Veckans rekord: Silvia Pérez Cruzs triumferande återkomst
Det här är urvalet som ABC-kritiker har gjort av de album som har getts ut den här veckan. Även med slutna ögon kan vi perfekt visualisera de grimaser och gester som den katalanska sångerskans mun tecknar för att ge form åt den extremt varierade repertoaren av klangfärger, texturer, leenden och resonanser som hennes privilegierade röst antar. Silvia dyker upp igen och gör det med en skiva som vecklas ut på ett dubbelt sätt.
Genom 15 snitt omfamnar han två världar i en i det som redan är hans tionde verk. Ett verk som redan innan det officiella släppet har fått ovationer i emblematiska utrymmen som sträcker sig från Teatro Real till Liceu. Vissa delar av formeln som alltid har fungerat bibehålls: flera språk, ömtåliga stråkar och mässing, och en lust till forskning som inte tappar traditionens kompass.
Och ändå verkar Cruz inte behöva så mycket melodisk omfång för att förmedla sitt budskap. Mer subtil, mer linjär övertygar med "mindre" i denna nya sampler av originallåtar. Om du inte vet var du ska börja, fördjupa dig i "The Low Blow", "The Pearl", men för vuxna.
Olof Dreijer, grundare med sin syster Karin of The Knife och enstaka leverantör av låtar och remixar till lokalbefolkning och främlingar, har inte haft bråttom med att debutera som solist. Tills dess, bra.
Plötsligt dåligt. Det som Dreijer lägger i vasen på denna 'Loud Bloom' är en samling danslåtar, osammanhängande, för att inte ändra mönstret på hans duett, som lider av den enhetlighet som en lyssnare som tidigare hade blivit lurad av blommornas variation, till och med en kamelia av plast, finns där, vilket ger titeln till var och en av låtarna. Konceptuell till utseendet, tråkig i grunden.
Vad 'Acuye' lovar, ett vågat latinskt verk som är förfalskat i Sverige, blir ingenting när ett album fortskrider som, långt ifrån att utforska synestesiområdet och ge varje blomma sin egen klangfulla doft, breddgrad och longitud, vårens geografi paketerar och standardiserar dem med samma ansträngning som en arbetare lägger ner på löpande band. Den här ödmjuka kritikern sa, efter Ohio-duons tidigare arbete, att hon inte visste hur många fler försök till experiment vi skulle ge dem, för sedan 'Turn Blue' (2014) - som var en fantastisk skiva trots att den gick av stapeln - hade dalbanan varit uppenbar. Det verkar som om Auerbach och Carney har hört våra böner.
I 'Peaches!' De återvinner sin renaste rock and roll essens. Den södra klassikern blir ett mantra genom sina spår, det trygga hörnet där de alltid har varit genier. Det är bara tio låtar räddade från lådan med bluesrockberömmelse som de tar till sitt område, som två vänner som njuter av en söndag i garaget i deras bostadsområde i Yankee. 'Stop Arguing Over Me', den andra låten efter en djupare öppning av albumet, tar oss direkt till de där pre-'El Camino'-riffen där de inte har någon rival.
Rock med oändliga vägar, orange landskap och en gassande sol som får dig att vilja köpa en Harley och en läderväst. Inom det där 'leitmotivet' av gitarrer med sina klassiskt tränade ackompanjatörer, som någon gång kan verka monotont, ligger geniet i att ha valt melodier så olika från varandra inom genren, vilket leder till att dessa två herrar har fött sitt bästa album på flera år. 'You Got To Lose' (original av Earl Hooker), halvvägs genom albumet, är en låt som skulle kunna spelas för någon som frågar vem Black Keys är och vem de äntligen verkar ha blivit igen. Hur gör du ett album när en av dina medlemmar har ställts inför rätta för terrorism?
Det är frågan från Belfasts raptrion Kneecap agitators – namnet kommer från knäskålsskottet IRA använde för att straffa brott på deras territorier – ställde sig när Mo Chara hamnade på läktaren, anklagad för att ha flaggat för Hizbollah på en Londons scen. Rättegången avskrevs och Chara frikändes, men en sak är klar: det är omöjligt att skilja politik från livet i norra Irland. Med muskulös grund som sätter tonen för vad rave-rap ska vara, tack vare deras DJ, Próvaí, och producenten bakom fantastiska grupper som Fontaines DC och Wet Leg, Dan Carey.
