Can (Contemporary Art Now) 2026. En mässa i förnyelse

Under dessa första dagar i mars blir Madrid återigen en brokig och pluralistisk kartografi av gallerier, samlare, curatorer och konstnärer, som för en kort tid markerar huvudstadens kulturella hjärtslag. Under den så kallade konstveckan är staden fylld av mässor, invigningar och möten i en slags konstnärlig konstellation av små planeter som kretsar kring en BÅGE, som den internationella marknadens stora solhändelse. I det himlavalvet framträder CAN Art Fair Madrid, en mässa som firar sin tionde upplaga i år på Matadero Madrid, från 5 till 8 mars, och återuppfinns med ett namnbyte som också symboliserar en förändring av scenen: den gamla Urvanity Art Fair omvandlas nu till CAN, en akronym för Contemporary Art Now. Denna metamorfos är inte bara nominell. Om det ursprungligen var kopplat till urban konst har det idag blivit en bredare plattform, där samtida måleri, skulptur, digital konst, installation, fotografi eller samlingsdesign samexisterar. Dess mål är därför att synliggöra konstnärer som arbetar i detta hybridområde mellan det urbana och det samtida, och skapa ett utrymme där insamling kan närma sig nya generationer av kreatörer. Formatet är mindre och mer flexibelt än för stora mässor, närmare, mer experimentellt och också mer informellt. Faran är logiskt nog att den förlorar sin differentierade identitet för att bli "en annan" rättvis. Detta förslag går nu in i en ny fas. Namnbytet svarar mot en naturlig utveckling: mässan hade upphört att uteslutande vara ett skyltfönster för urban konst. Med tiden har konstnärer expanderat sina språk, gränserna har blivit porösa och programmet får näring av alltmer varierande förslag. Så föddes CAN Art Fair Madrid, med en tydlig idé: att placera nutidens praktiker i centrum och återspegla samtidens visuella kultur i all dess variation. 2026 års upplaga - den mest ambitiösa hittills - samlar mer än femtio nationella och internationella gallerier, varav ungefär hälften korsar gränser och kommer från så olika städer som Tokyo, London, Paris, Miami eller Santiago de Chile, tillsammans med spanska gallerier från Madrid, Barcelona, Palma, Santander eller Girona. I allmänhet är dessa mycket lite kända gallerier med några få undantag. Programmet för mässan är formulerat kring flera sektioner, tre av dem helt nya: Det allmänna programmet förblir mässans centrala kärna, som samlar de flesta av de deltagande gallerierna, inklusive Espacio Líquido + La Gran, Galería Llamazares, Trinta, Siboney eller YUSTO/GINER, som inte heller gör någon besviken i år. Den försöker erbjuda en överblick över framväxande samtidskonst med förslag som omfattar måleri, skulptur, foto, digital konst eller installation. Den förenas av flera kuraterade sektioner. Motflöde är en av de viktigaste nyheterna i denna utgåva. Kuraterad av Saša Bogojev, samlar detta avsnitt konstnärliga projekt som står, som titeln antyder, mot marknadstrender och satsar på mer experimentella eller radikala diskurser. I den meningen förstår jag inte riktigt närvaron av Veta av Fer Francés. CAN Design, kuraterad av Marisa Santamaría, är för sin del ett utrymme som har åtagit sig att samla design, presentera hybridobjekt och föremål som ligger mellan konst, skulptur och modern design. Här vill jag lyfta fram Alicia Framis. Foco LATAM fokuserar på latinamerikansk konst. Under det - kanske alltför optimistiska - begreppet "Nya surrealismer" samlar detta avsnitt gallerier från olika länder på kontinenten och reflekterar över de nya visuella berättelserna som växer fram i Latinamerika. Young Galleries fokuserar på gallerier med mindre än tre års erfarenhet och syftar till att stödja nya projekt och uppmuntra upptäckten av nya röster inom konstmarknaden. En annan nyhet är Solo/Duo-projekt, där gallerier som Silvestre eller Twin Gallery bland annat presenterar förslag med fokus på en eller två konstnärer. Självklart, som i alla projekt med dessa egenskaper som syftar till att återuppfinna sig själv, sammanfaller inte alltid avsikter och resultat. På detta sätt, enligt min mening, kan vissa svagheter upptäckas. Å ena sidan finns risken att satsa på mycket visuella, färgstarka och omedelbara effektverk, något som fungerar bra för sociala nätverk och för att locka unga publiker, men som tenderar att förbli i en ytlig spektakuläritet. Det är naturligtvis inte ett exklusivt problem för denna mässa: det förekommer i många andra som ägnar sig åt framväxande konst. Jag observerar också en svår spänning mellan att satsa på radikala förslag utan att glömma det legitima behovet av att vara en mässa. Likaså anser jag att det teoretiska eller kritiska ramverket, ur curatorisk synvinkel, inte är fullt utvecklat i de kuraterade avsnitten och saknar utrymme för större kritisk artikulation. Jag tycker också att det borde finnas mer institutionell närvaro. Slutligen, som jag redan har påpekat, finns det det faktum att CAN, som uppenbarligen i åratal var den urbana konstmässan i Madrid, med namnbytet och expansionen av språk riskerar att förlora sin differentiella identitet och bli en annan framväxande konstmässa. Och redan - jag säger detta med all respekt - tycker jag att det finns för många av dem på en marknad idag som är lika osäker och ömtålig som den samtida spanska konsten.