära bokstäver som Camarón antog ("Du är vacker, du är vacker, Gud bevare dig"), och med ramsorna "Ta den gyllene dolken", som tjänar till att hedra så många kvinnor som har föregått honom, från Rosalía (bland allmänheten fanns de som såg en estetisk och konceptuell reflektion med den globala stjärnan) till Niña de los Peines. Och framförallt för att minnas sin lantkvinna Carmen Linares . ”Vi är mycket tacksamma, jag tror alltid att ingen kommer att besöka oss”, säger jieneserna vid ett tillfälle i skälet. Det är ett tecken på ödmjukhet hos en konstnär som bestämmer sig för att inte ha det, som inte tystar sin ambition att "göra massiva saker". Men, förtydligar han, ”utifrån min intuition, från flamenco, utifrån vad jag gillar och vad jag tycker har smak och kvalitet”. "Alla säger till dig att hålla fötterna på jorden", säger han i samtalet med ABC. "Men vi måste tro att vi kan göra stora saker. Jag tycker att flamencokonstnärer saknar lite av det, vi måste alltid behålla den absoluta ödmjukheten. Och jag tror att ödmjukhet är mer för andra än för en själv, att lämna andra ifred.” Toledano och Bernal - vid 27 års ålder, en alltmer konsoliderad figur i flamencoscenen - växer och värms upp med avsnittet i skälet. De kommer in i hans hemland, Andévalo de Huelva, med fandangos och ekande alosnero Sevillanas som de han växte upp med att lyssna på i sin by, Villanueva de los Castillejos. ”Benito är alltid till vänster i mitt liv”, säger Toledano i en nickning till var gitarristen traditionellt är placerad med avseende på sångaren. "" Dirty Blood "tillhör också honom", säger han om sitt album, som är en konstnärlig skapelse av dem båda, som konceptet de nu utvecklar för sin nästa turné. Publiken står bakom det numret och sedan hörs "åh" med Bernals buleríasgitarr, med tummen förvandlad till en maskinpistol. " Min väg i flamenco har alltid varit en av många tvivel , om jag respekterade traditionen, om jag måste gilla flamingos eller de som inte gör det. Jag tvivlade på hur jag måste spela, hur jag måste känna, till en nästan sjuk punkt, säger Bernal efter konserten. "Ett tag nu har jag ägnat mig åt att känna, njuta av musik och flamenco. Jag har tagit respekten ur mitt huvud, jag tar gitarren att njuta av, utan band och utan regler.” Farväl är en dubbel nick, till Morente och Big Apple, med " La aurora de Nueva York ", eskorterad av sublima granas både i röst och sonanta. Det finns fortfarande ett extranummer som ansluter till den stora referensen till Toledano, dottern till det geniala Granada, Estrella Morente, den populära låten " Los cuatro muleros ". Och det finns också en känsla av att uppkomsten av Toledano och Bernal, extatiska efter New York-debuten, inte kommer att stanna vid denna Brooklyn-teater.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
14 march 2026, 17:03
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
De los Goya a Nueva York, el ascenso de Ángeles Toledano: «A los flamencos nos falta perder humildad»
Beskrivning
Dice Sara Baras en una conversación en los márgenes del Festival Flamenco de Nueva York que los artistas parecen «más pequeños» cuando bajan del escenario. Allí arriba son como figuras míticas (ella la primera, que ha hecho explotar en ovaciones cuatro días seguidos al teatro del City Center). Será la 'gravitas' de las tablas, con el combustible añadido de la intensidad y la hondura del flamenco, que añade centímetros. No le falta razón. Ángeles Toledano y Benito Bernal se están tomando unas cervezas con amigos y arrejuntados en un bar de barrio de Atlantic Avenue, en Brooklyn, y su estatura confunde. Porque hace un rato, en Roulette, un teatro coqueto a la vuelta de la esquina, la cantaora de Jaén y el guitarrista de Huelva parecen más grandes. Es una sensación, pero también una realidad. Toledano, con Bernal a su lado, es una figura que crece con fuerza en el mundo del flamenco y aledaños. Su primer disco, ' Sangre sucia ', fue nominado al Grammy el año pasado. Hace unos días actuó en los Goya, compartiendo escenario con Alba Molina. Ha conseguido no limitarse al circuito flamenco y llegar al de los festivales (este mayo, por ejemplo, estará en Sonorama). Ahora celebra su debut en Nueva York, convertida en uno de los recitales más atractivos de la 25ª edición del Festival de Flamenco. «Aquí han venido artistas que han honrado la tradición del flamenco, otros que la han cuestionado, otros que han reinventado este