Sprickan i legitimitet
I 'The Fall of the House of Usher' känner sig huvudpersonen fascinerad av den där gotiska herrgården, en unken men formidabel fabrik som har förlorat sin prakt. Detaljen som tillkännager förfallet, inte bara moralen, är en spricka som till en början fångar berättarens uppmärksamhet, "en knappt märkbar spricka som, som sträckte sig från byggnadens tak, framför, tog sig ner för väggen, i sicksack, tills den försvann i dammens skuggiga vatten." Den sprickan bådar inte gott, som läsarna av Edgar Allan Poe vet.
Jo då. Vem som helst skulle säga att Sánchez projekt att avgå från de fallnas dal orsakar samma alipori för människor som helt enkelt vill att Cuelgamuros avgång ska tjäna till att acceptera historien som vad den var: en stor nationell tragedi, och att lägga grunden för försoning i det minnet.
Men inte. Det är inte regeringen med på. Det måste förstena splittringen, inte läka såret.
Den demokratiska minneslagen, som inspirerar den nuvarande processen, godkändes 2022, och överenskom endast med pro-oberoende partners, inklusive Bildu, förutom Podemos. Denna standard väger in i det vinnande projektet i arkitekttävlingen, designad av Pereda Pérez Arquitectos y Lignum S.L. som presenterades i november förra året och har titeln 'The Base and the Cross', och vars mest synliga ingrepp är rivningen av trappan för att skapa ett museiutrymme och utgrävningen av en spricka som går uppifrån och ner, från korsets bas till kanten av esplanaden. Det var Iñaki Carnicero – inte Roderick Usher –, dåvarande generalsekreterare för Urban Agenda, Housing and Architecture (som Ábalos tidigare skrivit under i Transport, och en vän till Pedro Sánchez med skrivbord och korg), som presenterade det med denna ovanliga fras: "Detta är en stor spricka som underlättar mötet, som inbjuder till dialog." Men det finns ingen sådan spricka.
Kanske internaliserade han instruktionerna så djupt att han gick för långt i att symbolisera splittringen, muren mellan spanjorer, som har spelats in i ett projekt som, liksom den herrgården i berättelsen, talar till oss om moralisk dekadens. I verkligheten är vad denna intervention visar en spricka i hela projektets legitimitet. Att tro att den som har rest den där symboliska muren som delar spanjorerna utifrån deras ideologiska tillhörighet nu ska bygga en "crack of encounter" gränsar till sarkasm.
När lagen om historiskt minne av José Luis Rodríguez Zapatero godkändes öppnades dörren för denna avgång. Sedan, 2011, utfärdade en lösningsvillig och varierad expertgrupp en positiv rapport som beskrev en rad allmänna villkor – ouppfyllda i det aktuella projektet, som vi kommer att se – och några individuella omröstningar om de mest kontroversiella aspekterna, som överföringen av Francos kvarlevor. Det som styrde det officiella dokumentet var ett mandat: det centrala är offret, alla offren från båda sidor på inbördeskrigets största kyrkogård; Att förklara är inte att förstöra (varken esplanaden eller trappan).
Och några rekommendationer: utför alla åtgärder genom bredast samförstånd (Aj!), och erkänn att "offren, alla lika i värde, och inte försvaret av en ideologi eller annan, måste ockupera helhetens centralitet." Stanna upp och fundera på det. Den nuvarande regeringen påskyndar ett projekt med så stor effekt som möjligt för att genomföra det i en flagrant parlamentarisk minoritet. Förhandlingen med kyrkan har gett upphov till flera överklaganden som kan lamslå planerna och vissa av de moment som presenterades i november kan helt enkelt inte hållas, som att ingången till basilikan måste göras från museiområdet, att den nuvarande entrén avaktiveras utan någon motiverad anledning och att vissa liturgier som börjar där kan förhindras.
Även att det finns museiföremål inne i templet, något avvikande. De förnekar historien och även templets heliga natur. Under Rajoys mandat upphörde avskedandet, liksom andra hjälpmedel för det historiska minnet.
En förlorad möjlighet att upprätta en statlig politik i detta avseende och att ha gjort upp mellan det som tjänade offren och deras familjer, i jämlikhet, vilket är nödvändigt, och de ideologiska ambitionerna hos en vänster som söker en officiell version av en historia (Baltasar Garzóns sanningskommission kommer att övervaka dess ideologiska renhet) för att delegitimera motsatsen. 2022, så snart lagen godkändes, undertecknade dussintals intellektuella och politiker med olika ideologier, mycket prestigefyllda namn, bland dem välkända ledare för PSOE, ett manifest där de fördömde att regeringen manipulerade övergångens historia och antog att gamla Batasuna-teser skulle sträcka sig fram till 1983 att den officiella inkluderade den officiella perioden 1983. och Zabala ETA-medlemmarna mördade i ett brott vars upphovsmän dömdes - men inte offren för ETA-terrorismen under de blodigaste åren. Den officiella sanningen kommer inte att röra partnerna. Juan José Laborda, historiker, socialist från Burgos och tidigare president i senaten sa på tv då: "Lagen har blandat saker som är mycket nödvändiga för offrens värdighet med en pakt mellan regeringen och Bildu vars behov inte förstås, men som utgår från sin idé att den spanska konstitutionen från 1978 faktiskt inte etablerade en ny demokratisk regim." Från denna vision växer sprickan, som i Poes berättelse, mot förstörelse.
