Dialoger in feminine på Casal Solleric
Vi var på Casal Solleric medan Eva Lootz retrospektiv och den eleganta skulpturala installationen, på uteplatsen, av Andrea Canepa fortfarande pågick; och strax innan den öppnar, den 30:e, "Wunderkammer", av Joan Fontcuberta. Vilket sägs sätta nivån på detta enastående utställningscenter, beläget i ett 1700-talspalats, som öppnade sina dörrar 1985, det vill säga för 46 år sedan, och som fortsätter att vara en viktig pelare i främjandet av samtidskonst på Mallorca, bortsett från dess makrokonstcentrum, Es Baluard (där vi också såg den imponerande utställningen av Koona Ranellis och E. Partegàs), och dess blomstrande gallerisektor, som äntligen Han har lyckats inrätta en stor konstmässa, Art Cologne Palma, eftersom han tror att han kan placera ön på den internationella kretsen (vilket inte är omöjligt, i den mån det finns många stora förmögenheter där, mer än man tror). "Jag är en kvinna med en kamera.
Jag väljer vart jag går. Jag väljer vem jag går med. Jag är skaparen av mina bilder.
Det här är min trosbekännelse. Jag serverar innehållet i dessa fotografier med allt jag har till mitt förfogande. Jag väntar på rätt ögonblick för att agera och arbetar för att förstå vad som behöver förändras.
Jag är ingen auktoritet. Mina historier berättas av och för människor som har varit med om det värsta och det bästa. Mitt uppdrag är att eliminera oväsen och lyssna på kvinnor.
Troende. Icke-troende.
Ungdomar. Seniorer.
Cis. Trans.
Levande. Döda Följ flimret av ljusa andar som släpps lös. "Det är det som lockar mig som en mal till ljuset." Detta är den rungande avsiktsförklaringen som introducerar serien av porträtt av Donna Ferrato (USA, 1949), den legendariska fotojournalisten ('Life', 'Time', 'People', 'The New York Times'...), författaren till 'Living with the Enemy' (1991), boken som satte dramatiken på ett globalt våld i hemmet på ett globalt plan. i Spanien 2011, namnet på stadsdelen New York där han bor och där han tar de flesta av sina bilder). Bilderna – i strikt svartvitt – av våldsutsatta kvinnor som valts ut till denna utställning är mycket hårda. «När Donna tog examen från gymnasiet 1968 kunde kvinnor i USA nekas kredit och sparkas för att de blivit gravida.
Deras män kunde slå eller våldta dem. "Våld i hemmet" blev inte ett federalt brott förrän 1994, delvis tack vare Donnas förespråkande", skriver Claudia Dowling. Uppenbarligen citerar jag detta av tristess: det är redan en del av historien omskriven från hatet mot den egna nationen som tillskriver den ondska av system, utan att avvika från dogma,7), (0), (0), (0) konstnär knuten till Mallorca, närmar sig sin kulturkritik på väldigt olika sätt – ”ett spel med strategi utan ordning” – just därför att för henne är formen som berättelserna tar en grundläggande del av problemet. Det finns dessutom ett engagemang för sina egna gränser – ”det där tillståndet där vi accepterar att vårt öde och vårt drama är den enda möjliga verkligheten som han kan fortsätta med att fortsätta med romantiken” -. inledde "en idealistisk och extrem kamp", som står i kontrast till hans roll som aktivist (han är en del av det feministiska kollektivet 'Las Roldanas' och deltog i den feministiska gerillaaktionen i Mari Boom-galleriet), kulturchef (hon var chef för AVAM fram till 2022), lärare och, som det är fallet i det här senaste arbetet med att fixa av föremål, videor och gravyrer gjorda från Casa Planas-stiftelsens arkiv.
Detta berömda Mallorca-hus var ett stort fotografiskt laboratorium där ett tjugotal personer arbetade. År 2015 började ett "relationellt och kollektivt" projekt som syftade till att studera dess enorma samlingar, tre miljoner bilder som faktiskt är krönikan om födelsen av massturismen, och därför i Spanien. ämne på Mallorca. Carvajal har fokuserat på "de spår som fenomenet massturism har kunnat producera på den geologiska grunden av Mallorcas norra kust, klippformationer som går tillbaka 290 miljoner år och som, tills de tvingades begreppsbildas som scener av det ovannämnda fenomenet, endast hade fått sin verkan som ett skärande redskap för människor och andra skärande redskap. (därav titeln på Clara Carvajals verk)”, skriver Carlos Jover.
I hans gravyrer i storformat överlagras teckningar av stenar på reproduktioner av vykort från arkivet. I videon verkar sidorna i hans ritanteckningsbok rörda av vinden; i laboratoriets montrar, kammare och föremål. Metaforen, vackert beskriven av Jover, är denna: «Stenen krossade tiden vid det exakta magmatiska ögonblicket av dess konsolidering.
