Roger Shattuck, den lille vilden
Om det finns en diskussion som förblir giltig sedan upplysningen ställde den tydligt, är det i vilken utsträckning mänsklighet och social instinkt är något medfödd, som alla nyfödda potentiellt har, eller en konstruktion som uppfostran och utbildning ger. I den explosion av förnuft med vilken 1700-talet slutade och 1800-talet började, verkade det finnas en enighet om att det enda sättet att lösa frågan skulle vara att utföra ett outhärdligt experiment ur vilket moraliskt perspektiv som helst: slita en nyfödd ur sin mammas armar, låsa in den på en plats utan stimulans eller sociala kontakter, och observera huruvida dessa är mänskliga och intelligenta egenskaper utifrån det. Därför är det inte förvånande att framträdandet år 1800 av en pojke som tycktes ha växt upp ensam i en skog i södra Frankrike, snabbt döpt av dåtidens press som den lille vilden eller vilden från Aveyron, omedelbart väckte uppmärksamhet.
Den tidens läkare och tänkare såg i honom den största av gåvor, förkroppsligandet av det förbjudna experimentet. Han fördes snart till Paris, där Jean Itard, en ung pedagog som skulle hamna i att bli en av de första försvararna av specialundervisningen, skulle sträva efter att visa att Victor, som han slutade med att kalla honom, kunde lära sig att läsa, skriva och resonera, långt från det djuriska tillstånd som resten insisterade på att tillskriva honom. Victors berättelse har inspirerat många forskare och skapare sedan den blev inbäddad i Frankrikes kollektiva minne, inklusive François Truffauts film från 1970 med samma namn, där regissören själv spelade Itard.
Men den mest aktuella uppfattningen var den som utkristalliserades i denna text av författaren och kulturhistorikern Roger Shattuck, som nu återfinns. En fängslande berättelse där författaren undviker fällan att döma huvudpersonerna från presentism, även om han drar en gräns mellan vad Itard försökte och vad tillståndet inom psykologi, lingvistik, medicin och neurovetenskap på sjuttiotalet sa om en fråga som, långt ifrån försvinner, fortfarande var på bordet. Under hans blick, som undviker spekulationer och förlitar sig på de olika befintliga källorna i ämnet, särskilt Itards egna rapporter men också andra krönikor från den tiden som visar hur stor, men också tillfällig, hans kändisskap var, kan läsaren sätta sig i skorna på dem som ansåg sig göra rätt.
Och frågorna som den pekar på är lika giltiga: i vilken utsträckning är det lagligt att tämja dem som inte är kapabla att leva enligt de normer som samhället fastställt, även om detta lärande är smärtsamt och saknar garantier? Det kanske mest övertygande med den här texten är att det fortfarande finns utrymme för tvivel.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
27 july 2026, 13:33
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Roger Shattuck, el pequeño salvaje
Beskrivning
Si hay una discusión que sigue vigente desde que la Ilustración la planteara de forma nítida es hasta qué punto la humanidad y el instinto sociales son algo innato, que todos los recién nacidos tienen en potencia, o una construcción otorgada por la crianza y la educación. En la explosión de la Razón con la que terminó el siglo XVIII y comenzó el XIX, parecía haber consenso en que la única forma de resolver la cuestión sería realizar un experimento insoportable desde cualquier perspectiva moral: arrancar a un recién nacido de los brazos de su madre, encerrarlo en un lugar sin estímulos ni contactos sociales, y observar si esos rasgos humanos e inteligentes emanaban de él por sí solos. Por eso, no es de extrañar que la aparición en 1800 de un niño que parecía haber crecido solo en un bosque del sur de Francia, bautizado rápidamente por la prensa de la época como el Pequeño Salvaje o el Salvaje de Aveyron , concitara de inmediato la atención. Los médicos y pensadores del momento vieron en él el mayor de los regalos, la encarnación del experimento prohibido. Pronto fue llevado a París, donde Jean Itard, un joven pedagogo que terminaría convertido en uno de los primeros defensores de la educación especial, se empeñaría en demostrar que Victor, como terminó llamándolo, podía aprender a leer, escribir y razonar, lejos de la condición animal que el resto se empeñaba en atribuirle. La historia de Victor ha inspirado a numerosos estudiosos y creadores desde que quedara fijada en la memoria colectiva de Francia, incluida la película de 1970 de François Truffaut del mismo nombre, y en la que el propio director interpretaba a Itard. Pero la mirada más actual fue la que cristalizó en este texto del escritor e historiador cultural Roger Shattuck, que ahora se recupera. Una narración absorbente en la que el autor rehúye la trampa de juzgar a los protagonistas desde el presentismo, aunque trace una línea entre lo que intentaba Itard y lo que el estado de la psicología, la lingüística, la medicina y la neurociencia de los setenta decía de una cuestión que, lejos de desaparecer, seguía sobre el tapete. Bajo su mirada, que rehúye especulaciones y que se apoya en las diversas fuentes existentes sobre el tema, especialmente los informes del propio Itard pero también otras crónicas de la época que demuestran lo grande, pero también efímero, de su celebridad, el lector puede ponerse en la piel de quienes consideraban hacer lo correcto. Y las cuestiones que apunta siguen igual de vigentes: ¿hasta qué punto es lícito domeñar a quien no está capacitado para vivir según las normas establecidas por la sociedad, incluso si ese aprendizaje es doloroso y falto de garantías ? Quizá lo más contundente de este texto sea el que aún existe terreno para la duda.
