Rosalía har premiär i Lyon den viktigaste turnén av en spansk konstnär sedan Julio Iglesias
Rosalías nya turné har börjat i kväll i Lyon. Det är den viktigaste turnén av en spansk konstnär sedan Julio Iglesias. Att en sådan unik stil, med ett sådant unikt och annorlunda konstnärligt universum, väcker en sådan internationell entusiasm är något som inte bara konstnären utan hela Spanien kan vara stolt över, för sedan Ferran Adrià minns jag inte någon annan spanjor som tog sin kreativitet till det yttersta , utan att försöka genomsnittet med någonting eller någon, och med det enda argumentet för hans talang, har fängslat hela världen.
Konserten började nästan en halvtimme för sent. Det var en musikalisk start, med två motsatta trappor täckta av vita lakan. Rosalía dök upp från insidan av en stor låda, klädd som en ballerina, i en slående rosa tutu.
Bulle och ett löst lås, mindes han president Ayuso . Kristallklar röst, klart ljud, mycket försiktig, publiken levererade från första ackordet. Heritage-orkestern, annorlunda och mindre än den som användes för att spela in albumet, men lika imponerande, var inte på scenen utan i mitten av spåret.
Undertexter, eller snarare övertexter, med texterna översatta till franska. Rosalía föreslog konserten i fyra akter och en "intermezzo" i mitten av den tredje. Hon öppnade kvällen med Luxs första sång, "Sex, våld och däck", och från samma album "Relic", "Porcelain" - redan med dansarna som åtföljde huvudpersonen - "Divinize" och "Mio Cristo piange diamante" (för vilket hon tog av sig sin tutu och satte på en vit slöja, ensam på scenen) avslutade den första satsen.
Han rörde sig knappast under dessa första fem låtar men med sin närvaro ensam fyllde han scenen med en attraktionskraft som påminner om Madonnas eller Michael Jacksons , och utan att behöva dansa. Blanda allt med extrem delikatess, pop, den mest andliga musiken, nästan helig, och med en imponerande röst, drog han sig tillbaka från scenen och några skämtsamma videor tjänade till att köpa tid och ändra kostymerna (mycket) och scenen (lite) bakom trägardinen. Andra akten började också med en låt av Lux, "Berghain", men snart föll några av Motomamis största hits: "Saoko", "Fame" och "La combi Versace".
Arrangemangen för orkestern var smarta, kultiverade, från någon som har studerat musik. Han avslutade med att återvända till Lux, med "De madrugá". Klädd i svart och med få kläder tog det lösa håret i denna andra akt publiken på ett mer köttsligt och mindre konceptuellt sätt än i den första.
Publiken svarade på förslaget med en entusiastisk kropps glöd. Det fanns känslor i Rosalía, men också den perfektionistiska beräkningen av den stora konstnären hon är. Allt levande men inget gled ur hans händer. "The Redeemer", från hans första album "Los Angeles" , öppnade tredje akten.
Han följde upp med en version av Frankie Vallis "Can 't take my eyes off you", kanske det minst intressanta ögonblicket på konserten. "La pearla", "Sauvignon blanc" (med lyktorna på mobilerna på läktaren) och "La jugular" tog oss tillbaka till bevisen på att den här flickans talang är oändlig. "Gud är en förföljare" var den som följde, och hon sjöng "Förlåtelsens rumba" samlad med orkestern i mitten av publiken. Ett rungande, sensationellt ögonblick. Med "Cuuuute" återvände han till de elektriska, förinspelade ljuden från Motomamis turné.
Fjärde och sista akten började med Last Night, som han skrev tillsammans med Bad Bunny. "Bizcochito", "Despechá", "Novia robot", "Focu ' ranni" och "Magnolias" - som erbjöds som extranummer - var kvällens sista låtar. Offentligt mellan franska (mycket oförskämt och oförskämt, går in och ut hela tiden) och spanska, även om det fanns från överallt. En och en halv timmes konsert.
Ren, avsiktlig, direkt konsert . Olika poster, alla serveras med spetskompetens. Konstverket den här tjejen är gjord av är något vi inte har sett på länge.