Dessutom, varför jämförs denna resignation av Cuelgamuros med förintelsemonumentet i Berlin? Det är felaktigt, eftersom Förintelsen inte har något att jämföra med det spanska inbördeskriget, med två sidor som mördar våldsamt, även om den ena vann eller dödade mer än den andra. Om någon ville jämföra, låt dem göra det med det finska inbördeskriget 1918, som inte bara lämnade ett sår som varat i mer än ett sekel, som vårt nu, mellan de röda och de vita, utan där Ryssland och Tyskland deltog med militär hjälp.
Det är den tiden av intellektuell och moralisk kris som Paul Valéry kallade "guerre civile des esprits". Det är märkligt att det i det skandinaviska landet fortfarande finns minnesmärken för varje sida idag separat. Först på senare år har någon börjat tänka på en förändring, med övertygelsen om att det enda värdiga gemensamma minnesmärket skulle vara ett som "behandlar eldsvådan som en nationell tragedi".
Allra. Sprickan i Cuelgamuros har ingenting av möte eller dialog, det är andens inbördeskrig skulpterat som korset på klipporna var tidigare; Det är den megalomaniska visionen om en politisk ledare som känner sig över allt och tvingar sina motståndare att sona. Oavsett hur många adjektiv den politiska diskursen vill lägga till arkitekturen, råder verkligheten i historien och i symbolen för alla sprickor som har funnits i världen, från Salomons tempel till Ushers hus eller Doris Salcedos i Turbine Hall of the Tate Modern.
Klyftan är djup, mörk: klyftan som löper i en rak linje från korsets bas och delar stenarna, vattnet, resterna av offren och samvetena i en partisk process som förhindrar läkning av sår. Det är sprickan i legitimitet.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
1 maj 2026, 13:00
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
La grieta en la legitimidad
Beskrivning
En 'La caída de la casa Usher' , el protagonista se siente fascinado por aquella mansión gótica, de fábrica mohosa pero formidable, que ha perdido el esplendor. El detalle que anuncia la decadencia, no sólo moral, es una grieta que, al principio, llama la atención del narrador, «una fisura apenas perceptible que, extendiéndose desde el tejado del edificio, en el frente, se abría camino pared abajo, en zigzag, hasta perderse en las sombrías aguas del estanque». Esa grieta no anuncia nada bueno, como saben los lectores de Edgar Allan Poe . Pues bien. Cualquiera diría que el proyecto de Sánchez para resignificar el Valle de los Caídos causa el mismo alipori a las personas que quieren, sencillamente, que la resignificación de Cuelgamuros sirva para asumir la historia como lo que fue: una gran tragedia nacional, y para sentar las bases de la reconciliación en esa memoria. Pero no. El Gobierno no está en eso. Necesita petrificar la división, no restañar la herida. La Ley de Memoria Democrática, que inspira el proceso actual, fue aprobada en 2022, y pactada sólo con socios independentistas, incluido Bildu, además de Podemos . Esta norma gravita sobre el proyecto ganador del concurso arquitectónico, diseño de Pereda Pérez Arquitectos y Lignum S.L. que fue presentado el pasado noviembre y que se titula 'La base y la cruz', y cuya más visible intervención es la demolición de la escalinata para crear un espacio museístico y la excavación de una grieta que va de arriba a abajo, desde la base de la cruz hasta el borde de la explanada. Fue Iñaki Carnicero –no Roderick Usher–, a la sazón secretario general de Agenda Urbana, Vivienda y Arquitectura (como antes fichaje de Ábalos en Transporte , y amigo de pupitre y canasta de Pedro Sánchez), quien lo presentó con esta frase insólita: «Esta es una gran grieta que facilita el encuentro, que invita al diálogo». Pero no existe una grieta así. Quizá interiorizó tan profundamente las instrucciones que se le fue la mano al simbolizar la división, el muro entre españoles, que ha quedado consignado en un proyecto que, como aquella mansión del cuento, nos habla de decadencia moral. En realidad, lo que muestra esa intervención es una grieta en la legitimidad de todo el proyecto. Pensar que quien ha erigido ese muro simbólico que divide a los españoles por su adscripción ideológica va a construir ahora una «grieta del encuentro» bordea el sarcasmo. Cuando se aprobó la Ley de Memoria Histórica de José Luis Rodríguez Zapatero se abrió la puerta a esta resignificación. Entonces, en 2011, un solvente y variado grupo de expertos emitió un informe favorable que marcaba una serie de condiciones generales –incumplidas en el proyecto actual, como veremos– y