En monumental Anselm Kiefer förvandlar Hortensia Herrero Art Center
Anselm Kiefers (Tyskland, 1945) språk är byggt av materia, från lager som innehåller spår av tid, historia och tankar födda ur litteratur och filosofi. Han är en av de levande konstnärerna som anses bäst av internationella kritiker och hade inte ställt ut i Spanien på mer än två decennier. Nu inviger han ett projekt i Valencia som bär titeln på hans namn och efternamn.
Den individuella utställningen som presenteras av Hortensia Herrero Art Center i Valencia, curerad av Javier Molins, gräver in i det territoriet där berättelserna inte är linjärt ordnade. Den konfronterar besökaren med en uppsättning av elva verk som fungerar som ett nätverk av korsreferenser mellan mytologi och historia. En kronologisk rundtur föreslås inte, utan snarare en följd av möten som inbjuder oss att etablera kopplingar mellan stycken efter att ha observerat dem i detalj.
Byggnaden som inrymmer utställningen, ett renoverat 1600-talspalats, avgör till stor del upplevelsen. Dess rum, rymliga och ädla till sin karaktär, håller en skala som, även om den är generös, uppfattas som närmare än ett konventionellt museum. Utställningsformatet går bort från museilogik och anpassar sig till den ursprungliga arkitekturen, vilket gör att verken kan sättas in i ett sammanhang som gynnar närhet.
För att möjliggöra denna intervention har stiftelsen tagit bort ett sextiotal verk av andra konstnärer som ingår i dess samling. Detta beslut svarar på ett uttryckligt villkor från Kiefer själv: hans verk måste presenteras utan yttre inblandning och skapa en exklusiv dialog mellan dem. Resultatet är en unik miljö, där konstnärens närvaro visas med intensitet, vilket skapar en omslutande atmosfär som fokuserar uppmärksamheten på ett enda universum.
Molins, en stor kännare av konstnärens verk och i samförstånd med samlaren själv, Hortensia Herrero, har valt att bygga ett visuellt narrativ där färger verkar genom att länka samman bitar från olika ursprung och ögonblick. På så sätt får utställningen en koherens som endast är beroende av perceptuell kontinuitet. I detta sammanhang blir verkens materialitet ett centralt element.
Kiefer arbetar med aska, lera, jord, tjära, mineraler och sönderfallande organiskt material, och integrerar även hittade föremål. I vissa delar är riktiga löv inkorporerade i ytan, som rester av en tid som förblir inskrivna. Närvaron av salt och effekterna av elektrolys introducerar en föränderlig dimension, eftersom verken fortsätter att förvandlas över tiden.
Det finns också en egenhet som avslöjar konstnärens uppfattning om sitt verk: verken reser nästan utan förpackning, exponerade för luften. För honom beter sig den materia som utgör hans verk som en levande organism, i ständig utveckling. Om fragment av salt eller lera bryts av under transport eller visning är denna process en del av dess natur.
Idén om ett slutet verk ersätts alltså av en mer öppen föreställning, där tidens gång integreras i meningen. Referenserna som löper genom utställningen vidgar denna uppfattning om kontinuitet mellan dåtid och nutid. Ekon av medeltida hövisk kärlek dyker upp tillsammans med närvaron av Baudelaires Ondskans blommor, en bok som censurerades och presenteras här under hot om ett hagelgevär, som frammanar kulturens bräcklighet inför historiskt våld.
I Kiefers universum symboliserar böcker kunskap, men också sårbarhet, särskilt i relation till världskrig. Till dessa anspelningar finns bilder som Death and the Maiden eller myten om Danae, som introducerar nya tolkningsskikt. Varje verk öppnar möjligheten till flera läsningar, så att betraktaren är involverad i en aktiv process av meningskonstruktion.
Bland de senaste verken sticker "Elektra" (2024) ut, nästan sex meter gånger tre meter hög. I den verkar ett kvinnligt ansikte andas ut fallna löv, som om naturen dök upp inifrån kroppen. De gröna tonerna som går genom detta verk går igen i andra och fungerar som ett element av sammanhållning inom ensemblen.
I vissa områden introducerar bladguldet gnistrar som ger en tvetydig symbolisk dimension. 'Dánae' framstår å sin sida som ett av de verk med störst genomslag i utställningen. Mer än tretton meter bred kombinerar detta stycke den mytologiska referensen med bilden av Tempelhof-flygplatsen i Berlin, laddad med historiska konnotationer kopplade till det nazistiska förflutna. Det gyllene regnet som rinner genom kompositionen skapar en kontrast som uppmanar oss att ompröva förhållandet mellan skönhet, kraft och minne.
Katalogen som åtföljer utställningen, den hittills mest omfattande tillägnad Kiefers verk, utökar detta nätverk av referenser och gör att vi kan fördjupa oss i sambanden som går genom verken. Den fungerar som en förlängning av rutten och erbjuder verktyg för att tolka en uppsättning som, på grund av dess komplexitet, överträffar all omedelbar läsning. Den innehåller också fotografier av verken i rummet, en lista över utställningar under konstnärens hela karriär och en mycket avslöjande intervju med Molins.
