Foo Fighters felsteg och Irmin Schmidts requiem
Det här är urvalet som ABC-kritiker har gjort av de album som har getts ut den här veckan. Låt oss komma till saken: Dave Grohls senaste album lämnar dig kall. Jag tvivlar på att någon av deras låtar kommer att installeras permanent i bandets live-setlistor.
Det kan vara orättvist att alltid förvänta sig ett "Wasting Light", men det måste finnas en mellanväg. Okej, den har muskler, tjocka gitarrer, stötande baser, men den saknar den där överväldigande känslan som fick allt att verka på väg att gå sönder. Det finns teman som fungerar, ja, men andra verkar vara välproducerade demos, utan den sista gnistan.
Det är ett ärligt album, ibland intimt, men också oregelbundet: det går upp, ner och tar aldrig riktigt fart. Kvaliteten är otvivelaktig och gruppen verkar ha hittat den definitiva trummisen i Ilan Rubin, även om det utanför titelspåret på albumet och som vi redan hört säger lite. Hårdporr ibland, melodisk i Grohlian-stil ('Unconditional') och ibland väldigt inspirerad ('Child Actor'), han klarar knappt.
Mark Kozelek har både dåligt humör och kreativ inkontinens. Under det senaste decenniet, mellan utbrott, dåligt uppförande med publiken och inställda konserter av osannolika skäl – skratta åt Morrissey –, går den tidigare medlemmen av det mycket saknade Red House Painters nästan ett album per år, ibland till och med två. Och med denna fyra låtar långa, LP-längd (37 minuter) EP, fortsätter killen från Ohio att visa att han, trots sitt dåliga humör, är kapabel att göra vackra och experimentella låtar.
En win-win. Det finns "New Orleans Morning", några ömtåliga och lösa pianotoner som leder till en sorts Gil Scott-Heron-rap eller diatribe.
Bingo. Och godiset i detta verk, 'Oh My Mother', där Kozelek tar på sig sin vanliga kostym, den som gjorde honom till en kultfigur i amerikansk folklore på 90-talet, för att sörja sin mor i en vacker klagan som varar i mer än nio minuter. Jag vet promotorer och följare som har brutit slängens album efter ett av hans oförskämda handlingar, men som i giftiga relationer, slutar jäveln (nästan) alltid med att slå nerven.
I minut 4 av andra halvan av detta 'Requiem' börjar det regna, och omedelbart blir det tyngre, och sedan börjar det droppa på en behållare, markera rytmen, allt starkare, och sedan rinner vattnet längs golvet, ett ljudplan som kommer att ha företräde framför själva regnet som orsakade allt från ovan och tills pianot ger absolut ordning.
Plötsligt med våld. Första delen börjar med att grodorna sjunger, på natten.
Alltså allt. Det är det sätt som Schmidt, på vägen till att bli nonagenarian, har varit tvungen att komponera sitt speciella "Requiem", ett verk som sticker ut för sin heterodoxi och sitt radikala avsteg från en genre som många författare från pop har närmat sig, hemligt eller öppet, från Bowie till Sakamoto, för att inte gå för långt. Klassiskt tränad, avsäger grundaren av Can all akademisism och bryter med manchester, symfonisk eller kammare, i en begravningssång där det är svårt att avgöra vad eller vem som dör, eller vem som dödar honom.
Baserat på fältinspelningar fortsätter naturen sin gång medan människan – vid pianot, förberedd eller klassisk – avbryter dess kretslopp.
Gud vet. Jessie Wares sista del i hennes discomusik-resurrection-trilogi – som började redan 2020 med hennes fjärde album, det utmärkta "What's your pleasure" – kommer utan lika mycket nyhet som de två föregående, men visar den brittiska kvinnan bekväm i den nisch hon har skapat åt sig själv efter att ha svängt till sitt nuvarande sound. Nästan hela 'Superbloom' skulle passa för dans – faktiskt, Morricones piskor och elektroniska melodi i 'The Good, the Bad and the Ugly' från 'Ride' debuterade på Glastonburys queer joint, NYC Downlow – förutom balladen '16 Summers', som verkar malplacerad på ett album som har sex som en av sina grundläggande ämnen.
