"Promenera": ProjecteSD går framåt med ett stabilt steg
I "Caminar" bekräftar Barcelona-galleriet ProjecteSD en av de mest sammanhängande linjerna i sin bana: att göra kollektiven inte till en summa av verk, utan ett sätt att tänka. Utställningen samlar Francis Alÿs, Iñaki Bonillas, Pepe Espaliú, Dora García, J. Lempert, LUCE, Hendl H. Mirra och Peter Piller under en idé som är lika enkel som den är bördig: promenader. Men det avgörande är att denna gest inte fungerar som ett illustrativt tema, utan som en konceptuell struktur, som en fysisk upplevelse och kritisk metafor. Promenader visas här på många sätt: som en drift, motstånd, omöjlighet, arkiv, observation, transit eller fotavtryck. I Alÿs är det metod och friktion med staden; i Mirra, minsta register över en kroppslig upplevelse; i Piller, kartografi av marginalerna; i Pepe Espaliú, chockerande omöjlighet för förskjutning; i García, mentalt diagram och språklig drift; i LUCE, minne av resan inskriven på hittade papper; i Lempert, ett elementärt sätt att vara i världen; i Bonillas, ett överlägg av bilder som förvandlar passage till utseende... Exponering är framgångsrik eftersom det inte minskar dessa skillnader, men låter dem andas inom samma syntax. En av utställningens största framgångar är det sätt på vilket den får bilden att framstå, och på ett mycket speciellt sätt fotot, inte som ett enkelt register över förskjutning, utan som en plats där promenader tänks och omvandlas. I Bonillas förvandlar de perforerade negativen i FSA-arkivet det mänskliga steget till en spöklik uppenbarelse, en korsning av tider och visioner. Piller finner i utkanten av Barcelona en visuell grammatik av det obetydliga: att fotografera är att gå och titta där det inte verkar finnas något. Och Lempert, med sina fyra bilder av kor som rör sig långsamt, återställer förskjutningen till ett primärt tillstånd, konstigt och tyst. Även i LUCE, mellan hittade papper, överföringar och foto-videografiska bilder, visas bilden som ett materiellt spår av en resande upplevelse. Denna framträdande plats för fotografiet är särskilt bördig eftersom utställningen inte isolerar det, utan gör det till en dialog med teckning, skrivande, performance och video. Alÿs förstår promenader som motstånd mot samtida hastighet. Myrra skiftar den upplevelsen till en asketisk historia. Dora García förvandlar promenaden till ett mentalt diagram och litterär drift. Och Espaliú introducerar den mest intensiva frakturen i provet: i "Carrying Project" blir oförmågan att gå en bild av sårbarhet, smittspridning, utestängning och vård. Däri ligger hans djupa samhörighet med galleriets program. ProjecteSD har i åratal arbetat med precision, inneslutning och en expository intelligence som inte behöver understrykas. Detta kollektiv, litet i skala, mycket uppmätt i sin konstruktion, visar återigen att en utställning kan vara nykter utan att vara torr och rigorös samtidigt som den är känslig. I stället för att föreslå en sluten rundtur följer "Walking" med besökaren i en annan temporalitet. Inför den visuella ångesten i så många förslag sänker verken här volymen och skärper uppmärksamheten. Resultatet är en upplevelse av verklig dialog mellan författare, material och rytmer. Ett diskret citat, ja, men det är därför det är mer vältaligt: kom ihåg att titta är ett sätt att gå, och att bara genom att gå långsammare avslöjar bilden fortfarande sin densitet.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
18 march 2026, 13:16
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
'Caminar': ProjecteSD avanza con paso sólido
Beskrivning
En 'Caminar'', la galería barcelonensa ProjecteSD confirma una de las líneas más coherentes de su trayectoria: hacer de las colectivas no una suma de obras, sino una forma de pensamiento. La muestra reúne a Francis Alÿs, Iñaki Bonillas, Pepe Espaliú, Dora García, J. Lempert, LUCE, Hendl H. Mirra y Peter Piller bajo una idea tan simple como fértil: caminar. Pero lo decisivo es que ese gesto no funciona como tema ilustrativo, sino como estructura conceptual, como experiencia física y metáfora crítica. Caminar aparece aquí de muchas maneras: como deriva, resistencia, imposibilidad, archivo, observación, tránsito o huella. En Alÿs es método y fricción con la ciudad; en Mirra, registro mínimo de una experiencia corporal; en Piller, cartografía de los márgenes; en Pepe Espaliú, imposibilidad estremecedora del desplazamiento; en García, diagrama mental y deriva lingüística; en LUCE, memoria del recorrido inscrita en papeles encontrados; en Lempert, una forma elemental de estar en el mundo; en Bonillas, una superposición de imágenes que convierte el paso en aparición... La exposición acierta porque no reduce esas diferencias, sino que las deja respirar dentro de una misma sintaxis. Uno de los mayores aciertos de la muestra es la manera en que hace comparecer la imagen, y de forma muy especial la foto, no como simple registro del desplazamiento, sino como lugar donde el caminar se piensa y transforma. En Bonillas, los negativos perforados del archivo de la FSA vuelven el paso humano a una aparición fantasmática, un cruce de tiempos y visiones. Piller encuentra en el perímetro de Barcelona una gramática visual de lo insignificante: fotografiar es caminar mirando donde parece no haber nada. Y Lempert, con sus cuatro imágenes de vacas avanzando lentamente, devuelve el desplazamiento a una condición primaria, extraña y silenciosa. Incluso en LUCE, entre papeles encontrados, transferencias e imágenes foto-videográficas, la imagen aparece como rastro material de una experiencia recorrida. Ese protagonismo de lo fotográfico resulta especialmente fértil porque la exposición no lo aísla, sino que lo hace dialogar con el dibujo, la escritura, la 'performance' y el vídeo. Alÿs entiende el caminar como resistencia frente a la velocidad contemporánea. Mirra desplaza esa experiencia hacia un registro ascético. Dora García transforma el paseo en diagrama mental y deriva literaria. Y Espaliú introduce la fractura más intensa de la muestra: en 'Carrying Project', la imposibilidad de caminar se convierte en imagen de vulnerabilidad, contagio, exclusión y cuidado. Ahí está su afinidad profunda con el programa de la galería. ProjecteSD lleva años trabajando desde la precisión, la contención y una inteligencia expositiva que no necesita subrayados. Esta colectiva, pequeña en escala, muy medida en su construcción, vuelve a demostrar que una exposición puede ser sobria sin resultar seca, y rigurosa sin dejar de ser sensible. Más que proponer un recorrido cerrado, 'Caminar' acompasa al visitante en una temporalidad distinta. Frente a la ansiedad visual de tantas propuestas, aquí las obras bajan el volumen y afinan la atención. El resultado es una experiencia de diálogo real entre autores, materiales y ritmos. Una cita discreta, sí, pero por eso más elocuente: recuerda que mirar es una forma de caminar, y que solo yendo más despacio la imagen revela todavía su densidad.