arte», dice el director del certamen, Miguel Marín , antes de que la cantaora y el guitarrista salgan a escena. «Toledano representa la tradición y las nuevas maneras, es una muestra de que el flamenco está vivo», añade antes de advertir al público neoyorquino: «Os pido que tengáis la mente abierta». Toledano, de 30 años, cumple con el pronóstico y ensucia el arranque, una especie de cante de trilla, con una caja de sonidos , en la que percute el compás con sus dedos. Hay sonido de campanas, maullidos, cacofonía. La guitarra de Bernal entra en una soleá con la negrura de un pozo, para ejecutar ese diálogo con la tradición. Ese es el tono de su álbum 'Sangre sucia', un nuevo ejemplo de un flamenco que sabe apoyarse en la tradición y en la trasgresión. Han tomado este camino «por la falta de lenguajes creativos y la falta de lenguajes que no estén atados a lo que los demás esperan», dice la cantaora a este periódico después del recital. Dice que crean « desde la intuición » y alejados de la soledad propia del flamenco: «Nos juntamos en el estudio y es ensayo y error, probamos cosas nuevas, jugamos, nos divertimos, a ver qué sale». Lo que sale en Brooklyn son las bulerías, también manchadas, de 'Nocturna manzana' o una siguiriya dominada por la máquina, con la cantaora desmelenada y el público boquiabierto. Pero siempre se ve la raíz, que Toledano cultiva casi desde que habla. «Empecé a cantar a los seis años, con ocho canté en el festival de mi pueblo (Villanueva de la Reina)», cuenta después. Todo eso asoma con las tarantas de su tierra, con dos letras populares que adoptó Camarón ('Eres guapa, eres hermosa, Dios te salve'), y con las cantiñas de 'Toma ese puñal dorado', que sirven para honrar a tantas mujeres que le han precedido, desde Rosalía (entre el público hubo quien vio un reflejo estético y conceptual con la estrella global) a la Niña de los Peines . Y, sobre todo, para acordarse de su paisana, Carmen Linares . «Estamos muy agradecidas, siempre pienso que no va a venir nadie a vernos», dice la jienense en un momento del recital. Es una muestra de humildad de una artista que se propone no tenerla, que no calla su ambición de «hacer cosas masivas». Pero, aclara, «desde mi intuición, desde el flamenco, desde lo que me gusta y lo que creo que tiene gusto y calidad». «Todo el mundo te repite eso de tener los pies en el suelo», dice en la conversación con ABC. «Pero nosotros tenemos que creer que podemos hacer cosas grandes . Creo que a los artistas flamencos nos falta un poco eso, siempre tenemos que mantener esa humildad absoluta. Y creo que esa humildad es más para los demás que para uno mismo, para dejar tranquilos a los demás». Toledano y Bernal -a sus 27 años, una figura cada vez más consolidada en el panorama flamenco- crecen y se calientan con el paso del recital. Se meten en el territorio originario de él, el Andévalo de Huelva, con fandangos y unas sevillanas de eco alosnero como las que creció escuchando en su pueblo, Villanueva de los Castillejos. «Benito siempre está a la izquierda de mi vida», dice Toledano en un guiño a donde se coloca de forma tradicional el guitarrista respecto al cantaor. «'Sangre sucia' también le pertenece», dice de su álbum, que es una creación artística de ambos, como el concepto que ahora desarrollan para su próxima gira. El público se pone en pie tras ese número y después se escuchan los 'oh' con la guitarra por bulerías de Bernal, con su pulgar convertido en una metralleta. « Mi camino en el flamenco siempre ha sido de mucha duda , de si estaba respetando la tradición, de si tengo que gustar a los flamencos o a los que no lo son. Dudaba cómo tengo que tocar, cómo tengo que sentir, hasta un punto casi enfermizo», cuenta Bernal tras el concierto. «De un tiempo a esta parte, me he dedicado a sentir, a disfrutar de la música y del flamenco. Me he quitado de la cabeza lo del respeto, cojo la guitarra para disfrutar, sin ataduras y sin normas». La despedida es un guiño doble, a Morente y a la Gran Manzana, con ' La aurora de Nueva York ', escoltada por unas granaínas sublimes tanto en la voz como en la sonanta. Todavía queda un bis que entronca con el gran referente de Toledano, la hija del genio de Granada, Estrella Morente, la canción popular ' Los cuatro muleros '. Y queda también la sensación de que el ascenso de Toledano y Bernal, extasiados tras el debut neoyorquino, no va a parar en este teatro de Brooklyn.
