Kultur 6 mar 2026

Stillbilden av denna utgåva

I en mässa som ARCO, där storformatsplastarbeten och spektakulära installationer ofta dominerar landskapet, upptar fotografiet sällan de mest synliga utrymmena. Det räcker dock att resa genom 2026-utgåvan med viss uppmärksamhet för att verifiera att bilden är mycket närvarande. Du måste leta efter det, stanna framför det, komma bort från det snabba tempot för en stund. När det visas konstruerar fotografiet några av de mest intressanta utrymmena på mässan: platser för lugn läsning, långt ifrån grandiloquence, där blicken finner en annan tid. Ett av de tydligaste exemplen på denna närvaro är vid Galerie Zanders monter, där förslag samexisterar som visar disciplinens konceptuella kraft. Å ena sidan presenterar Joanna Piotrowska sitt karakteristiska svartvita arbete, där kroppar ansträngs i hemmiljöer som förvandlas till scenarier av makt och sårbarhet. Hans bilder fungerar som små psykologiska koreografier som ifrågasätter familjeförhållanden och osynliga kontrollstrukturer. Bredvid henne står Tarrah Krajnak, vars praktik också utgår från en konceptuell och performativ dimension. Krajnak omtolkar den fotografiska kanonen ur ett kritiskt perspektiv och använder själva kroppen som ett territorium av experiment och uppsägning. I båda fallen presenteras fotografi som ett tankesätt snarare än som en representation. I ett annat, men lika avslöjande register, introducerar närvaron av Graciela Iturbide i Rafael Ortiz-galleriet en paus av enorm delikatess mitt i mässans visuella rörelse. Hans bilder, korsade av ritualer, gemenskap och en djup symbolisk medvetenhet, håller hans förmåga att resonera intakt. Inför den spektakularitet som dominerar många läktare påminner hans fotografering oss om att intensitet kan byggas från blickens precision. Deras närvaro är nödvändig: ett sätt att komma ihåg att fotot fortfarande är ett av de mest känsliga språken för att tänka på förhållandet mellan bild och värld. Ett annat förslag som förtjänar uppmärksamhet visas inom Zielinskys område med Vera Chaves arbete. Hans arbete ligger i ett hybridterritorium där fotodialoger med experimentella processer. Bilderna tycks uppstå ur ett direkt förhållande till materia och gest, som rör sig bort från idén om fotografering som enkel fångst. Dess närvaro introducerar en mer öppen dimension av mediet, där bilden expanderar mot former av plastiska experiment som går utöver disciplinens traditionella gränser. Den monumentala skalan visas i installationen av Roberto Huarcaya som presenteras av Rolf Art. Huarcaya är känd för sina stora ramar gjorda i direkt kontakt med naturen och introducerar ett fotografi till ARCO som fungerar nästan som en fysisk upplevelse. Vid detta tillfälle presenteras installationen på ett mer inneslutet sätt än i andra projekt av konstnären, men behåller sin tryckkapacitet intakt. Hans bilder expanderar mediet in i installationsfältet. Ett av de läktare som bäst syntetiserar fotografins förmåga till dialog med andra språk är Chiquita Room. Galleriet presenterar ett projekt som artikuleras kring idén om dualitet, där Pieter Laurens Mols verk samexisterar med Teresa Estapés nya verk. Själva utformningen av utrymmet förstärker denna spänning: ett utrymme uppdelat mellan svart och vitt där arkitekturen fungerar som en visuell metafor för kontrast. Mols verk förflyttar fotografiet mot en konceptuell dimension där bilden blir en tankestruktur. Hans verk avslöjar en praktik som går utöver fotografi för att placera sig i ett hybridterritorium mellan bild, objekt och visuell reflektion. Mot detta introducerar Estapé en materialforskning kopplad till kvinnliga genealogier och symboler för tradition, som arbetar med broderade tyger, pärlor, guld och andra material laddade med symbolisk resonans. Upplevelsen varar i ett litet bakrum där denna byrå presenterar verk av andra konstnärer och utvidgar bildfältet till olika generationer. Där samexisterar Louis Porters känsliga våta kollodiumnegativ och bilderna av Alba Yruela, som konfigurerar ett utrymme där fotot visas som ett territorium av tekniska experiment. Mer utspridda, men lika intressanta, är andra förslag som kompletterar denna karta över bågfotografering. I Freijo introducerar Pilar Laras arbete en undersökning av landskapet och bildens konstruktion; Alejandro Cartagena visas i montern som delas av Carmen Araujo och Beatriz Gil med hans reflektion över migrationsrörelser; medan Ira Lombardía, i Alarcón Criado, fortsätter att utforska relationerna mellan bild, historia och representation. Till dessa närvaro läggs också Rocío Santa Cruz monter med särskild uppmärksamhet på Colitas arbete. Sammantaget är det som denna utgåva av ARCO avslöjar inte en massiv närvaro av fotografi, utan något kanske mer intressant: dess förmåga att generera distinkta läsrum. Inför den dominerande spektakulariteten framstår fotot som ett tyst men kraftfullt territorium. Du måste leta efter det, stanna framför det och ägna tid åt det. När det hittas bevisar det att det fortfarande är ett av de mest bördiga språken för att tänka på världen.

Originalkälla

Publicerad av ABC Cultura

6 march 2026, 17:12

Läs original

Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.

