Ett land av proletärer där ägarna vinner
Junts kommer alltid att sätta åtgärder som inte skadar rentier först och Sumar visste det när han föreslog ett dekret som återigen visar att det varken finns en stabil majoritet i kongressen eller kan beskrivas som progressiv, även om det skulle kallas så. Nycklar Vad händer om du har begärt förlängning av hyran och den avstår? Majoriteten av jurister ser det som "bepansrat" även om vissa har tvivel.
Första övervägande: Junts har etablerat sig som den part som försvarar ägarnas intressen. Det betyder inte att han inte är villig att stödja vissa åtgärder som hjälper hyresgäster, men om han måste välja kommer han alltid att prioritera de som inte skadar hyresgäster. Sumar visste det också när han höjde hyresdekretet.
Andra övervägande: att kalla ett parti "rasistiskt" och "klassistiskt" när man samtidigt försöker övertyga det att rösta för ett förslag verkar inte vara den mest korrekta strategin. Yolanda Díaz lyckades göra Junts väldigt arg, medan de i Sumar och i de socialistiska leden försökte lugna Puigdemonts folk, utan att lyckas. Tredje övervägande: oavsett hur mycket det lyckas omdirigeras senare, visar omröstningen om hyresdekretet återigen att det varken finns en stabil majoritet i kongressen eller kan beskrivas som progressiv, även om den döptes på det sättet.
I bästa fall är det en koalition av allt mindre delade intressen. Med dessa lokaler, som är användbara för alla debatter om boende, och för att försöka rädda dekretet, föreslog Sumar att ge en bonus till de ägare som drabbats av förlängningen av kontrakt och sänka momsen för egenföretagare, som Junts hävdade. Det var ingen dålig transaktion, men stödet från den socialistiska sidan, det vill säga finansdepartementet, saknades här.
För nu, enligt Sumar, har det inte funnits någon. Dekretet tvingade hyresvärdar att acceptera den obligatoriska förlängningen utan prishöjningar utöver 2 % för hyresgäster under de kommande två åren. Det var åtminstone vad Sumar hade lovat, för det återstår att se vad som händer i fallet med de som hade skickat burofaxen även om deras kontrakt inte upphörde nu.
Det finns advokater som förutspår att domstolen får sista ordet. Om något alltid måste krävas av lagstiftaren så är det att reglerna ger störst rättssäkerhet för medborgarna, oavsett om de är hyresgäster eller hyresvärdar. Det är uppenbart att det inte har varit så den här gången.
I A Square Meter (Books of the Asteroid) minns journalisten och författaren Llucia Ramis att tidningen ABC den 2 maj 1959 hade rubriken: "Vi vill inte ha ett Spanien med proletärer, utan av ägare." Det var en fras från dåvarande bostadsministern José Luis de Arrese. En modell förespråkades där varje spanjor blev ägare. Och Arrese tillade: "Vi vill inte, och vi anser att det är ett ont (även om det ibland är ett nödvändigt ont), att byggandet ska härledas från en kollektiv modell mot leasing." Debatter som denna tisdag i kongressen verkar hålla med honom.
Så sorgligt och upprörande som det är, vid det här laget. Uppgifterna visar hur livet för majoriteten av hyresgästerna är det för tvångsnomader. Mer än 60 % av dem i Madrid har flyttat minst en gång under de senaste fem åren.
I Barcelona är andelen 80%, enligt data som Ramis samlar in i sin dokumenterade uppsats. En annan siffra att tänka på: tre av fyra vräkningar beror på att hyran inte betalats. Extremhögern, och nu även högern, smutskastar dem med etiketten "inquiokupas", när det i verkligheten är vräkningar som förklaras av den höga andelen hyresgäster i fattigdom.
I dekretet som togs ner i tisdags var små markägare inte oskyddade, som Junts hävdade. Gabriel Rufián gjorde en enda röra av det medan han visade en sedel på 50 euro: "Detta är din flagga", snäppte den republikanska ställföreträdaren åt dem. Även om det redan är vanligt, och även om det också sammanföll med en session i senaten, sammanfattar det väl vikten av detta dekret att se regeringsstolarna tomma, med endast närvaron av Yolanda Díaz, Pablo Bustinduy och Ernest Urtasun, alla från Sumar.
Det minsta skulle ha varit att vara i kammaren, av respekt för de tusentals hyresgäster som strävar efter en förlängning av sin hyra.
