Äventyret att bekräfta faderskapet till en bortglömd komedi av Lope de Vega
Det är inte så att han verkligen behövde det, för det finns ett stort antal säkra komedier om Lope (mer än 300) och ett oändligt antal tillskrivningar (upp till 1800 enligt hans vän Pérez de Montalbán), men han har redan en till med alla sakramenten: ja, 'Sin sons slav' "är Lopes på sin tid", som det sades. Denna bomb är verk och konst av Daniele Crivellari, professor i spansk litteratur vid universitetet i Salerno (Italien) och - laster för var och en - en stor expert på Lopesque-manuskript, som redan hade återupptäckt komedin "Barlaán och Josafat" (publicerad i Cátedra, 2021) och förblir det bästa möjliga läsarbetet av Phoenix för idag. Som i de bästa berättelserna utgår allt från ett noggrant och rigoröst arbete som - med en nypa slump - får haren att springa, trots att 'The Slave of Her Son' levde i helvetet av bitar "som inte är av Lope": i själva verket var det nästan ingen som uppmärksammade det, eftersom det hade dömts till glömska på grund av de procentuella tvivel som Lope väckte jämfört med' sedvanlig praxis i det klassiska verket av Morley och Bruerton (1968).
Som om det inte vore nog är den kända utgåvan av Cotarelo och Mori en katastrof: den kommer från en kopia av manuskriptet bevarat i Parma som en sanskritprofessor (italienaren Emilio Teza) skickade till Don Marcelino Menéndez Pelayo, med en hel rad förbiser, fel och luckor. Sedan hade dynamiken gjort resten, tills Crivellari granskade historien från början och satte ihop alla bitar. Det var redan känt att 'The Slave of Her Son' ingick i den andra listan över Lopes komedier i 'The Pilgrim in His Homeland' (1618), till vilken den oförskämda detektiven lägger flera goda skäl: till att börja med minns han att resten av de strofiska tendenserna stämmer överens med Lopes praxis och, senare, tillåter honom att "in situP"-konsultationen "in situP"-konsultation. passager ("Demoner är kvinnor", "se must respect", "Desenfedro / de la negra gallery" och "Sasté, bícaro y niranja") som alltid hör till ingripanden av den roliga mannen, med sin dos av komedi och kvickhet.
Till återhämtningen läggs en perfekt förklaring, eftersom - förutom det första exemplet - det är lekfulla nybildningsformer: "respequetear" är en humoristisk variant av "respekt", "desenfedrar" är en synonym för "unsheath" av italienskt ursprung (från "fodero") och, slutligen, det är ett petigt parlament som kommer till att säga att apelsin tillbedjan, med apelsin förlöjligande av en prime lady. Dessa opublicerade läsningar är – med min kollegas ord – "stilistiska och lexikala identitetsmärken" som stödjer Lopescas faderskap. Men dessutom krullar Crivellari slingan och tar till och med bort hindret för den icke-Lopesque romantiken i komedin med tre skäl som tre solar: den liknande användningen av denna mätare i "The Venturous Son" (delvis baserad på samma handling), lexikonet för fragmenten och användningen av assonantrim i romanserna till "The Slavely" och "The Slavely"-texterna i andra romanser av "The Slavely" och "The Slavely". struktur av komedin (konstruktion och balanserar strofisk).
Hur har Crivellari lyckats göra allt detta? Det enkla svaret är med mycket kunskap och sunt förnuft (vilket ibland är det minst vanliga av sinnena), men den detaljerade har lite mer saft: Crivellari har använt olika databaser (ARTELOPE, CORDE, TEXO, TEXORO och några fler) för konsultationer med hjälp av de modernaste framstegen, samtidigt som han har gjort jobbet som en myra som granskar alla manuskripten och som en förstoringsmanuskript med en guldsmedsförstoring. passager och andra tekniker, tack vare hans – som man skulle säga nu – 'expertis' på Lopes teater. Endast kombinationen av olika metoder och olika perspektiv för att erbjuda en 360º analys som tar hänsyn till alla faktorer som finns i en komedi från guldåldern.
För den nyfikna som vill veta mer berättas allt detta mycket detaljerat av Crivellari i två delar med den betydelsefulla titeln "På jakt efter den förlorade sonen: om en romankomedi tillskriven Lope", publicerad respektive i boken 'Romanvärldar på teatern i guldåldern' (Peter Lang, 2025) och i 'Lope de 232, Årsboken' (26 Vega. 363-392). Ja, lyssna, Lope är ett så rikt universum att han har en tidning för sig. Att det här förresten är en annan akademisk värld som förtjänar ett separat kapitel.
I tider av raseri över digitala tekniker (stylometri, AI och annat) visar Crivellaris arbete att alla dessa nya utvecklingar bara är ytterligare ett verktyg, förvisso med stor potential som vi måste försöka dra nytta av, men inte det absoluta universalmedel som klassisk filologi lämnar efter sig: idealet, som nästan alltid, är att försöka röra sig i balans mellan tradition och avantgarde. Lope, fadern till "New Art" som sprängde 1600-talets teatraliska formel, skulle utan tvekan hålla med. Och glad, för han har återhämtat en komedi som hade gått förlorad i tidens lopp: tack, då ges till Don Daniele.
Och länge leve Lope de Vega!
