Alfonso Albacete eller måleriets rum
Idag finns det en tendens att etablera en viss jämförelse mellan konstnärliga bilder, utan att ta hänsyn till deras materiella natur, särdragen och villkoren för deras tillverkning (aspekter som vanligtvis ingår i kapitlet om hantverk: ett överskott av "torr" ikonografi). När vi betraktar målningarna av Alfonso Albacete (1950) undrar vi vart dessa typer av överväganden som är begränsade till tillämpningen av en hermeneutisk tabell kallt vävd mellan 'mångvetenskapliga' teorier skulle ta oss - eller snarare, vart de inte skulle -. Och jag säger detta inte bara på grund av bristen på känslighet hos denna typ av läsning för det oförytterligt bildmässiga (det är omöjligt att närma sig Albacete utan att uppmärksamma den rika materialiteten i hans diskurs), utan också för att det i hans fall finns paradoxen att hans målningar är fulla av referenser till konsthistorien och, särskilt, till måleriets.
Vilket inte har något att göra med den där appropriationismen som är ren kosmetisk underkastelse; I Albacetes verk, som vi nu ser i Fernández-Braso-galleriet, gror dessa referenser i en dialektisk tonart och ger det ytterligare ett djup som inte längre är resultatet av det perspektivet som han så skickligt hanterar, utan är av kulturell karaktär.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
29 april 2026, 16:12
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Alfonso Albacete o el espacio de la pintura
Beskrivning
Se tiende hoy a establecer una cierta equiparación entre las imágenes artísticas despreciando su naturaleza material, la especificidad y condiciones de su factura (aspectos que suelen encartarse en el capítulo de la artesanía: un exceso propio de iconografías 'de secano'). Al contemplar las pinturas de Alfonso Albacete (1950) nos preguntamos dónde nos llevarían –o más bien, a dónde no– ese tipo de consideraciones que se limitan a la aplicación de una tabla hermenéutica fríamente urdida entre teorías 'multidisciplinares'. Y lo digo no solo por la ausencia de sensibilidad de esta clase de lecturas hacia lo inalienablemente pictórico (es imposible aproximarse a Albacete desatendiendo la rica materialidad de su discurso), sino también porque, en su caso, se da la paradoja de que sus cuadros están plagados de referencias a la Historia del Arte y, muy particularmente, a la de la pintura. Cosa que nada tiene que ver con ese apropiacionismo que es pura sujeción cosmética; en la obra de Albacete, la que ahora vemos en la galería Fernández-Braso, dichos referentes germinan en clave dialéctica, otorgándole otra profundidad que ya no es fruto de esa perspectiva que tan diestramente maneja, sino que es de índole cultural.
