Vox "nationella prioritet": att vara mer rasistisk
Den lösning som Abascal föreslagit – med Feijóos alltid förvirrande ståndpunkt att det inte är känt om han åker, om han kommer eller om han redan har varit där – är att begränsa välfärdsstaten utifrån ras, papper eller nationalitet. Eller så kanske du bara vill ha en slogan. Vox-partiet föddes med en antiekologisk, antifeministisk, antihomosexuell agenda.
Gaylobbyer, misshandlade och Bryssels gröna agenda som förstör livslånga bönder. Så här lyckades han fånga rösten från ett medborgare som såg sin moraliska värld kollapsa efter Franco, accelererad av en teknik som har öppnat en social grav. I Vox, före pandemin, fann tusentals förvirrade spanjorer en tillflykt där som ville återvända till en värld som har upphört att existera och där de eller deras uppfostrande familjer var ägare till koderna eller åtminstone tillhörde den klass som etablerade och förstod dem.
De har inte hittat den fristaden någon annanstans, och det är ett misslyckande i politiken. Men Abascals parti förstod snart att dessa mantran var otillräckliga för att fortsätta växa. Det fanns en del av befolkningen, kvinnor till exempel, som inte var villiga att acceptera det fullständiga regressiva paketet.
Från etikens och den nationella katolska moralens värld flyttade de till axeln för fickböcker och livskvalitet. Medel- och/eller arbetarklassens otrygghet – av skäl som har att göra med privilegierna för de rika som blir rikare – var ett gyllene val av röster. Efter att efterlikna den franska extremhögern, eller Trumps tal, har Vox valt att lägga skulden för utarmningen på de mest missgynnade.
Utlänningen "ens stjäl".
Eller begå ett brott. Eller ändra det kastilianska landskapet i Spanien. Begreppet "nationell prioritet" vilar på denna idé om begränsade och krympande tillgångar för en växande befolkning.
Det kommer inte längre att delas ut till de som behöver det mest, utan till de som är mest spanska först. Men vad innebär det att vara spansk? Spanska skulle vara att ha fötts i Spanien.
Eller också har förvärvat hemvist? Hur länge? Skulle barn till ett italienskt par som bor i Barcelona i ett år ha rätt till ett stipendium eller hälsokort?
Eller pratar vi bara om marockanska och svarta medborgare? Pratar vi om fattigdom eller pratar vi om utlänningar? Ska vi prata om ras?
Eller pratar vi om islam? Pratar vi om miljonärerna som fick det gyllene visumet genom att köpa lägenheter som inte kunde ha rätt till allmän skola? Föreslår Vox att personer födda utomlands kommer, arbetar och betalar skatt i Spanien men har färre rättigheter än andra som arbetar och betalar skatt i Spanien?
Eller att de inte ens kommer till jobbet? Eller att de kommer men inte stör sig på sin närvaro och röst på gator, sjukhus eller skolor? Författningsdomstolen kommer gärna att läsa dessa argument.
Den mirakulösa lösningen som Abascal föreslår i de territorier där han gör en överenskommelse med PP – med Feijóos alltid förvirrande ställning, som inte vet om han ska åka, om han kommer eller om han redan har varit där – är att begränsa välfärdsstatens förmånstagare baserat på ras, roller, kultur eller nationalitet, istället för att arbeta för att förbättra och reparera välfärden och kvaliteten. öppnats med offentliga medel, i många fall, på grund av otyglad turbokapitalism i den privata sfären. Vox vill göra Spanien fantastiskt igen, men inte genom innovation, kvalitet på sysselsättningen eller skatterättvisa, utan genom segregation efter ras och kultur. Det kanske bara är en lösning för att förföra de där tusentals spanjorer som känner att de lever dåligt trots att de jobbar, att de betalar mycket för bostaden, att de bor väldigt långt från sina jobb, att de äter mer och mer ris och mindre fisk eller att de inte åker på semester.
Kanske är rasism dopamin för dem och Abascal, deras ideologiska återförsäljare som är villig att ingjuta rasismens virus i ett öppet och demokratiskt land. Eller så kan det vara en enkel slogan som fungerar som en ursäkt för att bryta med PP närhelst han känner för det och skicka ett skyddsbudskap till tusentals spanjorer i behov av lösningar, även om de är absurda, rasistiska och omöjliga.
