Allegorier över de sista Tàpies
Trogen den konstruktiva principen att kombinera delarna av en murbruk (kalk och sand) i rätt proportion, växlar programmeringen av Bancaja-stiftelsen effektivt prestige för stora historiska figurer och uppmärksamheten på samtida valencianska konstnärer. Vid detta tillfälle presenterar han en utställning av Antoni Tàpies som samlar 22 verk gjorda under det senaste decenniet av hans liv. Död den 6 februari 2012 vid 88 års ålder lämnade Tàpies ett enormt arv, inte bara plast (cirka 9 000 stycken registrerade i hans stiftelses allmänna katalog), utan också skrivna.
Förutom publikationer som alltid var djupa och engagerade i visionen av sin tids konst, dök hans reflektioner ofta upp i olika medier. Liksom så många andra internationella avantgardistiska konstnärer Kandinsky, Klee, Mondrian...– och nationella konstnärer som Saura eller Palazuelo , visade Tàpies att tanken är en fråga om konst som är oskiljaktig från material och fysiska föremål. Det är överväldigande att möta dessa medelstora och stora formatverk som visar en energi som knappast kan föreställas i en person i hans ålder.
Bilder som "a = a", ett kraftfullt tapiano-manifest som han får framifrån, eller den inte mindre imponerande "Assemblatge amb porta" är mer än tillräckligt med skäl för att inte missa denna möjlighet till direkt kontemplation. "Kontemplation" är en grundläggande term i hans poetik som till stor del hänvisar till den meditativa dimensionen så nära buddhismen, till zen.
Väst kompletterar sig med öst. Hans början som konstnär var kopplad till de successiva trender som utmanade den etablerade akademiska ordningen och den omgivande verklighetens mimesis: surrealism, abstrakt expressionism, informalism, Povera... Men dessa tillvägagångssätt filtrerades alltid av den kritiska och etiska positioneringen av dem som har - redundans gäller - ett kriterium som är solidt utformat genom läsning, skrivning, konstnärlig praxis och levd erfarenhet.
Det noggranna urvalet, samtidigt som han samlar olika exempel på hans vokabulär sedimentärt avvecklad under nästan sex decennier, inkluderar opublicerade verk bland vilka det lilla "Autoretrat", från 2011, där många av de grundläggande elementen i hans mogna språk konvergerar grafiskt. Den rena frågan om trä (den första, alltid levande och föränderlig, till och med skuren och död som ett träd) eller linne (ramens huvudstöd). Den täta frågan om de blandade teknikerna av stenig natur.
Den knappt synliga substansen av den lacken som förhöjde den till kategorin färg. Materia gjorde föremål konstruerade eller kasserade, hittade och utvalda. Det ortografiska och matematiska tecknet (prickar, kommatecken, bokstäver, figurer...) och den tidlösa och universella symbolen (korsen, X, skallen...).
Gesten som hänvisar till teckningens "grafiare", till graffitin, till Tàpies väggar. Den abstrakta klotterns systergest som helt enkelt uttrycker en inre spänning, en existentiell drivkraft. Den gesten tämjde, tvingade och ledde till skrivande (kalligrafins bråkiga dotter - vackert skrivande -), till ordet det uttrycker och säger, vilket ställer dilemman mellan form och dess mening.
Kroppen splittrades i fötter och händer, i mun och ögon, i öron och bröstkorgar. Ständiga anspelningar på sinnenas betydelse, på fysisk perception som en introspektiv dörr till en inre värld där det magiska och det andliga tar sig fram på ett paradoxalt sätt. Fotavtrycket, inte längre förkroppsligat som ett fotavtryck, utan som bevis på den plastiska och psykologiska mekanismen definierad som närvaron av frånvaro.
