Cabello/Carceller och glömskans arkitektur
Att rikta vår blick mot berättelser och människor som förpassats till historiens marginaler innebär att ifrågasätta själva minnets arkitektur som har definierat vad som förtjänar att komma ihåg. Detta är inte en räddningsoperation eller en nostalgisk restitution av det förlorade, utan snarare en undersökning av de historiska, sociala och symboliska förhållanden som gjorde denna radering möjlig. Att glömma är inte en tillfällighet, utan resultatet av mekanismer för urval, hierarkisering och utanförskap som skapar en dominerande berättelse.
Det som kvarstår i marginalen står inte bara emot tiden, utan också homogena former av normativitet som försöker stabilisera mening. I denna ihärdighet avslöjas en spricka: beviset på att all historia är ofullständig och att dess tystnader produceras. Att uppmärksamma dessa processer innebär att man flyttar uppmärksamheten från det bortglömda innehållet till de strukturer som gjorde dem osynliga. "Fotnoter", av Cabello/Carceller på TEA-Teneriffa, artikulerar på detta område och tar upp det våld som utövats på liv som vägrade att underkasta sig klassificeringen av ett heteronormativt system och som därför förvisades, ogiltigförklarades eller knappt inskrivits i historiska berättelser.
Genom ett urval av verk från olika perioder och ett noggrant orkestrerat montage – scenografiskt, till och med performativt – introducerar de betraktaren i en labyrint konfigurerad av element som refererar till begreppet konstruktion i dess vidaste bemärkelse: konstruktionen av minne, av kön, av själva berättelsen. En av de mest suggestiva aspekterna av utställningen ligger i dessa förskjutningar mellan det förflutna och framtiden och i dess intresse av att artikulera en uppsättning verk som ligger någonstans mellan dokumentär, manifest och teater, där ordet får en dominerande plats. Utställningen går igenom figurer från 1500-talet som Céspedes eller 1600-talet som Erauso, som passerar genom Agustina González López, författare och politiker skjuten 1936, tills den nådde interneringscentret Colonia Agrícola Penitenciaria de Tefía (Fuerteventura), aktiva mellan 1964 och män som sänds till sexuella män, enligt lagen om lösdrivare och brott.
Och det är just i dessa stycken om Tefía som citatets största kritiska kraft förtätas. Deras relevans ligger inte bara i deras status som nyproduktioner som skapats uttryckligen, utan i deras förmåga att inskriva det kanariska sammanhanget i en släktforskning av våld och kamper, som också inbegriper nyckelpersoner från öns kulturella sfär som Daniasa Curbelo, Rioko Fotabón eller Vivien Déniz. Videon, som är strukturerad i sex avsnitt, uppvisar en anmärkningsvärd symbolisk täthet – särskilt i tredje, femte och sjätte – och artikulerar, genom en omläsning av "The Garden of Earthly Delights" av Hieronymus Bosch, en reflektion över kolonialism, motstånd och konflikter i Kanarieöarnas sammanhang, där drakträdet och stenen upphör att vara fria materiella tecken och blir bara naturliga tecken på frihet.
Cabello/Carceller bildar en utställning som, även med tidigare serier, visar ett tätt fält av resonanser som kan aktivera kopplingar mellan verken; ett gediget och rigoröst uppbyggt förslag. Ett nätverk av stycken där Historia – tidigare och nyligen – blir ett verktyg för att tänka på nuet och belysa en framtid där kamp och motstånd inte upphör.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
6 maj 2026, 08:31
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Cabello/Carceller y la arquitectura del olvido
Beskrivning
Dirigir la mirada hacia relatos y personas relegadas a los márgenes de la Historia implica cuestionar la propia arquitectura de la memoria que ha definido qué merece ser recordado. No se trata de una operación de rescate ni de una restitución nostálgica de lo perdido, sino de examinar las condiciones históricas, sociales y simbólicas que hicieron posible ese borrado. El olvido no es un accidente, sino el resultado de mecanismos de selección, jerarquización y exclusión que configuran una narrativa dominante. Aquello que persiste en los márgenes no solo resiste al tiempo, sino también a las formas homogéneas de normatividad que buscan estabilizar el sentido. En esta persistencia se revela una fisura: la evidencia de que toda historia es incompleta y de que sus silencios son producidos. Atender a estos procesos supone desplazar la atención desde los contenidos olvidados hacia las estructuras que los hicieron invisibles. 'Notas al pie', de Cabello/Carceller en el TEA-Tenerife, articula en ese campo, atendiendo a las violencias ejercidas sobre vidas que rehusaron someterse a la clasificación de un sistema heteronormativo y que por ello fueron relegadas, anuladas o apenas inscritas en los relatos históricos. A través de una selección de obras de distintos periodos y de un montaje cuidadosamente orquestado –escenográfico, incluso performativo–, introducen al espectador en un laberinto configurado mediante elementos que remiten a la noción de construcción en su sentido más amplio: la construcción de la memoria, del género, del propio relato. Uno de los aspectos más sugerentes de la muestra reside en esos desplazamientos entre pasado y futuro y en su interés por articular un conjunto de piezas situadas a camino entre el documental, el manifiesto y el teatro, donde la palabra adquiere un lugar preponderante. La exposición transita por figuras del siglo XVI como Céspedes o del XVII como Erauso, pasando por Agustina González López, escritora y política fusilada en 1936, hasta llegar al centro de internamiento de Colonia Agrícola Penitenciaria de Tefía (Fuerteventura), activo entre 1954 y 1966, al que se enviaba a hombres acusados de homosexualidad bajo la Ley de Vagos y Maleantes. Y es precisamente en estas piezas sobre Tefía donde se condensa la mayor potencia crítica de la cita. Su relevancia no radica únicamente en su condición de nuevas producciones concebidas ex profeso, sino en su capacidad para inscribir el contexto canario en una genealogía de violencias y luchas, incorporando además a figuras clave del ámbito cultural insular como Daniasa Curbelo, Rioko Fotabón o Vivien Déniz. El vídeo, estructurado en seis episodios, despliega una notable densidad simbólica –especialmente en el tercero, quinto y sexto– y articula, mediante una relectura de 'El jardín de las delicias' de El Bosco, una reflexión sobre colonialismo, resistencia y conflicto en el contexto canario, donde el drago y la piedra dejan de ser meros elementos naturales para devenir signos materiales de libertad. Cabello/Carceller configuran una exposición que, aun incorporando series anteriores, despliega un campo denso de resonancias capaz de activar conexiones entre las obras; una propuesta sólida y rigurosamente construida. Un entramado de piezas donde la Historia –pretérita y reciente– se convierte en herramienta para pensar el presente y dilucidar un futuro donde no cesa la lucha y la resistencia.
