"Guayomini": Eurovision Song Contest hålls i år i Matadero
På sjuttiotalet av förra seklet var Eurovision Song Contest (som i år, för första gången sedan 1961, Spanien inte kommer att delta i) ett av de mest sedda tv-programmen i Spanien, och miljontals tittare följde ivrigt röstningen: «Storbritannien, tolv poäng; Royaume-Uni, douze poäng». Även om vad de flesta av oss spanjorer förstod då var: «Iunaited kindom, tuelf poins. Guayominí, säg pua.
Detta makaroniska uttryck, Guayominí, är också titeln på verket av Laura Garmo som har premiär på Nave 10 Matadero, under ledning av Pablo Martínez Bravo. «' Guayominí ' - säger Luis Luque, konstnärlig ledare för rummet - är ett verk som direkt utmanar en generation som korsas av popkultur, sociala nätverk och mediaexponering. Under förevändning av Eurovision, den där festivalen som blandar spektakel, nationell identitet och önskan om erkännande, fördjupar verket ett mycket djupare territorium: individuella drömmar konfronterade med marknadens, branschens och den allmänna opinionens osynliga krafter. 'Guayomini' berättar historien om en ung man, Roi, som går från att sjunga i sitt rum med knappt någon kontinuitet till att representera Spanien i Eurovision Song Contest, med allt vad det innebär, särskilt i dessa tider av upphöjelse av sociala nätverk. Men den unge mannen gör en tresekunders lapse som förvandlar hans framträdande till ett fiasko och börjar ett fall i helvetet ännu mer svindlande än hans uppstigning.
Omar Banana spelar huvudpersonen, och han har sällskap av Inma Cuevas, Zack Gómez-Rolls, Selu Nieto och Julia Rubio. Scenografin är av Alessio Meloni, kostymerna av Pier Paolo Álvaro, ljussättningen av Beatriz Francos, videoscenen av Arantxa Melero och originalmusiken av Luis Miguel Cobo. Eurovision är förevändningen, säger Martínez Bravo, att prata om uppnådda drömmar och brutna drömmar, om uppfyllda förväntningar och social press. «'Guayominí' väcker en fråga som alltid har följt mig: Vad är vi villiga att offra för det vi drömmer om?
Kan ett mål vara fel väg? I ett samhälle som vårt, där vi går överallt i all hast, utsätts vi för att söka extern validering och att berömmelse varar lika länge som en tiktok, är det värt risken? Verket berättar om vad som händer när du får vingarna att flyga, men du blir Ikaros.
Kanske var marken för nära. Genom popkulturen, alltid full av ljus, känslor och fyrverkerier, utforskar vi vad som ligger bakom 'showen': press, sårbarhet, rädsla för att bli besviken, ensamhet, ansvar. "Vad finns bakom en trasig leksak?" frågar regissören, som förklarar: "Verket är en hyllning till dem som fortsätter att drömma, även när det verkar som om ingen tittar på dem. Till dem som inte klarade det, men försökte, de som hittar andra sätt att fortsätta göra det de älskar.
Författaren, Laura Garmo, förklarar. "Och vad händer om du misslyckas på vägen? Hur kan man anta det? var man inte ens bereder sig på att lyckas? segrar och nederlag Var finns referenserna att lära sig att komma vidare från, när det verkar som att allt är förlorat, den kraft som krävs över tid för att något ska kunna röra sig och fortsätta, fortsätta... "Guayominí" handlar om önskningar mot verklighet, om framgångens och misslyckandets natur och om behovet av att fortsätta leta efter något som har funnits bakom oss? Att ta fram en berättelse relaterad till Eurovision, en tävling som han öppet förklarar sig själv som en anhängare, samt erkänner att han är fascinerad av popkulturen.