Att människor som jag, som av ålder och tradition inte ansluter sig till denna musikstil, inte kan leda oss att inte känna igen det geni med vilket bara de utvalda kan upplysa oss och vidga, eller att det bara är lite, gränserna för mänskligheten. Rosalía hade en mycket bra natt igår kväll i Lyon, i den typ av mindre torg där många konstnärer föredrar att starta sina turer för att fotografera dem. Denna tisdag kommer han att sjunga i Paris, den första betydande händelsen i Lux Tour, som kommer att passera genom Madrid och Barcelona i april och avslutas den 3 september i San Juan de Puerto Rico.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
16 march 2026, 22:56
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Rosalía estrena en Lyon la gira más importante de un artista español desde Julio Iglesias
Beskrivning
La nueva gira de Rosalía ha echado a andar esta noche en Lyon. Es la gira más importante de un artista español desde Julio Iglesias. Que un estilo tan singular, con un universo artístico tan suyo y diferente, despierte semejante entusiasmo internacional es algo de lo que no sólo puede estar orgullosa la artista sino toda España, porque desde Ferran Adrià no recuerdo a ningún otro español que llevando su creatividad al extremo , sin tratar de hacer promedio con nada ni con nadie, y con el único argumento de su talento, haya cautivado al mundo entero. El concierto comenzó con casi media hora de retraso. Fue un inicio como de musical, con dos escaleras enfrentadas cubiertas por sábanas blancas. Rosalía emergió de dentro de una gran caja, vestida de bailarina, con un llamativo tutú rosa. Moño y un mechón suelto, recordaba a la presidenta Ayuso . Voz cristalina, sonido nítido, muy cuidado, el público entregado desde el primer acorde. La orquesta Heritage, distinta y menor de la que sirvió para grabar el disco, pero igualmente imponente, no estaba en el escenario sino en el centro de la pista. Subtítulos, o más bien sobretítulos, con las letras traducidas al francés. Rosalía planteó el concierto en cuatro actos y un 'intermezzo' en mitad del tercero. Abrió la noche con la primera canción de Lux, 'Sexo, violencia y llantas', y del mismo disco 'Reliquia', 'Porcelana' -ya con los bailarines acompañando a la protagonista-, 'Divinize' y 'Mio Cristo piange diamante' (para la que se quitó el tutú y se puso un velo blanco, sola en el escenario) completaron el primer movimiento. Casi ni se movió durante estas primeras cinco canciones pero con su sola presencia llenaba el escenario con un poder de atracción que recordaba al de Madonna o Michael Jackson , y sin necesidad de bailar. Mezclando todo con extrema delicadeza, el pop, la música más espiritual, casi sagrada, y con una voz imponente, se retiró del escenario y unos vídeos de broma sirvieron para ganar tiempo y cambiar el vestuario (mucho) y el escenario (poco) tras el telón de madera. El segundo acto también empezó con una canción de Lux, 'Berghain', pero enseguida cayeron algunos de los grandes éxitos de Motomami: 'Saoko', 'La fama', y 'La combi Versace'. Los arreglos para la orquesta eran inteligentes, cultos, de alguien que ha estudiado música. Cerró volviendo a Lux, con 'De madrugá'. Vestida de negro y con poca ropa, el pelo suelto, en este segundo acto tomó al público de un modo más carnal y menos conceptual que en el primero. El público correspondió a la sugestión con el fervor de un cuerpo excitado. Había emoción en Rosalía, pero también el cálculo perfeccionista de la gran artista que es. Todo vibrante pero nada se le escapó de las manos. 'El redentor', de su primer álbum 'Los Ángeles' , abrió el tercer acto. Siguió con una versión ni fu ni fa de 'Can't take my eyes off you', de Frankie Valli, tal vez el momento menos interesante del concierto. 'La perla', 'Sauvignon blanc' (con las linternas encendidas de los móviles en la grada) y 'La yugular' nos devolvieron a la evidencia de que el talento de esta chica es infinito. 'Dios es un stalker' fue la que siguió, y cantó 'La rumba del perdón' reunida con la orquesta en el centro del público. Momento rotundo, sensacional. Con 'Cuuuute' volvió a los sonidos eléctricos y pregrabados de la gira de Motomami. El cuarto y último acto empezó con 'La noche de anoche', que escribió con Bad Bunny. 'Bizcochito', 'Despechá', 'Novia robot', 'Focu'ranni' y 'Magnolias' -ofrecida como bis- fueron las últimas canciones de la noche. Público entre francés (muy grosero y maleducado, entrando y saliendo todo el rato) y español, aunque había de todas partes. Concierto de hora y media larga. Concierto puro, intencionado, directo . Variedad de registros, todos servidos con excelencia. El material artístico del que esta chica está hecha es algo que no habíamos visto en mucho tiempo. Que personas como yo, que por edad y tradición, no conectemos con este estilo musical, no puede llevarnos a no reconocer el genio con que sólo los elegidos pueden alumbrarnos y ensanchar, ni que sólo sea un poco, los límites de la Humanidad. Rosalía tuvo una muy buena noche ayer en Lyon, en el tipo de plaza menor en la que muchos artistas prefieren empezar sus giras para rodarlas. Este martes cantará en París, primera cita significativa del Lux Tour, que pasará en abril por Madrid y Barcelona y acabará el 3 de septiembre en San Juan de Puerto Rico.
