Glenda León eller handlingens svindel
I sin första separatutställning på Max Estrella-galleriet föreslår Glenda León (Havanna, 1976) en konstnärlig föreställning som syftar till att "föreställa sig, och kanske åberopa, en annan värld", där gallerier och museer skulle vara "tempel" för att utföra sådana metoder. Från epigrafen (av Jiddu Krishnamurti ) som åtföljer texten som konstnären har skrivit för tillfället, är det tydligt att denna uppgift innebär att ifrågasätta de identiteter som vanligtvis definierar oss, särskilt nationella och religiösa.
Fråga och ångra dem. De kulinariska modaliteterna som kallas "gröt" och "puré" sammanfaller i presentationen av krossade eller krossade livsmedel och bildar en pasta av homogen konsistens som underlättar intaget för dem som har problem med att tugga; matlagning för barn och sjuka. I dagligt tal innebär att vara gjord av puré eller gröt att vara krossad, färdig.
I flera av sina verk använder León olika sätt att fysiskt förstöra vissa identitetselement (flaggor, skrifter och religiösa symboler) för att utveckla nya element med sina kvarlevor, vilket skulle materialisera förnekandet och övervinnandet av de tidigare och av idéerna eller trosbekännelserna. En dekonstruktiv metod där jag fruktar att det "performativa tillståndet" (åtgärden att ångra och göra om: du kan se videorna av vissa processer som inte säger något signifikant) har segrat över ett minimalt analytiskt tillvägagångssätt där dessutom allmänhetens kritiska reflektion tilläts. En av de mest slående delarna av utställningen, "Conversio", där fem dansare bär kostymer som är karakteristiska för så många andra religioner, överskrider knappt det faktum att visa en handling som - trots sin koreografiska kvalitet - bara kommer att få ett visst värde för de tittare som har en negativ syn på religiösa övertygelser.
Bland annat för att lösningsmedelsprocessen som representeras i denna audiovisuella är något enkel och naiv, utan någon annan dialektisk och propositionsmässig räckvidd än att vara manifestationen av konstnärens önskan ("Conversio" framfördes också live i galleriet, på invigningsdagen). Glenda León hävdar att riten är ett viktigt sätt att gå tillväga, men man bör komma ihåg att riten i sig själv är värdelös, och det betyder inte heller att om den berövas den djupa verkligheten som härrör från den, blir den bara en trög eller nyckfull resurs. I allt detta märker vi en viss harmoni med fenomenet som kallas New Age och med relativismen som, på olika nivåer, förökar sig idag.
Bortsett från vad som är osynligt i ideologier och religioner - vilket är mycket - råder det ingen tvekan om att de verk där konstnären fördjupar sig i behandlingen av denna fråga från en mer öppen, mindre bestämd, men utsökt poetisk och fantasifull uppfattning, övertygar oss mycket mer, även om fakturan i alla fall är oklanderlig. Stycken som den som ger titeln till denna utställning, bestående av flera stora teckningar, eller den med titeln "Butterfly Effect", förbinder betraktaren med ett sätt att uppfatta världen och relatera till existens som verkligen är suggestiv, berikande, genom det till vars mysterium konst kan närma sig, eftersom det är vad vi kallar "obegripligt".
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
11 march 2026, 14:32
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Glenda León o el vértigo de la acción
Beskrivning
En su primera individual en la galería Max Estrella, Glenda León (La Habana, 1976) propone una concepción artística dirigida a «imaginar, y quizá invocar, un mundo distinto», donde las galerías y los museos serían los «templos» en los que llevar a cabo esa clase de prácticas. Ya desde el epígrafe (de Jiddu Krishnamurti ) que acompaña el texto que la artista ha escrito para la ocasión, queda claro que esa tarea pasa por cuestionar las identidades que habitualmente nos definen, sobre todo las nacionales y religiosas. Cuestionarlas y deshacerlas. Las modalidades culinarias conocidas como 'papilla' y 'puré' coinciden en presentar los alimentos triturados o machacados, formando una pasta de textura homogénea que facilite la ingesta de quienes tienen problemas con la masticación; cocina para niños y enfermos. Coloquialmente, estar hecho puré o papilla significa encontrarse destrozado, acabado. En varias de sus piezas, León utiliza diferentes maneras de destruir físicamente algunos elementos identitarios (banderas, escritos y símbolos religiosos) para elaborar con sus restos nuevos elementos, que vendrían a materializar la negación y la superación de los anteriores y de las ideas o credos de referencia. Un método deconstructivo en el que me temo que ha primado la 'condición performática' (la acción de deshacer y rehacer: pueden verse los vídeos de unos procesos que no dicen nada significativo) por encima de un planteamiento mínimamente analítico en el que, además, se diera cabida a la reflexión crítica del público. Una de las piezas más llamativas de la exposición, 'Conversio', donde cinco bailarines llevan las vestiduras característicos de otras tantas religiones, apenas trasciende el hecho de mostrar una acción que –a pesar de su calidad coreográfica– solo cobrará algún valor para aquellos espectadores que tengan una visión negativa de las creencias religiosas. Entre otras cosas, porque el proceso disolvente que se representa en este audiovisual resulta un tanto simple y naif, sin otro alcance dialéctico y propositivo que el de ser manifestación de un deseo de la artista ('Conversio' se interpretó además en vivo en la galería, el día de la inauguración). Glenda León reivindica el rito como un modo de proceder esencial, pero cabe recordar que, por sí mismo, el rito nada vale, ni significa, si se le despoja de la realidad profunda que lo origina, convirtiéndose en un recurso meramente inercial o caprichoso. En todo ello advertimos una cierta sintonía con el fenómeno conocido como New Age y con el relativismo que, a distintos niveles, prolifera hoy. Dejando a un lado lo que de invisible pueda haber en las ideologías y las religiones –que es mucho– es indudable que las obras en las que la artista se adentra en el tratamiento de esa materia desde una concepción más abierta, menos determinada, pero exquisitamente poética e imaginativa, nos convencen bastante más, aun cuando la factura en todos los casos sea intachable. Piezas como la que da título a esta exposición, compuesta por varios dibujos de gran tamaño, o la titulada 'Efecto mariposa', conectan al espectador con una manera de percibir el mundo y de relacionarse con la existencia verdaderamente sugestivas, enriquecedoras, a través de aquello a cuyo misterio el arte es capaz de aproximarse, como es lo que llamamos 'inaprensible'.
