Pradoarbetet som gick från att förmörka Goya till att bli utstött från museet
Konst som politisk propaganda, ideologisering på museer, upp- och nedgångar som gör att vissa målningar går från att betraktas som ikoner till att förvisas till lager... Låter detta bekant för dig? Avkoloniseringen av museisamlingar, den tvångsmässiga begäran om en målning, trots att alla tekniska rapporter avråder från att överföra den; museisamlingar formade av deras chefers smak (och politiska tendenser)...
Men det är inget nytt. Påvar och monarker, adelsmän och mäktiga, har använt konst genom historien som ett politiskt och propagandavapen. Det är fallet som berör oss.
Prado inviger ett nytt utställningsformat, "A work, a story": en utställning i litet format där en kritisk granskning görs av ett verk som innehåller en fantastisk historia. Det var drömmen för Umberto Eco, som föreställde sig ett idealiskt museum tillägnat ett enda verk. Miguel Falomir, chef för Prado, förklarar att syftet med detta nya projekt är "att bjuda in betraktaren att begrunda ett verk som, bortom dess estetiska förtjänster, hjälper oss att reflektera över aspekter av konsthistorien som ofta går obemärkt förbi." Den inleds med "Hungeråret i Madrid" (1818), av José Aparicio.
En målning som återvänder, fram till den 13 september, till Prado, där den har restaurerats. Den är utställd i rum 66 i Villanueva-byggnaden på en salviafärgad bakgrund (den den hade när den hängde i museet). På ena sidan, rummet med Goyas svarta målningar.
På den andra, utrymmet där "The 2nd and 3rd of May", av denna artist, hänger. Kuratorerna för projektet är Carlos G. Navarro och Celia Guilarte, båda från Prado, som har utfört omfattande forskningsarbete.
Det är en monumental olja på duk (315 gånger 437 centimeter), som blev en av museets stjärnor när det invigdes 1819, tillsammans med 310 andra verk. Det ockuperade ett av de tre rummen ('tredje rummet' eller 'mellanrummet'), framför 'Viriatos död', av José de Madrazo, som det nu återförenas med. I inventariet efter Fernando VII:s död värderades 'Las Meninas' till 400 000 realer; 'The Picture of Hunger', i 60 000; 'The Executions of May 3', av Goya, endast i 8 000.
Detta och 'The Burden of the Mamelukes' ansågs av Madrazo som "skisser utan konstnärliga meriter". Aparicios målning hyllades i dåtidens press med överdrivet beröm från kritiker, var föremål för dikter och sånger och åtnjöt enorm popularitet: tryck med dess reproduktioner såldes som smör. Den var känd som "The Hunger Picture".
Men "han gick från toppen av Parnassus till att bli utvisad från Prado", varnar Miguel Falomir. Enligt direktören för Prado, "vi tittar inte oskyldigt på en målning." Det finns alla sorters betingningar: personligt, socialt, politiskt, mode... Målningen kom att betraktas som en karikatyr. 1874 flyttade han till ministeriet för offentliga arbeten och efter att ha passerat genom senatens korridorer 1881 anlände han 1898 till Museum of Modern Art.
Den har deponerats i Madrids historiska museum sedan 1927. Vad hände för att en så berömd målning skulle falla i vanära? Aparicio målade i den svälten som ödelade Madrid 1811-12, under Napoleoninvasionen.
I scenen, som utspelar sig i några arkader nära Plaza Mayor, ser vi en grupp svältande människor som avvisar brödet som erbjuds av de franska soldaterna. En kvinna ligger död bredvid sin son. Det centrala temat är motstånd mot inkräktaren.
Det var en ideologisk vägtull som infördes av Ferdinand VII och hans absolutistiska regim. "Monarken dyker inte upp på scenen, men han är mer närvarande än någonsin", säger Guilarte, som betraktar denna målning som "den första popikonen." På en av kompositionens pilastrar finns en inskription med guldbokstäver: 'Spanska Constancia. År av hunger 1811 och 1812. Ingenting utan Fernando'.
Målningen var tänkt som ett instrument för propaganda i kungens tjänst, en politisk artefakt för att legitimera Ferdinand VII och visa lojalitet mot monarken, ägare av museisamlingen. Men saker och ting förändrades 1872, när Trinidadmuseets samlingar fogades till museets medel och Prado nationaliserades. Antonio Gisbert, författare till "Shooting of Torrijos and his companions on the beaches of Malaga", var chef för konstgalleriet vid den tiden.
Den liberala revolutionen 1868 såg inte längre positivt på denna upphöjelse av Fernando VII och Aparicios målning togs bort från rummen... och från museet. The great beneficiary was Goya, who reemerged from ostracism. Faced with the adulation of José Aparicio, the lucid ambiguity of Goya.
Until then, the Aragonese was barely present in the rooms of the Prado with some of his portraits. The raw and torn denunciation of horror was imposed, through Goya's critical gaze. Förutom några tryck av 'krigets katastrofer' finns det också två porträtt av kungen målade av Goya, båda från Prado: 'Fernando VII med en kunglig mantel' och 'Fernando VII i ett läger'.