Visa originaltext (spanska)

Rubrik

La foto fija de la presente edición

Beskrivning

En una feria como ARCO, donde las obras plásticas de gran formato y las instalaciones espectaculares suelen dominar el paisaje, la fotografía rara vez ocupa los espacios más visibles. Sin embargo, basta recorrerla edición de 2026 con cierta atención para comprobar que la imagen está muy presente. Hay que buscarla, detenerse ante ella, apartarse por un momento del ritmo acelerado. Cuando aparece, la fotografía construye algunos de los espacios más interesantes de la feria: lugares de lectura pausada, alejados de la grandilocuencia, donde la mirada encuentra un tiempo distinto. Uno de los ejemplos más claros de esta presencia se encuentra en el estand de Galerie Zander, donde conviven propuestas que evidencian la potencia conceptual de la disciplina. Por un lado, Joanna Piotrowska presenta su característico trabajo en blanco y negro, donde los cuerpos se tensan en espacios domésticos convertidos en escenarios de poder y vulnerabilidad. Sus imágenes funcionan como pequeñas coreografías psicológicas que interrogan las relaciones familiares y las estructuras invisibles de control. Junto a ella aparece Tarrah Krajnak, cuya práctica parte también de una dimensión conceptual y performativa. Krajnak reinterpreta el canon fotográfico desde una perspectiva crítica, utilizando el propio cuerpo como territorio de experimentación y denuncia. En ambos casos la fotografía se presenta como un dispositivo de pensamiento más que como representación. En un registro distinto, pero igualmente revelador, la presencia de Graciela Iturbide en la galería Rafael Ortiz introduce una pausa de enorme delicadeza en medio del bullicio visual de la feria. Sus imágenes, atravesadas por ritual, comunidad y una profunda conciencia simbólica, mantienen intacta su capacidad de resonancia. Frente a la espectacularidad que domina muchos estands, su fotografía recuerda que la intensidad puede construirse desde la precisión de la mirada. Su presencia resulta necesaria: una forma de recordar que la foto sigue siendo uno de los lenguajes más sensibles para pensar la relación entre imagen y mundo. Otra de las propuestas que merece atención aparece en el ámbito de Zielinsky con el trabajo de Vera Chaves. Su obra se sitúa en un territorio híbrido donde la foto dialoga con procesos experimentales. Las imágenes parecen surgir de una relación directa con la materia y el gesto, alejándose de la idea de fotografía como simple captura. Su presencia introduce una dimensión más abierta del medio, donde la imagen se expande hacia formas de experimentación plástica que desbordan los límites tradicionales de la disciplina. La escala monumental aparece en la instalación de Roberto Huarcaya presentada por Rolf Art. Conocido por sus grandes fotogramas realizados en contacto directo con la Naturaleza, Huarcaya introduce en ARCO una fotografía que funciona casi como experiencia física. En esta ocasión, la instalación se presenta de forma más contenida que en otros proyectos del artista, pero mantiene intacta su capacidad de impresión. Sus imágenes amplían el medio hacia el campo de la instalación. Uno de los estands que mejor sintetiza la capacidad de la fotografía para dialogar con otros lenguajes es el de Chiquita Room. La galería presenta un proyecto articulado en torno a la idea de dualidad, donde las piezas de Pieter Laurens Mol conviven con las nuevas obras de Teresa Estapé. El propio diseño del espacio refuerza esta tensión: un espacio dividido entre blanco y negro donde la arquitectura funciona como metáfora visual de contraste. Las obras de Mol desplazan la fotografía hacia una dimensión conceptual donde la imagen se convierte en estructura de pensamiento. Sus piezas revelan una práctica que desborda la fotografía para situarse en un territorio híbrido entre imagen, objeto y reflexión visual. Frente a ello, Estapé introduce una investigación material vinculada a genealogías femeninas y símbolos de tradición, trabajando con tejidos bordados, perlas, oro y otros materiales cargados de resonancia simbólica. La experiencia se prolonga en una pequeña trastienda donde esta firma presenta obras de otros artistas, ampliando el campo de la imagen hacia distintas generaciones. Allí conviven los delicados negativos de colodión húmedo de Louis Porter y las imágenes de Alba Yruela, configurando un espacio donde la foto aparece como territorio de experimentación técnica. Más dispersas, pero igualmente interesantes, aparecen otras propuestas que completan este mapa de la fotografía en ARCO. En Freijo, el trabajo de Pilar Lara introduce una investigación sobre el paisaje y la construcción de la imagen; Alejandro Cartagena aparece en el estand compartido por Carmen Araujo y Beatriz Gil con su reflexión sobre movimientos migratorios; mientras que Ira Lombardía, en Alarcón Criado, continúa explorando las relaciones entre imagen, historia y representación. A estas presencias se suma también el estand de Rocío Santa Cruz con especial atención en la obra de Colita. En conjunto, lo que revela esta edición de ARCO no es una presencia masiva de fotografía, sino algo quizá más interesante: su capacidad para generar espacios de lectura distintos. Frente a la espectacularidad dominante, la foto aparece como un territorio silencioso, pero potente. Hay que buscarla, detenerse ante ella y dedicarle tiempo. Cuando se encuentra, demuestra que sigue siendo uno de los lenguajes más fértiles para pensar el mundo.

22 visningar
Dela:

Svep för att byta artikel

Vi använder cookies

Vi använder cookies för att förbättra din upplevelse på vår webbplats. Genom att klicka "Acceptera alla" samtycker du till användningen av alla cookies. Läs mer i vår cookiepolicy och integritetspolicy.