Kul, sensuellt och på jakt efter transcendens men utan att nå höjderna av de två föregående, som gjorde det organiskt.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
30 april 2026, 20:30
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
El traspiés de Foo Fighters y el réquiem de Irmin Schmidt
Beskrivning
Esta es la selección que han hecho los críticos de ABC de los discos que se han publicado esta semana. Vamos a ir al grano: el último disco de los de Dave Grohl te deja frío. Dudo que alguno de sus temas se vaya a instalar de manera perpetua en los setlist de la banda en directo. Puede que sea injusto esperar siempre un 'Wasting Light', pero ha de existir un término medio. Vale, tiene músculo, guitarras gruesas, bases que empujan, pero le falta esa sensación de apabulle que hacía que todo pareciera a punto de romperse. Hay temas que funcionan, sí, pero otros parecen maquetas bien producidas, sin la chispa final. Es un álbum honesto, incluso íntimo por momentos, pero también irregular: sube, baja y nunca termina de despegar del todo. La calidad es indudable y el grupo parece haber encontrado en Ilan Rubin al batería definitivo, aunque fuera del tema que da título al disco y que ya habíamos escuchado, dice poco. Cañero por momentos, melódico al estilo Grohliano en otros ('Unconditional') y muy inspirado a veces ('Child Actor'), aprueba por los pelos. Mark Kozelek tiene tanta mala hostia como incontinencia creativa. En la última década, entre exabruptos, malos modos con la audiencia y suspensiones de conciertos por razones inverosímiles –ríete tú de Morrissey–, el ex de los añorados Red House Painters va casi a álbum por año, a veces, incluso dos. Y con este epé de cuatro canciones y duración de elepé (37 minutos), el de Ohio sigue demostrando que, a pesar de sus malas pulgas, es capaz de hacer canciones bonitas y, además, experimentales. Un win-win. Ahí está 'New Orleans Morning', unas delicadas y deslavazadas notas de piano que desembocan en una especie de rap o diatriba a lo Gil Scott-Heron. Bingo. Y el caramelo de este trabajo, 'Oh My Mother', en el que Kozelek se pone el traje de siempre, el que le convirtió en una figura de culto del folclore americano de los 90, para llorar a su madre en un precioso lamento de más de nueve minutos. Conozco a promotores y seguidores que han roto los discos del gruñón después de alguno de sus desplantes, pero como en las relaciones tóxicas, el cabrón (casi) siempre acaba tocándonos la fibra. A la altura del minuto 4 de la segunda mitad de este 'Requiem' se pone a llover, y enseguida aprieta, y luego empieza a gotear sobre un recipiente, marcando el ritmo, cada vez más fuerte, y luego fluye el agua por el suelo, plano sonoro que llega a anteponerse a la propia lluvia que desde arriba lo ocasionó todo, hasta que el piano pone orden y absoluto silencio. De golpe, con violencia. La primera parte comienza con el canto de las ranas, de noche. Así todo. Es la forma que, camino de ser nonagenario, ha tenido Schmidt de componer su particular 'Requiem', trabajo que sobresale por su heterodoxia y su radical alejamiento de un género al que de forma encubierta o a las claras se han acercado muchos autores procedentes del pop, de Bowie a Sakamoto, por no ir muy lejos. De formación clásica, el fundador de Can renuncia a cualquier academicismo y rompe con la pana, sinfónica o de cámara, en un canto fúnebre en el que es difícil determinar qué o quién muere, o quién lo mata. A partir de grabaciones de campo, la naturaleza sigue su curso mientras el hombre –al piano, preparado o clásico– interrumpe su ciclo. Sepa Dios. La entrega final de Jessie Ware en su trilogía de resurrección de la música disco –que comenzó allá por 2020 con su cuarto disco, el excelentísimo ‘What’s your pleasure’– llega sin tanta novedad como las dos anteriores, pero muestra a la británica cómoda en el nicho que se ha creado ella sola tras pivotar a su sonido actual. Casi todo ‘Superbloom’ serviría para bailarlo –de hecho, los látigos y la melodía electrónica de Morricone en ‘El bueno, el feo y el malo’ de ‘Ride’ debutaron en el garito queer de Glastonbury, NYC Downlow– salvo la balada ‘16 Summers’, que parece fuera de lugar en un disco que tiene el sexo como uno de sus temas fundamentales. Divertido, sensual y en busca de la trascendencia pero sin llegar a la altura de los dos anteriores, que lo hacían de manera orgánica.
