Imaginära reparationer
När jag var liten åtföljdes min födelsedag av en märklig bön: att min familj skulle glömma (vilket inte heller var svårt: mina föräldrar hade nio barn). Det var inte, tror jag nu, en naiv önskan. Den innehöll lite djävulsk känslomässig ingenjörskonst. Andras glömska skulle tillåta mig att leva i en igenkännlig, nästan bekväm olycka, och skulle också ge mig en moralisk kredit för den efterföljande förebråelsen. Förväntade smärtor innehöll redan sin kompensation. Såret, innan det fanns, förde med sig botemedlet. Under årens lopp har jag förstått att den bönen inte sökte så mycket det masochistiska nöjet att glömma (men också) som förståelsen av minnets betydelse. Jag ville verifiera att tillgivenhet, för att kunna existera, måste demonstreras. Födelsedagen, med dåtidens minsta liturgi - ett ljus, en mycket blygsam gåva, ett "grattis", en kyss - var det perfekta experimentet: om ingen kom ihåg, något väsentligt misslyckades, fanns det faktiskt en spricka tack vare vilken (det är också sant) jag vann en berättelse. Att vara olycklig för en viss sak erbjöd en form av identitet.
Originalkälla
Publicerad av La Opinión de Málaga
17 march 2026, 09:41
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Reparaciones imaginarias
Beskrivning
Cuando era pequeño, la proximidad de mi cumpleaños iba acompañada de una plegaria extraña: que mi familia se olvidara (lo que tampoco era difícil: mis padres tenían nueve hijos). No se trataba, pienso ahora, de un deseo ingenuo. Contenía una ingeniería emocional un poco diabólica. El olvido ajeno me permitiría habitar una desgracia reconocible, casi cómoda, y además me concedería un crédito moral para el reproche posterior. El dolor anticipado ya contenía su compensación. La herida, antes de existir, traía consigo la cura. Con los años he entendido que aquella plegaria no buscaba tanto el placer masoquista del olvido (aunque también) como la comprensión de la importancia del recuerdo. Quería verificar que el afecto, para existir, necesita ser demostrado. El cumpleaños, con la liturgia mínima de aquella época - una vela, un modestísimo regalo, un “felicidades”, un beso-, era el experimento perfecto: si nadie se acordaba, fallaba algo esencial, había en realidad una grieta gracias a la cual (eso también es cierto) yo ganaba un relato. Ser desgraciado por una causa concreta ofrecía una forma de identidad.