Originalkälla
Publicerad av elDiario.es
22 april 2026, 21:52
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
La "prioridad nacional" de Vox: ser más racista
Beskrivning
La solución que plantea Abascal –con la siempre confusa posición de Feijóo que no se sabe si va, si viene o si ya estuvo– es limitar el estado de bienestar por razón de raza, papeles o nacionalidad. O quizás solo quiere un eslogan El partido Vox nació con una agenda antiecológica, antifeminista, antihomosexual. Lobbies gay, maltratadas de pega y agenda verde de Bruselas que arruina a los agricultores de toda la vida. Así fue consiguiendo atrapar el voto de una ciudadanía que veía su mundo moral posfranquista colapsar, de manera acelerada por una tecnología que ha abierto una fosa social. En Vox, antes de la pandemia, allí encontraron refugio miles de españoles desconcertados que querían volver a un mundo que ha dejado de existir y en el que ellos o sus familias educadoras eran dueños de los códigos o, al menos, pertenecían a la clase que los establecía y los entendía. Ese refugio no lo han encontrado en otro lugar, y eso es un fracaso de la política. Pero el partido de Abascal entendió pronto que esos mantras eran insuficientes para seguir creciendo. Había una parte de la población, mujeres por ejemplo, que no estaba dispuesta a aceptar el paquete regresivo completo. Del mundo de la ética y la moral nacional católica pasaron al eje del bolsillo y la calidad de vida. La precarización de la clase media y/o trabajadora –por motivos que tienen que ver con los privilegios de unos ricos que son cada vez más ricos– era un vellocino de oro de votos. Emulando a la ultraderecha francesa, o al discurso de Trump, Vox ha apostado por echar la culpa del empobrecimiento a los más desfavorecidos. El extranjero “ens roba”. O delinque. O cambia los paisajes castellanos de España. En esa idea de bienes limitados y menguantes para una población creciente reposa el concepto “prioridad nacional”. Ya no se repartirá a quien más lo necesite, sino a quien sea más español primero. Pero, ¿qué es ser español? Español sería haber nacido en España. ¿O también haber adquirido la residencia? ¿Durante cuánto tiempo? ¿Los hijos de una pareja de italianos que viven en Barcelona un año tendrían derecho a beca o tarjeta sanitaria? ¿O solo hablamos de ciudadanos marroquíes y negros? ¿Hablamos de pobreza o hablamos de extranjeros? ¿Hablamos de raza? ¿O hablamos de Islam? ¿Hablamos de los millonarios que consiguieron la golden visa comprando pisos que no podrían tener derecho a colegio público? ¿Propone Vox que las personas nacidas fuera venga, trabajen y paguen impuestos en España pero que tengan menos derechos que otros que trabajan y pagan impuestos en España? ¿O que ni siquiera vengan a trabajar? ¿O que vengan pero que no molesten con su presencia y voz en las calles, hospitales o colegios? El Tribunal Constitucional estará encantado de poder leer estos argumentos. La milagrosa solución que plantea Abascal en los territorios en los que está pactando con el PP –con la siempre confusa posición de Feijóo, que no se sabe si va, si viene o si ya estuvo– es limitar los beneficiarios del estado del bienestar por razón de raza, papeles, cultura o nacionalidad, en lugar de trabajar en aumentar y mejorar ese maltrecho estado del bienestar, que tiene que reparar grietas de desigualdad abiertas con dinero público, en muchos casos, por el turbocapitalismo desenfrenado en la esfera privada. Vox quiere Make España Great Again pero no por la vía de la innovación, calidad de empleo o justicia impositiva, sino por la vía de la segregación por raza y cultura. Puede que sea solo una solución para seducir a esos miles de españoles que sienten que viven mal pese a que trabajan, que pagan mucho en vivienda, que viven muy lejos de sus trabajos, que cada vez comen más arroz y menos pescado o que no se van de vacaciones. Quizás el racismo sea dopamina para ellos y Abascal, su camello ideológico dispuesto a inculcar el virus del racismo en un país abierto y democrático. O puede que sea un simple eslogan que sirva como excusa para romper con el PP cuando le venga en gana y mandar un mensaje de amparo a miles de españoles necesitados de soluciones, aunque sean absurdas, racistas e imposibles.