Snitten som skrapar och sliter sönder färskvaran, reserverna som visar vad som låg bakom som bakgrund och blir en figur. Tàpies visar oss återigen att abstraktion inte är figurationens fiende, att detta sökande efter det väsentliga kan göras med materia, med gest, med ord, med föremålet. Också den abstraktionen kan vara en stark fiende till det dekorativa, på samma sätt som han försvarade konstens sanning mot estetiken.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
16 march 2026, 16:52
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Alegorías del último Tàpies
Beskrivning
Fiel a ese principio constructivo de combinar en su justa proporción las partes de un mortero (cal y arena), la programación de la Fundación Bancaja alterna con eficacia el prestigio de grandes figuras históricas y la atención a artistas valencianos contemporáneos. En esta ocasión, presenta una muestra de Antoni Tàpies que recoge 22 piezas realizadas a lo largo de la última década de su vida. Fallecido el 6 de febrero de 2012 a los 88 años, Tàpies dejó un inmenso legado no solo plástico (cerca de 9.000 piezas registradas en el catálogo general de su Fundación), sino también escrito. Además de publicaciones siempre profundas y comprometidas con la visión del arte de su tiempo, sus reflexiones aparecían con frecuencia en diferentes medios. Como otros tantos artistas vanguardistas internacionales –Kandinsky, Klee, Mondrian…– y nacionales como Saura o Palazuelo , Tàpies demostró que el pensamiento es materia de arte indisociable de los materiales y los objetos físicos. Resulta sobrecogedor enfrentarse a estas obras de medio y gran formato que evidencian una energía difícilmente imaginable en una persona de su edad. Cuadros como 'a = a', contundente manifiesto tapiano que recibe de frente, o el no menos impresionante 'Assemblatge amb porta' son razones más que suficientes para no perderse esta oportunidad de contemplación directa. 'Contemplación' es un término fundacional de su poética que en buena medida alude a esa dimensión meditativa tan cercana al budismo, al Zen. Occidente completándose con Oriente. Sus inicios como artista estuvieron ligados a las sucesivas tendencias que ponían en jaque el orden académico establecido y la mimesis de la realidad circundante: Surrealismo, Expresionismo abstracto, Informalismo, Póvera… Pero dichos acercamientos siempre estuvieron filtrados por el posicionamiento crítico y ético de quien tiene –valga la redundancia– un criterio sólidamente formado mediante la lectura, la escritura, la práctica artística y la experiencia vivida. La cuidada selección, al tiempo que recoge ejemplos diversos de su vocabulario sedimentariamente asentado a lo largo de casi seis décadas, incluye obras inéditas entre las que destacaría el pequeño 'Autoretrat', de 2011, en el que confluyen gráficamente muchos de los elementos básicos de su lenguaje maduro. La materia desnuda de la madera (la primera, siempre viva y cambiante, incluso cortada y muerta como árbol) o del lino (el soporte por excelencia del dispositivo cuadro). La materia densa de esas técnicas mixtas de naturaleza pétrea. La materia apenas visible de ese barniz que elevó a la categoría de pintura. La materia hecha objetos construidos o desechados, encontrados y elegidos. El signo ortográfico y matemático (puntos, comas, letras, cifras…) y el símbolo intemporal y universal (las cruces, las equis, la calavera…). El gesto que remite al 'grafiare' del dibujo, al grafiti, a las tapias de Tàpies. Ese gesto hermano del garabato abstracto que sencillamente expresa una tensión interior, una pulsión existencial. Ese gesto domado, forzado y llevado a la escritura (hija díscola de la caligrafía –escritura bella–), a la palabra que expresa y dice, que plantea dilemas entre la forma y su sentido. El cuerpo fragmentado en pies y manos, en bocas y ojos, en orejas y torsos. Alusiones constantes a la importancia de los sentidos, a la percepción física como puerta introspectiva hacia un mundo interior en el que lo mágico y lo espiritual se abren paso de un modo paradójico. La huella, no ya plasmada como pie, sino como evidencia del mecanismo plástico y psicológico definido como presencia de la ausencia. Las incisiones que arañan y arrancan la materia fresca, las reservas que muestran lo que estuvo detrás como fondo y se convierte en figura. Tàpies nos demuestra, una vez más, que la abstracción no es enemiga de la figuración, que esa búsqueda de lo esencial se puede hacer con la materia, con el gesto, con la palabra, con el objeto. También que la abstracción puede ser enemiga acérrima de lo decorativo, del mismo modo que defendió la verdad del arte contra la estética.
--758x531.jpg)