'Goldberg', drömmarnas poesi
Drain av talang har varit konstant inom spansk dans i många år (även om, låt oss inte lura oss själva, dansare är naturligt nomader). En av de konstnärer som lämnade vårt land för att söka större möjligheter till utveckling är Goyo Montero (Madrid, 1975), som har varit utanför våra gränser i mer än två decennier; Arton av dessa år har tillbringats i Tyskland som direktör för Nürnberg Staatsballett, först och sedan mitten av förra året som chef för Hannover Staatsballett. Just med detta företag har han återvänt till Madrid -för första gången på hela denna tid-.
Montero, son till två stora och efterlängtade figurer av vår dans, dansaren och koreografen Goyo Montero och läraren Rosa Naranjo, har inte slutat upprepa dessa dagar hur glad denna återkomst gör honom. Han har valt "Goldberg", en koreografi som han skapade för Nürnberg 2022 och som han införlivade så fort den kom in i Hannovers repertoar. 'Goldberg', motiverad av det monumentala partituren som är 'Goldberg Variations' av Johann Sebastian Bach, är en körkoreografi, framförd av hela kompaniet - tjugoåtta dansare av tretton olika nationaliteter -, en drömlik fantasi, ibland spöklik, som den vita scenografin av Leticia Gañán och Curt Allen Wilmer ger en laboratoriekänsla. Goyo Montero har inte bara inspirerats av Bach (och Owen Beltons elektroniska 'variationer'), utan också av historien bakom skapandet: legenden säger att greve Hermann Carl von Keyserlingk inte kunde sova och beställde partituret åt sin cembalist Johann Gottlieb Goldberg att spela för honom under sömnlösa nätter.
Drömmen, dess faser, mardrömmarna, finns därför på något sätt i koreografin, där Montero visar sin förmåga att röra grupperna - något brokigt på scenen i Nave 11 i Matadero -, kreativiteten i hans rörelser, där den neoklassiska stilen blandas med den samtida, och hans visdom när det gäller att få sin personlighet inom dansarna och deras grupp att visa. Om det är något som kan klandras för detta poetiska och magnetiska stycke i många av dess avsnitt, så är det att det ibland faller i monotoni och enhetlighet. Men utöver detta är 'Goldberg' ett intelligent, genomarbetat och genomträngande verk, som avslöjar kategorin - demonstrerad genom åren - av en koreograf som jag hoppas snart kommer att ses igen på spanska scener, trots allt hans hem.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
9 maj 2026, 13:33
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
'Goldberg', la poesía del sueño
Beskrivning
La fuga de talentos es, en la danza española, una constante desde hace muchos años (aunque, no nos engañemos, los bailarines son naturalmente nómadas). Uno de esos artistas que dejó nuestro país para buscar mayores oportunidades de desarrollo es Goyo Montero (Madrid, 1975), que lleva más de dos décadas fuera de nuestras fronteras; dieciocho de estos años los ha pasado en Alemania como director del Staatsballett de Nüremberg , primero, y desde mediados del pasado año, al frente del Staatsballett de Hannover . Con esta compañía, precisamente, ha vuelto a Madrid -por primera vez en todo este tiempo-. Montero, hijo de dos grandes y añoradas figuras de nuestra danza, el bailarín y coreógrafo Goyo Montero y la maestra Rosa Naranjo , no ha dejado de repetir en estos días lo feliz que le hace este regreso. Ha elegido para él ' Goldberg' , una coreografía que creó para Nüremberg en 2022 y que ha incorporado nada más llegar al repertorio de Hannover. 'Goldberg', motivada por esa monumental partitura que son las 'Variaciones Goldberg' de Johann Sebastian Bach , es una coreografía coral, que interpreta la compañía completa -veintiocho bailarines de trece nacionalidades distintas-, una fantasía onírica, fantasmagórica a veces, que la blanca escenografía de Leticia Gañán y Curt Allen Wilmer otorga un aire de laboratorio. Goyo Montero no se ha inspirado únicamente en Bach (y en las 'variaciones' electrónicas de Owen Belton ), sino también en la historia detrás de la creación: la leyenda señala que el conde Hermann Carl von Keyserlingk no podía dormir y encargó la partitura para que su clavecinista Johann Gottlieb Goldberg se las tocara durante las noches de insomnio. El sueño, sus fases, las pesadillas, están por tanto presentes de alguna manera en la coreografía, en la que Montero demuestra su habilidad para mover los conjuntos -algo abigarrados en el escenario de la Nave 11 de Matadero-, la creatividad de sus movimientos, donde el estilo neoclásico se mezcla con el contemporáneo, y su sabiduría para hacer que sus bailarines muestren su personalidad y sus virtudes dentro del grupo. Si algo se puede reprochar a esta poética y en muchos de sus tramos magnética pieza, es que cae, en ocasiones, en la monotonía y en la uniformidad. Pero más allá de esto, 'Goldberg' es una obra inteligente, elaborada y penetrante, que revela la categoría -demostrada a lo largo de los años- de un coreógrafo al que ojalá se le vuelva a ver pronto en los escenarios españoles, su casa al fin y al cabo.