Kiefer berättar om hur han kom att läsa Quevedo, genom Octavio Paz, hans smak för en viss Schubert-melodi och hans kritiska anda, vilket han väl sammanfattar genom att konstatera att för honom är landskap aldrig oskyldiga eftersom "de utgör en bakgrund för vad människor är kapabla att göra." I slutändan lämnar utställningen ett kvardröjande intryck av spänningarna mellan kärlek och krig. Verken, utsatta för transformationsprocesser, utvecklas bortom utställningsutrymmet. Saken fortsätter sin gång och med den berättelserna som Kiefer har deponerat på varje yta, livad av betraktarens blick.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
29 april 2026, 04:09
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Un monumental Anselm Kiefer transforma el Centro de Arte Hortensia Herrero
Beskrivning
El lenguaje de Anselm Kiefer (Alemania, 1945) se construye desde la materia, desde capas que contienen huellas de tiempo, historia y pensamientos nacidos de la literatura y la filosofía. Es uno de los artistas vivos mejor considerados por la crítica internacional y llevaba más de dos décadas sin exponer en España. Ahora, inaugura en Valencia un proyecto que lleva por título su nombre y apellido. La exposición individual que presenta el Centro de Arte Hortensia Herrero de Valencia, comisariada por Javier Molins, se adentra en ese territorio donde los relatos no se ordenan de forma lineal. Enfrenta al visitante a un conjunto de once obras que funcionan cual entramado de referencias cruzadas entre mitología e historia. No se propone un recorrido cronológico, sino una sucesión de encuentros que invitan a establecer conexiones entre piezas tras observarlas con detalle. El edificio que alberga la muestra, un palacio del siglo XVII rehabilitado determina en gran medida la experiencia. Sus estancias, amplias y de carácter noble, conservan una escala que, aun siendo generosa, se percibe más cercana que la de un museo convencional. El formato expositivo se aleja de la lógica museográfica y se adapta a la arquitectura original, permitiendo que las obras se inserten en un contexto que favorece la proximidad. Para hacer posible esta intervención, la fundación ha retirado alrededor de sesenta piezas de otros artistas que forman parte de su colección. Esta decisión responde a una condición expresa del propio Kiefer: sus obras debían presentarse sin interferencias externas, estableciendo un diálogo exclusivo entre ellas. El resultado es un ambiente singular, en el que la presencia del artista se despliega con intensidad, generando una atmósfera envolvente que concentra la atención en un único universo. Molins, gran conocedor del trabajo del artista y de acuerdo con la propia coleccionista Hortensia Herrero, ha optado por construir una narrativa visual en la que los colores actúan enlazando piezas de distintas procedencias y momentos. De tal modo, la exposición adquiere una coherencia que únicamente depende de una continuidad perceptiva. En este contexto, la materialidad de las obras se convierte en un elemento central. Kiefer trabaja con ceniza, arcilla, tierra, alquitrán, minerales y materia orgánica en descomposición, integrando también objetos encontrados. En algunas piezas, hojas reales quedan incorporadas a la superficie, como restos de un tiempo que permanece inscrito. La presencia de sal y los efectos de la electrólisis introducen una dimensión cambiante, ya que las obras continúan transformándose con el paso del tiempo. Existe, además, una particularidad que revela la concepción del artista respecto a su trabajo: las piezas viajan casi sin embalaje, expuestas al aire. Para él, la materia que compone sus obras se comporta como un organismo vivo, en constante evolución. Si durante el transporte o la exhibición se desprenden fragmentos de sal o de arcilla, ese proceso forma parte de su naturaleza. La idea de una obra cerrada queda así sustituida por una noción más abierta , en la que el paso del tiempo se integra en el significado. Las referencias que atraviesan la exposición amplían esta percepción de continuidad entre pasado y presente. Aparecen ecos del amor cortés medieval junto a la presencia de Las flores del mal de Baudelaire, un libro que fue censurado y que aquí se presenta bajo la amenaza de una escopeta, evocando la fragilidad de la cultura frente a la violencia histórica. En el universo de Kiefer, los libros simbolizan el conocimiento, pero también su vulnerabilidad, especialmente en relación con las guerras mundiales. A estas alusiones se suman imágenes como La muerte y la doncella o el mito de Dánae, que introducen nuevas capas de interpretación. Cada obra abre la posibilidad de múltiples lecturas, de manera que el espectador se ve implicado en un proceso activo de construcción de sentido. Entre las piezas recientes destaca 'Elektra' (2024), de casi seis metros por tres de altura. En ella, un rostro femenino parece exhalar hojas caídas, como si la naturaleza emergiera desde el interior del cuerpo. Los tonos verdes que recorren esta obra se repiten en otras, funcionando como un elemento de cohesión dentro del conjunto. En determinadas zonas, el pan de oro introduce destellos que aportan una dimensión simbólica ambigua. Por su parte, 'Dánae' emerge como una de las obras de mayor impacto dentro de la exposición. Con más de trece metros de ancho, esta pieza combina la referencia mitológica con la imagen del aeropuerto de Tempelhof en Berlín, cargado de connotaciones históricas vinculadas al pasado nazi. La lluvia dorada que atraviesa la composición establece un contraste que invita a reconsiderar la relación entre belleza, poder y memoria. El catálogo que acompaña la muestra, el más extenso dedicado hasta ahora a la obra de Kiefer, amplía este entramado de referencias y permite profundizar en las conexiones que atraviesan las piezas. Funciona como una prolongación del recorrido, ofreciendo herramientas para interpretar un conjunto que, por su complejidad, desborda cualquier lectura inmediata. Además incluye fotografías de las piezas en sala, un listado de las exposiciones a lo largo de toda la carrera del artista y una entrevista que le hace Molins muy reveladora. Kiefer habla de cómo llegó a leer a Quevedo, a través de Octavio Paz, su gusto por cierta melodía de Schubert y su espíritu crítico, que bien resume afirmando que para él los paisajes no son nunca inocentes pues «constituyen un telón de fondo de lo que los humanos son capaces de hacer». Al final, la exposición deja una impresión persistente de las tensiones entre el amor y la guerra. Las obras, sometidas a procesos de transformación, van evolucionando más allá del espacio expositivo. La materia sigue su curso, y con ella, las historias que Kiefer ha depositado en cada superficie , avivadas por la mirada del espectador.