Mo Chara och Móglaí Bap är uppfinningsrika och levererar arg bar efter arg bar – nu på engelska, nu på gaeliska – i protest mot den perfide Albion. Energin i den här utgåvan är mycket allvarligare och når introspektiva och till och med hjärtskärande ögonblick, som elegin till Baps mammas självmord – det avslutande "Irish Goodbye", med den utmärkta Kae Tempest - som i sin debut, "Fine Art" 2024, skulle ha varit otänkbart.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
14 maj 2026, 01:40
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Discos de la semana: el regreso triunfal de Silvia Pérez Cruz
Beskrivning
Esta es la selección que han hecho los críticos de ABC de los discos que se han publicado esta semana. Incluso con los ojos cerrados podemos visualizar a la perfección las muecas y gestos que dibuja la boca de la cantante catalana para dar forma al variadísimo repertorio de timbres, texturas, sonrisas y resonancias que adopta su voz privilegiada. Reaparece Silvia y lo hace con un disco que se desdobla de forma dual. A través de 15 cortes, abraza dos mundos en uno en el que ya es su 10º trabajo. Un trabajo que incluso antes de su salida oficial ha cosechado ovaciones en espacios emblemáticos que van desde el Teatro Real hasta el Liceu. Se mantienen algunos elementos de la fórmula que siempre le ha funcionado: varios idiomas, cuerdas y metales delicados, y un afán de investigación que no pierde la brújula de la tradición. Y sin embargo, Cruz parece no necesitar tanto ringorrango melódico para transmitir su mensaje. Más sútil, más lineal convence con 'menos' en este nuevo muestrario de canciones originales. Si no sabes por dónde empezar, adéntrate en 'El golpe bajo', 'La perla' pero para mayores. No ha tenido prisa en debutar como solista Olof Dreijer, fundador junto a su hermana Karin de The Knife y suministrador ocasional de canciones y remezclas para propios y extraños. Hasta ahí, bien. De repente, mal. Lo que Dreijer mete en el jarrón de este 'Loud Bloom' es una colección de pistas de baile, descoyuntado, para no variar el patrón de su dúo, que pecan de la uniformidad con la que topa un oyente que previamente se había dejado engañar por la variedad de flores, hasta una camelia de plástico hay por ahí, que dan título a cada una de las canciones. Conceptual en apariencia, aburrido en esencia. Lo que promete 'Acuye', osado latinajo contrahecho en Suecia, se va quedando en nada según avanza un álbum que lejos de explorar el campo de la sinestesia y de dotar a cada flor de su propia fragancia sonora, latitud y longitud, geografía de la primavera, las empaqueta y estandariza con el mismo esfuerzo que pone un obrero en la cadena de montaje. Decía esta humilde criticona, tras el anterior trabajo del dúo de Ohio, que no sabía cuántos intentos más de experimentos íbamos a pasarles, porque desde 'Turn Blue' (2014) -que era un discazo pese a salirse del raíl- la deriva montañarrusera había sido evidente. Pues bien, parece que Auerbach y Carney han escuchado nuestras plegarias. En 'Peaches!' recuperan su esencia rocanrolera más pura. El clásico sureño se hace mantra a lo largo de sus pistas, el rincón seguro en el que siempre fueron genios. Son apenas diez temas rescatados del cajón de la fama del blues-rock que se llevan a su terreno, como dos amigos disfrutando un domingo en el garaje de su barrio residencial yanqui. 'Stop Arguing Over Me', la segunda canción tras una más profunda apertura de disco, nos lleva directamente a aquellos riffs pre 'El Camino' donde no tienen rival. Rock de carreteras infinitas, de paisajes anaranjados y un sol de justicia que te dan ganas de comprarte una Harley y un chaleco de cuero. Dentro de ese 'leitmotiv' de guitarras con sus acompañantes en formación clásica, que en algún momento puede parecer monótono, está la genialidad de haber elegido melodías tan distintas entre sí dentro del género, lo que lleva a estos dos señores a haber parido su mejor disco en años. 'You Got To Lose' (original de Earl Hooker), a mitad de disco, es una canción que se le podría poner a alguien que preguntara quiénes son los Black Keys y quiénes parece que por fin han vuelto a ser. ¿Cómo se hace un disco cuando uno de tus integrantes ha estado en un juicio por terrorismo? Esa es la pregunta que se hizo el trío de rap de Belfast, los agitadores Kneecap –el nombre proviene del disparo en la rótula que usaba el IRA para castigar el crimen en sus territorios– cuando Mo Chara acabó en el estrado, acusado de enarbolar una bandera de Hizbolá en un escenario londinense. El juicio fue sobreseído y Chara absuelto, pero una cosa es clara: es imposible separar la política de la vida en el norte de Irlanda. Con bases musculosas que sientan cátedra sobre lo que debe ser el rave-rap, cortesía de su DJ, Próvaí, y el productor detrás de grupazos como Fontaines DC y Wet Leg, Dan Carey. Mo Chara y Móglaí Bap son ingeniosos y entregan barra enfada tras barra enfadada –ora en inglés, ora en gaélico– en protesta contra la pérfida Albión. La energía en esta entrega es mucho más severa y llega a momentos introspectivos e incluso desgarradores, como la elegía al suicidio de la madre de Bap –el cierre 'Irish Goodbye', con el excelente Kae Tempest–, que en su debut, el 'Fine Art' de 2024, habrían sido impensables.
