Thomas Pynchon stil

Vayamos por partes, resumen de lo publicado y de lo leído... Las dos novelas en las que se establecen los parámetros y coordenadas del estilo de Thomas Pynchon (Glen Cove, Nueva York, 1937) son su macro-debutante 'V.', en 1963 del mini-La, sub 1963 49' sv 1966. Tanto en una como en otra la búsqueda y el extravío, la conspiración como bella arte , la entropía som en vals eller twist, paranoia som en nästan amorös-religiös upplevelse, den referens-encyklopediska manin med 'Sgt' på omslaget.

Pepper's Lonely Hearts Club Band'. Den mest kända och helgade är 'Gravity's Rainbow' (1973). Efter en lång paus (knappt avbruten av den arkeologiska manövern av förstagångsberättelser, men ackompanjerad av en mycket avslöjande prolog, 1984, med 'Slow Learning') är den mest missförstådda vid den tiden, men allt mer intressant i perspektiv, 'Vineland' (1990). 'Mason and Dixon' (1997) kan vara hans absoluta toppmöte, hans mest fulländade och kanske redan oöverträffade verk: en perfekt blandning av det historiska med det hysteriska som tillkommer en oväntad känslighet när man berättar om en vänskap.

Y, en 2006, la muy voluminosa 'Contraluz', posiblemente sea el más inasible a la vez que adictivo y más que inequívocamente pynchoniano entre todos sus titulos: una saga enloquecida funcionando a la vez que adictivo y más que inequívocamente pynchoniano entre todos sus titulos: una saga enloquecida funcionando a la vez que adictivo, una declaración de principios infinitos y sin finals, una viaje al que nada le importa menos que el destino . Och, efter ett sådant symfoniskt och bländande crescendo, den något dystra kontrapunkten av två titlar som för vissa redan fungerar mer som avledningar än som manifest: den kaliforniska noiren 'Own Vice', (2009) vars största fel är att påminna lite för mycket om 'The Big Lebowski', av bröderna Coen; y esa suerte de thriller urbano que es 'Al límite' (2013), donde Pynchon parece nutrirse un tanto de los complots corporativos de Don DeLillo y de las corrupciones and los thrillers manhattaneros av Colin Harrison. Y, sí, digámoslo: hay algo un tanto no condenable pero sí algo decepcionante cuando alguien como Pynchon (uno de los pocos autores norteamericanos en actividad que puede enorgullecerse de ser un más que singular estilo en a lamodia plura de a lagéros) en los que tantos escritores impersonales buscan y encuentran refugio más para narrar que escribir.

Och det är roligt att den mycket begåvade filmregissören Paul Thomas Anderson gjorde med Pynchon (i sina mycket personliga anpassningar av 'Vice' och 'Vineland') samma sak som Pynchon gör när han anpassar sig till andra människors landskap: alla gör vad de vill, fullt medvetna om att det alltid kommer att finnas en önskan att veta vad de gör. Med 'In the Dark' blandar Pynchon sig och blandar sig med hårdkokt fruktkött för att berätta - som en Hammett under inflytande av opium - privatdetektiven Hicks McTaggarts kommer och går i en Milwaukee i början av det mycket deprimerade men samtidigt euforiska trettiotalet (med en mycket okänd utflykt till Centraleuropa) av Daphne Airmont, arvtagerska till en maffiaförmögenhet byggd på... ostar (besatthet, som man vet, av författaren och ofta refererad till i hans böcker). Y, sí, enseguida todos se pynchoniza con profusión de personajes locos de nombres imposibles pero perfectos (¿habrá apelativo mejor para un mafioso italiano que el de Don Peppino Infernacci o el de Squeezita Thickly para una actriz infantil de naziclu de Hollywood, yenc so a a naziclu?) lounge-sångare, más o menos patrióticos agentes del FBI, secretarias paranormales, clarinetistas desatados, disfrazados de elfos, científicos galna människor, antisemitiska motorcyklister och till och med en golem och (blinka för finsmakare) en cameo av Lew Basnight från 'Contraluz'.

Och, naturligtvis, åkallanden av historiska personer som Franklin Delano Roosevelt, Lindbergh-barnet, Walter Winchell eller Sacco och Vanzetti. Och såklart fåniga små sånger och utmärkta dåliga skämt och galna akronymer och ett överflöd av knepigt ordspel och hyperkoppling som en form av tro. Ja: en sammanfattning av handlingen - det händer vanligtvis med Pynchon, och det är mycket bra att det är så - kommer att vara fruktlöst.

Du måste se det (du måste läsa det) för att tro det. Det räcker med att säga att här finns det också något av James Ellroys revisionistiska och alternativa grymhet såväl som den överraskande ukronistiska omvägen men utan övergrepp från Philip Roth på höjden av hans 'The Plot Against America'. Men allt som ritat i partnerskap av Hergé med Robert Crumb, eller halvvägs mellan David Lynch och Wes Anderson, eller åberopande av Melvilles förföljande begär med Nabokovs piruetter.

Och det finns de som kommer att kunna förstå allt detta som en mindre Pynchon (jag förstår det, varken mer eller mindre, som ännu en bok av en stor och stor författare) Och, återigen, ta det eller lämna det (jag rekommenderar att du tar det). Och en tillagd och nyfiken detalj: framför allt retro och nostalgisk lust, 'In the Dark' - knappt subliminalt - svämmar över av det mest 'freak' av aktuella händelser i en värld där de mest ilska facho-populismerna återigen marscherar. Och – som någon påpekade – QAnon, Epstein-filerna eller Trumps ominredning/ombyggnad av Vita huset är något så pynchonesque att det är störande.

För det finns få saker som är mer störande än att känna att någon som alltid har varit älskad (och som är älskad så mycket) som en kultist av omöjligt delirium plötsligt börjar låta som den mest sociala av realister. Och många har redan påpekat att 'In the Dark' - bländande såväl som skymning - är, möjligen, det sista vi kommer att veta och njuta av om en Pynchon som nästan är nonagenarian. Men här vägrar jag att tro det.

Och jag fortsätter att be att det här ryktet om ett stort, stampande monster (det har läckt ut att Pynchon gav sin agent och sin fru en andra bok tillsammans med "In the Dark", det har talats i decennier om existensen av en fantastisk roman av honom där en nordamerikansk försäkringsanställd reser till Tokyo för att utvärdera den mångmiljonskada som orsakats av turiststaden Godzilla). Och kom och ta det - ensam eller i gott sällskap Pynchon-stil.