James Webb är ett förstoringsglas, Roman är en karta: NASA:s allians för att äntligen förstå mörk materia

Den här veckan lanserade NASA det romerska rymdteleskopet Nancy Grace, mer känt som det romerska rymdteleskopet. Med sin uppskjutning planerad till tidigast september i år kommer det att bli rymdorganisationens nyaste rymdteleskop. Det kommer att samexistera med andra som Hubble eller James Webb, men det har något som de inte har.

Möjligheten att spåra stora vidder av universum på en gång. Det är det som gör den speciell.

Mycket mer utrymme. Det romerska rymdteleskopet har 18 detektorer som ger det en panoramavy över rymden. Den har döpts med detta namn för att hedra vad som är känt som Hubbles mor, för hennes viktiga roll i utvecklingen av detta andra rymdteleskop.

Båda har dock stora skillnader. Den kan titta på ett fält som är 100 gånger större än Hubble. Som ett resultat förväntas den upptäcka tiotusentals planeter, miljarder galaxer och stjärnor och tusentals supernovor.

I Xataka har James Webb löst ett av astronomis ihållande mysterier: vad de äldsta galaxerna är gjorda av. En idealisk följeslagare för James Webb. Det romerska rymdteleskopet har också fördelar jämfört med James Webb.

Om det är kapabelt att analysera ett fält som är 100 gånger större än det för Hubble, överskrider det det med 50 gånger i James Webbs fall. Detta gör att du kan observera utan ett tydligt mål från forskarnas sida. När du utforskar så stora vidder kan du hitta något oväntat när som helst.

Det är där James Webb kommer in i bilden. Och även om det kan analysera mindre utrymme på en gång, är det mycket mer exakt. Dess speglar är större, så den fångar mer ljus och kan urskilja fler detaljer.

Om romaren upptäcker något intressant, analyserar James Webb det med ett förstoringsglas.

Kontext spelar roll. Vi har redan sett att James Webb kan studera de romerska upptäckterna med mer precision. Men de kan också hjälpa varandra i motsatt riktning, eftersom romaren är kapabel att ge sammanhang kring James Webbs mål.

Tillsammans för att reda ut mörk materia. Den största skillnaden mellan det romerska rymdteleskopet och James Webb jämfört med Hubble är att de kan analysera rymden genom att fokusera på utsläpp i det infraröda spektrumet, snarare än synligt ljus. Som ett resultat kan den se genom kosmiskt damm, upptäcka kalla föremål och titta längre tillbaka i tiden.

Det senare är extremt användbart för att förstå universums expansionsprocess och, i processen, reda ut några mysterier om mörk materia.

Universum expanderar. Vi har länge vetat att universum expanderar. Det vill säga att galaxerna rör sig bort från varandra, men inte för att de rör sig, utan för att utrymmet mellan dem är utsträckt, som en ballong som blåser upp.

Det är också känt att detta sker allt snabbare. Men varför händer det? Det är inte klart, men man misstänker att det kan bero på mörk materia.

Supernovor som fungerar som fyrar.

För att bättre förstå vad som händer är det viktigt att mycket väl mäta hur galaxer separeras. Ett av de idealiska sätten att göra detta är att använda Ia-supernovaexplosioner som fyrar. De är fenomen med en känd maximal ljusstyrka, så de används för att mäta avstånd, med hänsyn till analysen av deras relativa ljusstyrka från jorden eller platsen där ett rymdteleskop är beläget.

Problemet är att de bara förekommer en gång vart 500:e år i Vintergatan. Ett teleskop som mäter i infrarött kan färdas väldigt långt tillbaka i tiden, men James Webb gör det bara i små bitar. Romaren däremot kan analysera så stora områden att flera av dessa explosioner kunde upptäckas samtidigt.

Det skulle tillåta flera beacons att fungera samtidigt för att bättre kartlägga universum och förstå varför det expanderar som det gör. När beacons var lokaliserade, skulle James Webb gå in i spelet för att göra sin detaljerade analys. Tillsammans kan de reda ut mycket gamla mysterier inom astrofysiken.

Det finns ingen bättre än den andra. Bild | NASA i Xataka | Vi har studerat planeterna i TRAPPIST-1 i flera år med stort hopp. James Webb slog precis ner den