'Komikerns son', en resa någonstans
Du kan räkna på ena handens fingrar, och förmodligen på fingrar, skådespelarna med kategorin José Sacristán. Född i Chinchón (Madrid) - han skryter om det när han kan - 1937 är han alltså 88 år gammal, men det är tydligt att han har glömt det, och både utanför scenen och på den framstår han som minst tio eller tolv yngre. Han är den nuvarande största representanten för en generation (av flera, faktiskt) som gick igenom ett låt oss kalla det enastående stadium av spansk film och kom fram oskadd, om än förmodligen med något ärr.
Sacristán-medborgaren och Sacristán-skådespelaren, som han själv tycker om att säga, hade som lärare - liksom Carlos Galván, karaktären han spelade i 'Resan till ingenstans', som föreställningen börjar med Fernando Fernán-Gómez; Detta inslag är tillägnat honom, 'Komikerns son', ett uttrycksfullt och vackert kärleksbrev till hans förebild och hans exempel, men framför allt till hans vän. De första sidorna i Fernán-Gómez memoarer, 'Den gula tiden', är den falsilla som Sacristán har skrivit denna funktion om, full av ömhet, nostalgi, tillgivenhet...
Av kärlek. Kärlek – och respekt – till Fernando Fernán-Gómez, ja, men också kärlek till ett jobb som både ”komikerns son” – så kallade de honom i pensionatet på gatan Álvarez de Castro – och Sacristán själv vigde sina liv till – han fortsätter att göra. Minnen av Fernán-Gómez paraderar genom föreställningen, med särskilt omnämnande för hans mormor, Carolina Gómez, som tog hand om honom under hans mammas, skådespelerskan Carola Fernán Gómez, frånvaro från arbetet.
Det är bittra minnen som berättar om en turbulent period, men som sötas av berättelsen med ett barns oskuld, en tonårings önskningar och en ung mans drömmar som ska uppfyllas. José Sacristán lånar ut sin röst – sina röster – till Fernán-Gómez med mästerskap och övertygelse. Utan mikrofon - något allt mer sällsynt i vår teater - ger den en lektion i bra tal, kommunikativitet, balans och vikt för denna funktion lika enkel som vacker.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
8 maj 2026, 10:56
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
'El hijo de la cómica', viaje a alguna parte
Beskrivning
Se pueden contar con los dedos de la mano, y probablemente sobren dedos, los actores con la categoría de José Sacristán . Nacido en Chinchón (Madrid) -presume de ello siempre que puede- en 1937, tiene por tanto 88 años, pero está claro que se ha olvidado de ello, y tanto fuera del escenario como en él aparenta como poco diez o doce menos. Es el máximo representante actual de una generación (de varias, en realidad) que atravesó una etapa llamémosle singular del cine español y salió indemne, aunque es de suponer que con alguna cicatriz. El Sacristán ciudadano y el Sacristán actor, como le gusta decir a él mismo, tuvo como maestro -igual que Carlos Galván, el personaje que interpretaba en ' El viaje a ninguna parte ', con la que empieza el espectáculo- a Fernando Fernán-Gómez ; a él se dedica esta función, ' El hijo de la cómica ', una expresiva y hermosa carta de amor a su referente y a su ejemplo, pero, sobre todo, a su amigo. Las primeras páginas de las memorias de Fernán-Gómez, ' El tiempo amarillo ', son la falsilla sobre la que Sacristán ha escrito esta función, llena de ternura, de nostalgia, de cariño… De amor. Amor -y respeto- por Fernando Fernán-Gómez, sí, pero también amor por un oficio al que tanto «el hijo de la cómica» -así le llamaban en la casa de huéspedes de la calle Álvarez de Castro- como el propio Sacristán dedicaron su vida -éste sigue haciéndolo-. Por la función desfilan los recuerdos de Fernán-Gómez, con mención especial para su abuela, Carolina Gómez , que le cuidó ante las ausencias laborales de su madre, la actriz Carola Fernán Gómez . Son recuerdos amargos que nos hablan de una etapa turbia, pero que se nos muestran dulcificados por el relato teñido de inocencia de un niño, los anhelos de un adolescente y los sueños a punto de cumplirse de un joven. José Sacristán le presta su voz -sus voces- a Fernán-Gómez con maestría y convicción. Sin micrófono -algo cada vez más raro en nuestro teatro-, brinda una lección de buen decir, de comunicatividad, de equilibrio y de peso para esta función tan sencilla como hermosa.