In them, the King appears rigid, distant, authoritarian.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
27 april 2026, 13:28
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
La obra del Prado que pasó de eclipsar a Goya a ser expulsada del museo
Beskrivning
El arte como propaganda política , la ideologización en los museos, vaivenes que provocan que algunos cuadros pasen de considerarse iconos a ser desterrados en los almacenes... ¿Les suena? La descolonización de las colecciones museísticas, la obsesiva petición de un cuadro, pese a que todos los informes técnicos desaconsejan su traslado; colecciones de museos moldeadas por los gustos (y tendencias políticas) de sus directores... Pero no es algo nuevo. Los Papas y los monarcas, los nobles y los poderosos, han usado el arte a lo largo de la historia como arma política y de propaganda. Es el caso que nos ocupa. El Prado inaugura un nuevo formato expositivo, 'Una obra, una historia' : una muestra de pequeño formato en la que se hace una revisión crítica de alguna pieza que encierra una gran historia. Era el sueño de Umberto Eco, quien imaginaba un museo ideal dedicado a una sola obra. Miguel Falomir, director del Prado, explica que el objetivo de este nuevo proyecto es «invitar al espectador a contemplar una obra que, más allá de sus méritos estéticos, nos ayuda a reflexionar sobre aspectos de la historia del arte que a menudo pasan inadvertidos». Se inaugura con 'El año del hambre en Madrid' (1818), de José Aparicio . Un cuadro que regresa, hasta el 13 de septiembre, al Prado, donde ha sido restaurado. Se exhibe en la sala 66 del edificio Villanueva sobre un fondo color salvia (el que tenía cuando colgaba del museo). A un lado, la sala de las pinturas negras de Goya. Al otro, el espacio donde cuelgan 'El 2 y el 3 de mayo', de este artista. Los comisarios del proyecto son Carlos G. Navarro y Celia Guilarte, ambos del Prado, que han llevado a cabo una exhaustiva labor de investigación. Se trata de un monumental óleo sobre lienzo (315 por 437 centímetros), que llegó a ser una de las estrellas del museo cuando se inauguró en 1819, junto a otras 310 obras. Ocupaba una de las tres salas ('salón tercero' o 'salón del medio'), frente a 'La muerte de Viriato', de José de Madrazo, con quien ahora se reencuentra. En el inventario tras la muerte de Fernando VII, 'Las Meninas' se valoraba en 400.000 reales; 'El cuadro del hambre', en 60.000;'Los fusilamientos del 3 de mayo', de Goya, sólo en 8.000. Éste y 'La carga de los mamelucos' eran considerados por Madrazo «bosquejos sin mérito artístico» . Elogiado en la prensa de la época con loas desmesuradas por parte de la crítica, la pintura de Aparicio fue objeto de poemas y canciones y gozó de una enorme popularidad: se vendían como churros las estampas con sus reproducciones. Era conocido como 'El cuadro del hambre'. Pero « pasó de la cúspide del Parnaso a ser expulsado del Prado» , advierte Miguel Falomir. Según el director del Prado, «no miramos inocentemente un cuadro». Hay todo tipo de condicionamientos: personales, sociales, políticos, modas... El cuadro pasó a considerarse una caricatura. En 1874 se trasladó al Ministerio de Fomento y, tras su paso por los pasillos del Senado en 1881, llegó en 1898 al Museo de Arte Moderno. Se halla depositado en el Museo de Historia de Madrid desde 1927. ¿Qué ocurrió para que un cuadro tan celebrado cayera en desgracia? Aparicio pintó en él la hambruna que asoló Madrid en 1811-12, durante la invasión napoleónica. En la escena, que tiene lugar en unos soportales cerca de la Plaza Mayor, vemos a un grupo de personas famélicas que rechazan el pan ofrecido por los soldados franceses. Una mujer yace muerta junto a su hijo. El tema central es la resistencia ante el invasor. Fue un peaje ideológico impuesto por Fernando VII y su régimen absolutista. «No aparece en la escena el monarca, pero está más presente que nunca», dice Guilarte, que considera este cuadro «el primer icono pop». En una de las pilastras de la composición aparece una inscripción en letras doradas: 'Constancia española. Años del hambre de 1811 y 1812. Nada sin Fernando'. El cuadro fue concebido como un instrumento de propaganda al servicio del Rey, un artefacto político para legitimar a Fernando VII y mostrar fidelidad al monarca, propietario de la colección del museo. Pero las cosas cambiaron en 1872, cuando se anexionaron a los fondos del museo las colecciones del Museo de la Trinidad y el Prado se nacionalizó. Antonio Gisbert, autor de 'Fusilamiento de Torrijos y sus compañeros en las playas de Málaga', era por entonces director de la pinacoteca. La Revolución liberal de 1868 ya no veía con buenos ojos esa exaltación de Fernando VII y el cuadro de Aparicio se retiró de las salas... y del museo. El gran beneficiado fue Goya, que resurgió del ostracismo. Frente a la adulación de José Aparicio, la ambigüedad lúcida de Goya. Hasta entonces, el aragonés apenas estaba presente en las salas del Prado con algunos de sus retratos. Se imponía la denuncia cruda y desgarrada del horror, a través de la mirada crítica de Goya. Además de algunas estampas de los ' Desastres de la guerra', también cuelgan dos retratos del rey pintados por Goya, ambos del Prado: 'Fernando VII con manto real' y 'Fernando VII en un campamento'. En ellos, el Rey aparece rígido, distante, autoritario.