Allt detta, försäkrar han, återspeglas i hans iscensättning, som stänker in en historia som på många sätt är dramatisk i komedi, och det här är ett kraftfullt redskap för att prata om är en komedi eftersom den, precis som sångfestivalen, måste ha en lekfull, lekfull ton, precis som tittaren har när de tittar på den hemifrån.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
24 april 2026, 03:26
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
'Guayomini': el festival de Eurovisión se celebra este año en Matadero
Beskrivning
En los años setenta del siglo pasado, el festival de Eurovisión (el que este año, por primera vez desde 1961, España no participará) era uno de los programas de televisión más vistos en España, y millones de telespectadores seguían con expectación las votaciones: «United Kingdom, twelve points; Royaume-Uni, douze points». Aunque lo que la mayoría de los españoles entendíamos entonces era: «Iunaited kindom, tuelf poins. Guayominí, dise pua ». Esta macarrónica expresión, Guayominí, es también el título de la obra de Laura Garmo que se estrena en la Nave 10 Matadero, bajo la dirección de Pablo Martínez Bravo . «' Guayominí ' -dice Luis Luque , director artístico del espacio- es una obra que interpela directamente a una generación atravesada por la cultura pop, las redes sociales y la exposición mediática. Bajo el pretexto de Eurovisión, ese festival que mezcla espectáculo, identidad nacional y deseo de reconocimiento, la obra se adentra en un territorio mucho más profundo: el de los sueños individuales confrontados con las fuerzas invisibles del mercado, la industria y la opinión pública». 'Guayomini' cuenta la historia de un joven, Roi, que de cantar en su habitación pasa sin apenas solución de continuidad a representar a España en el festival de Eurovisión, con todo lo que ello conlleva, más en estos tiempos de exaltación de las redes sociales. Sin embargo, el joven tiene un lapsus durante tres segundos que convierten su actuación en un fiasco y comienza una caída a los infiernos aún más vertiginosa que su ascenso. Omar Banana encarna al protagonista, y le acompañan Inma Cuevas, Zack Gómez-Rolls, Selu Nieto y Julia Rubio. La escenografía es de Alessio Meloni, el vestuario de Pier Paolo Álvaro, la iluminación de Beatriz Francos, la videoescena de Arantxa Melero y la música original de Luis Miguel Cobo. Eurovisión es el pretexto, dice Martínez Bravo, para hablar de sueños alcanzados y sueños rotos, de expectativas cumplidas y de la presión social. «'Guayominí' plantea una pregunta que siempre me ha acompañado: ¿ Qué estamos dispuestos a sacrificar por aquello que soñamos ? ¿Puede una meta ser el camino equivocado? En una sociedad como la nuestra, en la que vamos a todos lados con prisa, estamos expuestos buscando la validación externa y que la fama dura lo que un tiktok, ¿merece la pena arriesgarse? La obra nos habla de lo que ocurre cuando te dan las alas para volar, pero te conviertes en Ícaro. Quizás el suelo estaba demasiado cerca. A través de la cultura pop, siempre llena de luces, emociones y fuegos artificiales, exploramos lo que hay detrás del 'show': la presión, la vulnerabilidad, el miedo a decepcionar, la soledad, la responsabilidad». «¿Qué hay detrás de un juguete roto ?», se pregunta el director, que explica: «La obra es un homenaje a quienes siguen soñando, incluso cuando parece que nadie los está mirando. A los que no llegaron, pero lo intentaron, los que encuentran otras formas de seguir haciendo lo que aman». La autora, Laura Garmo, incide. «¿Y qué pasa si en el camino fracasas? ¿Cómo asumirlo? ¿Dónde agarrarte? No estamos preparados para el fracaso , aunque la vida sea una continua sucesión de victorias y derrotas. ¿Dónde están los referentes de los que aprender a salir adelante? ¿Dónde encontrar, cuando parece que todo está perdido, el impulso, la fuerza necesaria en el tiempo para que algo se mueva y seguir, seguir, seguir…? 'Guayominí' va sobre esto, sobre los deseos frente a la realidad, sobre la naturaleza del éxito y el fracaso y sobre la necesidad de seguir en la búsqueda de algo que ¿nos satisfaga o nos consuele?» Pablo Martínez Bravo llevaba mucho tiempo detrás de la idea de llevar a escena una historia relacionada con Eurovisión, un certamen del que se declara abiertamente seguidor, así como se confiesa fascinado por la cultura pop. Todo ello, asegura, está reflejado en su puesta en escena, que salpica de referencias y envuelve en comedia una historia en muchos sentidos dramática. « El humor es una herramienta poderosa para hablar de lo que duele , es un dialogo con nuestras heridas y miedos. Y esta función es una comedia porque, al igual que el festival de la canción, debe tener un tono lúdico, de juego, al igual que lo tiene el espectador cuando lo ve desde su casa».