algunos votos particulares sobre los aspectos más polémicos, como el traslado de los restos de Franco . Lo que regía ese documento oficial era un mandato: la centralidad es de la víctima, de todas las víctimas de ambos bandos en el mayor cementerio de la Guerra Civil; explicar no es destruir (ni la explanada ni la escalinata). Y unas recomendaciones: hacer todas las actuaciones mediante los más amplios consensos (¡Ay!), y reconocer que «las víctimas, todas ellas iguales en valor, y no la defensa de una u otra ideología, deben ocupar la centralidad del conjunto». Párense a pensar en ello. El Gobierno actual acelera un proyecto de tanto impacto como puede para llevarlo a cabo en una flagrante minoría parlamentaria . La negociación con la Iglesia ha dado lugar a varios recursos que podrían paralizar los planes y algunos de los elementos presentados en noviembre sencillamente no pueden sostenerse, como que la entrada a la basílica tenga que efectuarse desde la zona de museo, inhabilitando la entrada actual sin motivo alguno que lo justifique e impidiendo algunas liturgias que allí comienzan. Incluso que haya piezas museísticas dentro del templo, algo aberrante. Niegan la historia y también la naturaleza sacra del templo. Durante el mandato de Rajoy, la resignificación se detuvo, como otras ayudas a la memoria histórica. Una oportunidad perdida para poner en pie una política de Estado al respecto y haber dirimido entre aquello que servía a las víctimas y sus familias, en igualdad, que es necesario, y las ambiciones ideológicas de una izquierda que busca una versión oficial de una historia (la Comisión de la Verdad de Baltasar Garzón va a vigilar su pureza ideológica) para deslegitimar al contrario. En 2022, nada más aprobarse la ley, decenas de intelectuales y políticos de diferentes ideologías, nombres muy prestigiosos, entre ellos conocidos dirigentes del PSOE, firmaron un manifiesto en el que denunciaban que el Gobierno estaba manipulando la historia de la Transición y asumía viejas tesis batasunas para extender hasta 1983 el 'periodo sospechoso' a investigar por la verdad oficial y así incluir en la Memoria oficial a Lasa y Zabala –los etarras asesinados en un crimen cuyos autores fueron condenados– pero no a las víctimas del terrorismo de ETA de los años más sangrientos. La verdad oficial no tocará a los socios. Juan José Laborda , historiador, socialista burgalés y expresidente del Senado dijo en televisión por entonces: «La ley ha mezclado cosas que son muy necesarias para la dignidad de las víctimas con un pacto del Gobierno con Bildu cuya necesidad no se entiende, pero que asume su idea de que la Constitución Española de 1978 no instauró en realidad un nuevo régimen democrático». Desde esta visión, la grieta crece, como en el cuento de Poe, hacia la destrucción. Además, ¿por qué se compara esta resignificación de Cuelgamuros con el monumento al Holocausto de Berlín ? Es falaz, porque nada tiene el Holocausto comparable con la Guerra Civil española, con dos bandos asesinando de forma virulenta, por más que uno venciese o matase más que otro. Si alguien quisiera comparar, que lo haga con la guerra civil finlandesa de 1918, que no sólo dejó una herida que ha durado más de un siglo, como la nuestra ahora, entre los Rojos y los Blancos, sino que en ella participaron con ayuda militar Rusia y Alemania. Es aquella época de crisis intelectual y moral que Paul Valéry denominó «guerre civile des esprits». Es curioso que en el país escandinavo hay todavía hoy memoriales de cada bando por separado. Sólo en los últimos años se empieza a pensar en un cambio, con la convicción de que el único memorial conjunto digno sería el que «trate la conflagración como tragedia nacional». De todos. La grieta de Cuelgamuros no tiene nada de encuentro ni de diálogo, es la guerra civil del espíritu esculpida como antes lo fue la cruz sobre los riscos; es la visión megalómana de un líder político que se siente por encima de todo y obliga a sus adversarios a una expiación. Por muchos adjetivos que el discurso político quiera añadir a la arquitectura, la realidad se impone en la historia y en el símbolo de todas las grietas que en el mundo han sido, desde el templo de Salomón a la Casa Usher o la de Doris Salcedo en la Sala de Turbinas de la Tate Modern. El tajo es profundo, oscuro: la hendidura que corre en línea recta desde la base de la cruz y divide las piedras, las aguas, los restos de las víctimas y las conciencias en un proceso partisano que impide cerrar heridas. Es la grieta en la legitimidad.