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
28 april 2026, 04:05
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
La aventura de confirmar la paternidad de una comedia olvidada de Lope de Vega
Beskrivning
No es que realmente le hiciera falta, porque de Lope se cuentan un buen porrón de comedias seguras (más de 300) y un sinfín de atribuciones (hasta 1800 según su amigo Pérez de Montalbán), pero ya cuenta con una más con todos los sacramentos: efectivamente, 'La esclava de su hijo' «es de Lope», como se decía en su tiempo. Este bombazo es obra y arte de Daniele Crivellari, profesor de literatura española en la Universidad de Salerno (Italia) y —vicios de cada uno— gran experto de los manuscritos lopescos, que ya había redescubierto la comedia ' Barlaán y Josafat ' (editada en Cátedra, 2021) y sigue empeñado en recuperar la obra del Fénix de la mejor manera posible para el lector de hoy. Como en las mejores historias, todo parte de un trabajo minucioso y riguroso que —con una pizca de casualidad— hace saltar la liebre, pese a que 'La esclava de su hijo' vivía en el infierno de las piezas «que no son de Lope»: de hecho, casi nadie le prestaba atención, porque se había visto condenada al olvido por las dudas que planteaba el porcentaje de la forma métrica del romance frente a la práctica habitual de Lope en el clásico trabajo de Morley y Bruerton (1968). Por si fuera poco, la edición que se conoce de Cotarelo y Mori es un desastre: procede de una copia del manuscrito conservado en Parma que un profesor de sánscrito (el italiano Emilio Teza) manda a don Marcelino Menéndez Pelayo, con toda una serie de descuidos, errores y lagunas. Luego, la dinámica había hecho el resto, hasta que Crivellari ha repasado la historia desde el inicio y ha ido uniendo todas las piezas. Ya se sabía que 'La esclava de su hijo' constaba en la segunda lista de comedias lopescas de 'El peregrino en su patria' (1618), a lo que el intrépido detective añade varias razones de las buenas: para empezar, recuerda que el resto de tendencias estróficas es coherente con la práctica de Lope y, después, la consulta 'in situ' del manuscrito 'parmigiano' le permite recuperar cuatro pasajes perdidos («Demonios sois las mujeres», «se debe respequeteo», «Desenfedro / de la negra galería» y «Sasté, bícaro y niranja») que siempre pertenecen a intervenciones del gracioso, con su dosis de comicidad e ingenio. A la recuperación se suma una explicación perfecta, pues —salvo el primer ejemplo— se trata de neologismos juguetones: «respequetear» es una variante jocosa de «respetar», «desenfedrar» es un sinónimo de «desenvainar» de origen italiano (de «fodero») y, por fin, se trata de un parlamento melindroso que viene a decir «vuesa merced, búcaro y naranja», con un cambio vocálico que ridiculiza a una dama remilgada. Estas lecturas inéditas son —en palabras de mi colega— «marcas de identidad estilísticas y léxicas» que sustentan la paternidad lopesca. Pero es que, además, Crivellari riza el rizo y hasta desmonta el obstáculo del romance poco lopesco en la comedia con tres razones como tres soles: el empleo similar de este metro en 'El hijo Venturoso' (parcialmente basada en el mismo argumento), el léxico de los fragmentos y el empleo de las rimas asonantes en los romances de 'La esclava de su hijo' en diálogo con otros textos lopescos y, finalmente, la estructura de la comedia (construcción y equilibrios estróficos). Pues bien, ¿cómo ha logrado Crivellari hacer todo esto? La respuesta sencilla es con mucho conocimiento y sentido común (que a veces es el menos común de los sentidos), pero la detallada tiene algo más de jugo: Crivellari se ha servido de distintas bases de datos (ARTELOPE, CORDE, TEXO, TEXORO y alguna más) para consultas valiéndose de los adelantos más modernos, al tiempo que ha hecho también labor de hormiga revisando con lupa el manuscrito y explicando como un orfebre de la filología todas las cuestiones con pasajes paralelos y otras técnicas, gracias a su —como se diría ahora— 'expertise' sobre el teatro de Lope. Solamente la combinación de distintos métodos y diferentes perspectivas para ofrecer un análisis a 360º que tenga en cuenta todos los factores presentes en una comedia del Siglo de Oro. Para el curioso que quiera saber más, todo esto lo cuenta con lujo de detalles Crivellari en dos entregas con el significativo título de «En busca del hijo perdido: a propósito de una comedia novelesca atribuida a Lope», publicadas respectivamente en el libro 'Mundos novelescos en el teatro del Siglo de Oro' (Peter Lang, 2025) y en el 'Anuario Lope de Vega' (32, 2026, pp. 363-392). Sí, oigan, Lope es un universo tan rico que cuenta con una revista toda para él. Que, por cierto, este es otro mundo de la academia que merece capítulo aparte. En tiempos de furor por las técnicas digitales (estilometría, IA y demás cosicosas), el trabajo de Crivellari demuestra que todas estas novedades son una herramienta más, ciertamente con gran potencial que hay que tratar de aprovechar, pero no la panacea absoluta que deja atrás la filología clásica: lo ideal, como casi siempre, es tratar de moverse en equilibrio entre la tradición y la vanguardia. Lope, padre del 'Arte nuevo' que hizo saltar por los aires la fórmula teatral del siglo XVII , sin duda estaría de acuerdo. Y contento, porque ha recuperado una comedia que se había perdido por los pliegues del tiempo: gracias, pues, le sean dadas a don Daniele. ¡Y viva Lope de Vega!
