ARC: Det finns alltid en första gång

ARCO 2026 är en tung maskin med 45 år bakom sig. Liksom äldre människor är rörelser långsamma och inte för flashiga. Vad som var en absolut nyhet 1982, full av lådor med överraskningar i ett Spanien som fortfarande är entusiastiskt över öppnandet av övergången, har förvandlats till en kontinuitet som kännetecknas av tröghet och ganska definierade organisationsstrukturer i flera program. Att spåra de nya gallerierna och nya artisterna som finns på mässan bortom öppningssektionen är inte en lätt uppgift, så vi kommer i princip att fokusera på att turnera detta urval kuraterat av Rafa Barber och Anissa Touatti. Av de 19 gallerierna som ingår är endast 13 nya för ARC medan ytterligare sex upprepar sig i detta avsnitt vilket klargör hur svårt det är att vara ny för ARC. Naturligtvis kan vi i liten skala se de huvudlinjer som beskrivs i denna utgåva, de nya materialiteterna, bildens vikt, fragmentering, montering och ackumulering som berättande strategier, neo-neo-uttryck, resursen för artificiell intelligens, hybridisering av språk, ekologiska problem... Det är intressant att se hur ursprunget återspeglas, afrikansk, slavisk, indisk, europeisk... Och hur vi filtrerar och bearbetar från våra visuella mönster genom att uppdatera, öppna eller konfrontera smak och kriterier. Vi börjar med Julia Padilla på Lisen-galleriet (Buenos Aires) med verk som sträcker sig från målningar till skulpturala bitar som utgår från funna föremål för att monteras med en flytande och stämningsfull organiskitet. Halvvägs mellan djuret och grönsaken, mellan det naturliga och det konstgjorda, är de olika delarna harmoniskt integrerade. Marsi van de Heuvel (Reservoir, Kapstaden) presenterar en utsökt serie målningar som utgår från det räddade fotografiska arkivet så på modet de senaste åren, men löser sina verk med en klarhet som är lika effektiv som den är stämningsfull. Ytan på det omålade tyget fungerar som ett lösningsmedel för bilden som anspelar på minnesförgängligheten och dess återhämtning för närvarande. Víctor Jaenada (Spiritvessel, Espinavessa, Girona) visar en rik och dynamisk uppsättning bitar där keramik, glas, metall och en lång rad material och föremål av alla slag skakar hand med rörelse och skrivande för att artikulera en relationell poetik förankrad i flamenco. Liksom den här originallåten framträder kör- och deltagardimensionen, rytmen, repetitionen, känslorna och humorn med salt och nåd. Defne Cemal (OG Gallery, Istanbul) är en bildkonstnär vars arbete fokuserar på materieabstraktion och de perceptuella konsekvenserna som är förknippade med den. En serie små format målade på duk och monterade på en lätt böjd aluminiumplatta där successiva lager av färg överlagras för att generera ett spel av skuggor och reflektioner som verkar projicera sig mot betraktaren. I dessa tider av ökande acceleration står vi inför en affektiv inbjudan att stanna, att stoppa tiden att vara och se långsamt. Jag avslutar denna korta turné med Michele Gabriele (Kali. Lucerne, Schweiz) som också presenterar två grupper av tematiskt och plastiskt differentierade verk. Målningar där gester och materia får en framträdande plats och skulpturer av figurer och huvuden som består av silikon, harts, plast och funna föremål som konfronterar oss med ett dystopiskt och futuristiskt universum. Ackumuleringen av element - verkliga och visuella - genererar vissa doser av rastlöshet mellan olika tider - dåtid, nutid och framtid - som är ansträngda i dessa unika verk. Observera också närvaron av tre andra utrymmen med en markant framträdande karaktär: El Chico (som upprätthåller ett intressant samarbetsprogram med spanska konstfakulteter), Congratulations Space och Villa Magdalena. Redan i den allra största delen av det allmänna programmet vill jag lyfta fram närvaron av Luciana Novo (Set Espai d'Art Gallery) som för första gången presenterar sitt intressanta och känsliga arbete med keramik. En anmärkningsvärd väggmålningsinstallation sticker ut där naturen och den mänskliga naturen möts i ett hybridmikrokosmos där fantasi och fantasi aktiveras på ett sätt som är särskilt präglat av känslighet. Slutligen kommer jag att stanna vid två gallerier som införlivas för första gången i det allmänna programmet: Memory (med en kort karriär på fem år) och Rio & Meñaka (närmar sig sitt första decennium av existens). I båda fallen är de gallerier som dyker upp och besöker ARCO, men konstnärerna de presenterar och/eller representerar är inte exakt framväxande. Den första, som hedrar hans namn, presenterar konstnärer med en solid bana där tyngden av det förflutna, av historien framträder med insisterande mångfald; verk av Roser Bru, Graciela Iturbide och Guillermo Núñez är bevis på detta. Missa inte Solo Room med Terry Holiday i huvudrollen. Tänkt som ett omklädningsrum upptaget av en stor stjärna, är det tänkt "som ett utrymme för omvandling och självbekräftelse där kroppen blir ett politiskt och poetiskt stadium". Den andra, där färg får en ledande roll mellan rättvis och hypnotisk, inkluderar verk av konstnärer mitt i karriären, kända och erkända namn som Nuria Mora, Marlon de Azambuja, Tito Pérez Mora, Ana Barriga och Carlos Fernández Pello. Av de senare sticker dess spända monokroma ytor ut som kontrast, arter av pseudohud eller tyger av osäkra material, upphängda i obestämda territorier som korsar gränserna för konst och design.