Eftersom stenen är, är tiden inte för det. Fotot ådrar sig samma syfte: det finns bara det eviga ögonblicket som manifesteras i det, med fräckheten hos någon som tror sig vara oändlig.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
22 april 2026, 11:59
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Diálogos en femenino en Casal Solleric
Beskrivning
Estuvimos en el Casal Solleric mientras aún estaban la retrospectiva de Eva Lootz y la elegante instalación escultórica, en el patio, de Andrea Canepa ; y poco antes de que se inaugure, el día 30, 'Wunderkammer', de Joan Fontcuberta. Lo cual se dice para fijar el nivel de este señero centro expositivo, ubicado en un palacio del siglo XVIII, que abrió sus puertas en 1985, o sea hace ya 46 años, y sigue siendo un pilar esencial de la promoción del arte contemporáneo en Mallorca, dejando al margen su macrocentro de arte, Es Baluard (donde también estuvimos viendo las impresionantes exposiciones de Kournellis, Fiona Rae y Ester Partegàs ), y su pujante sector galerístico, que finalmente ha logrado armar una gran feria de arte, Art Cologne Palma, porque cree que puede situar a la isla en el circuito internacional (lo cual no es imposible, en la medida en que hay allí muchas grandes fortunas, más de las que se cree). «Soy una mujer con una cámara. Elijo por dónde camino. Elijo con quién camino. Soy la creadora de mis fotos. Este es mi credo. Sirvo al contenido de estas fotografías con todo lo que tengo a mi alcance. Espero el momento adecuado para actuar y trabajo para comprender qué es lo que hay que cambiar. No soy una autoridad. Mis historias son contadas por y para personas que han pasado por lo peor y lo mejor. Mi misión es eliminar el ruido y escuchar a las mujeres. Creyentes. No creyentes. Jóvenes. Mayores. Cis. Trans. Vivas. Muertas. Seguir el parpadeo de espíritus brillantes desatados. Eso es lo que me atrae como una polilla a la luz». Esta es la rotunda declaración de intenciones que introduce la serie de retratos de Donna Ferrato (EE.UU., 1949), la mítica fotoperiodista ('Life', 'Time', 'People', 'The New York Times'…), autora de 'Living with the Enemy' (1991), el libro que puso sobre la mesa a escala global el drama de la violencia doméstica (también es esencial 'Tribeca', publicado en España en 2011, nombre del barrio neoyorquino en el que reside y donde toma gran parte de sus fotos). Las –en riguroso blanco y negro– de mujeres maltratadas seleccionadas para esta exposición son muy duras. «Cuando Donna se graduó en secundaria en 1968, a las mujeres en EE.UU. se les podía negar el crédito y despedir por quedarse embarazadas. Sus maridos podían golpearlas o violarlas. La «violencia doméstica» no se convirtió en delito federal hasta 1994, gracias en parte a la defensa de Donna», escribe Claudia Dowling. Obviamente cito esto por hartazgo: ya forma parte de la historia reescrita desde el odio a la propia nación atribuirle males por sistema, sin desviarse del dogma. Clara Carvajal (Madrid, 1970), que es una artista vinculada a Mallorca, aborda de formas muy variadas –«un juego de estrategia sin orden»– su crítica de la cultura, precisamente porque, para ella, la forma que adoptan los relatos es parte fundamental del problema. Hay, además, un compromiso con los propios límites –«ese estado en el que aceptamos que nuestro destino y nuestro drama son la única realidad posible para seguir avanzando y abordar un trabajo con fuerza», sigue diciendo– propio del artista –romántico– embarcado en «una lucha idealista y extrema», que contrasta con su faceta de activista (forma parte del colectivo feminista 'Las Roldanas' y participó en la acción de guerrilla feminista en la galería Mari Boom), gestora cultural (fue directora de AVAM hasta 2022), docente y, como es el caso en esta obra última, dada a los proyectos colectivos. 'Formas de fijar el tiempo' es un conjunto de objetos, vídeos y grabados realizados a partir del archivo de la Fundación Casa Planas. Esta Casa mallorquina, famosa, era un gran laboratorio fotográfico en el que trabajaba una veintena de personas. En 2015 se inicia un proyecto «relacional y colectivo» destinado a estudiar sus ingentes fondos, tres millones de imágenes que en realidad son la crónica del nacimiento del turismo de masas (inventado por Franco y, por tanto, en España, a decir de Houellebecq), asunto este candente en Mallorca. Carvajal se ha centrado en «las huellas que el fenómeno del turismo de masas ha podido producir sobre el fundamento geológico de la costa norte de Mallorca, unas formaciones rocosas que datan de hace 290 millones de años y que, hasta ser impelidas a conceptuarse como escenarios del citado fenómeno, tan sólo habían recibido la acción del ser humano en su utilización como utensilio de afilar cuchillos y otros elementos de corte (de ahí el título de las obras de Clara Carvajal)», escribe Carlos Jover. En sus grabados, de gran formato, los dibujos de rocas se superponen a las reproducciones de las postales del archivo. En el vídeo aparecen las hojas de su cuaderno de dibujo movidas por el viento; en las vitrinas, las cámaras y objetos del laboratorio. La metáfora, bellamente descrita por Jover, es esta: «La piedra destrozó el tiempo en el justo momento magmático de su consolidación. Desde que la piedra es, el tiempo no es para ella. En este mismo propósito incurre la foto: solo existe el instante eterno que se mani- fiesta en ella, con este descaro de quien se cree sin final».