Originalkälla
Publicerad av elDiario.es
28 april 2026, 21:43
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Un país de proletarios donde ganan los propietarios
Beskrivning
Junts siempre antepondrá las medidas que no perjudiquen a los rentistas y eso lo sabía Sumar cuando planteó un decreto que vuelve a demostrar que ni existe una mayoría estable en el Congreso ni mucho menos podría calificarse de progresista, aunque se la bautizase así Claves - ¿Qué pasa si has pedido la prórroga del alquiler y decae? La mayoría de juristas la ve “blindada” aunque algunos tienen dudas Primera consideración: Junts se ha erigido en el partido que defiende los intereses de los propietarios. Eso no significa que no esté dispuesto a avalar algunas medidas que ayuden a los inquilinos, pero, si hay que escoger, antepondrá siempre las que no perjudiquen a los rentistas. Sumar también lo sabía cuando planteó el decreto de alquileres. Segunda consideración: llamar “racista” y “clasista” a un partido cuando a la vez, se intenta convencerlo de que vote a favor de una propuesta no parece la estrategia más acertada. Yolanda Díaz consiguió enfadar, y mucho, a Junts, mientras en Sumar y en las filas socialistas intentaban calmar, sin éxito, a los de Puigdemont. Tercera consideración: por más que se logre reconducir más adelante, la votación del decreto de alquileres demuestra, una vez más, que ni existe una mayoría estable en el Congreso ni mucho menos podría calificarse de progresista, aunque se la bautizase así. Como mucho, es una coalición de intereses cada vez menos compartidos. Con estas premisas, que sirven para cualquier debate sobre vivienda, y para intentar salvar el decreto, Sumar propuso bonificar a los propietarios afectados por la prórroga de contratos y bajar el IVA para los autónomos, tal y como reclama Junts. No era una mala transacción, pero aquí faltaba el apoyo de la parte socialista, esto es, del Ministerio de Hacienda. De momento, según lamenta Sumar, no lo ha habido. El decreto obligaba a los caseros a aceptar la prórroga obligatoria sin subidas de precios más allá del 2% para los inquilinos durante los próximos dos años. Al menos eso es lo que Sumar había prometido, porque está por ver qué pasará en el caso de aquellos que habían enviado el burofax aunque su contrato no terminara ahora. Hay abogados que pronostican que la última palabra la tendrá un juzgado. Si algo hay que exigirle siempre al legislador es que las normas comporten la mayor seguridad jurídica para los ciudadanos, sean inquilinos o arrendadores. Es evidente que esta vez no ha sido así. En Un metro cuadrado (Libros del Asteroide), la periodista y escritora Llucia Ramis recuerda que el 2 de mayo de 1959, el diario ABC titulaba: “No queremos una España de proletarios, sino de propietarios”. Era una frase del entonces ministro de Vivienda, José Luis de Arrese. Se abogaba por un modelo en el que cada español se convirtiera en propietario. Y Arrese añadió: “No queremos, y lo consideramos un mal (aunque a veces sea un mal necesario), que la construcción derive de un modelo colectivo hacia el arrendamiento”. Debates como el de este martes en el Congreso parecen darle la razón. Por triste e indignante que sea, a estas alturas. Los datos demuestran cómo la vida de la mayoría de inquilinos es la de unos nómadas obligados. Más del 60% de los de Madrid se mudaron al menos una vez en el último lustro. En Barcelona, el porcentaje es del 80%, según los datos que recoge Ramis en su documentado ensayo. Otra cifra a retener: tres de cada cuatro desahucios son por no pagar el alquiler. La extrema derecha, y ahora también la derecha, los denosta con el calificativo de “inquiokupas”, cuando en realidad son desalojos que se explican por el alto porcentaje de arrendatarios en situación de pobreza. En el decreto que este martes se tumbó no se desprotegía a los pequeños propietarios, como argumentó Junts. Gabriel Rufián se lo afeó mientras mostraba un billete de 50 euros: “Esta es su bandera”, les espetó el diputado republicano. Pese a que ya sea habitual, y aunque coincidiera también con sesión en el Senado, ver los escaños del Gobierno vacíos, con solo la presencia de Yolanda Díaz, Pablo Bustinduy y Ernest Urtasun, todos de Sumar, resume bien la importancia que se le daba a este decreto. Lo mínimo hubiese sido estar en el hemiciclo, por respeto a los miles de inquilinos que aspiran a una prórroga en su alquiler.
