Malú: "Jag trodde inte att jag sjöng bra förrän för tre eller fyra år sedan"
En av de första intervjuerna som undertecknad gjorde med en spansk popstjärna var med Malú, för 'Desafío'-albumturnén för nästan tjugo år sedan. Det var överraskande att hitta en artist som var lika eller mer nervös än personen som skulle intervjua henne. Hon var som de där fawns som upplystes av strålkastarna på en bil som inte vet om de ska röra sig eller stå stilla, en enorm förvirring som hon, som hon nu hävdar, hade burit på sig sedan början av sin karriär. «Jag började när jag var femton år gammal utan att ha en aning om någonting, jag visste inte ens vem jag var.
Jag hade inte sjungit i barer på flera år, det kom till mig från ingenstans. En producent hörde mig sjunga på en hemmafest och dagen efter skrev jag på ett kontrakt. Min mamma frågade mig om jag var säker på vad jag gjorde, och det enda jag var säker på var att jag inte ville fortsätta i skolan, det var väldigt tydligt för mig.
Sjung, eller vad de nu kastar på mig, så länge jag inte går tillbaka dit. Jag spelade in albumet, och när de sa till mig att jag var tvungen att åka på turné, sa jag, "Vad? Men jag vet inte hur man sjunger! "Jag gjorde det här bara för att jag inte gick i skolan!" Det var där ett bedragaresyndrom började som har varat i hela mitt liv. "Jag trodde inte att jag sjöng bra förrän för tre eller fyra år sedan." Under hela den tiden lät hon inte tro på den där tjejen, förrän för tre år sedan, förrän hon beslöt sig för den där tjejen, eller för tre år sedan. hennes andedräkt.
Hans femtonde album kunde inte ha någon annan titel än 'Femton', och det kunde inte heller förmedla ett lugn som dock har haft en dubbel kant "Jag känner mig så bra, så lugn, att jag inte visste vad jag ville säga på det här albumet", säger sångerskan från Madrid, Bera Soto och Vana. i låtar — Faktum är att albumet låter som ett lugnt album, där jag har arbetat från ett annat lugn, utan komplex. — Det kom en tid då jag inte orkade mer, jag visste inte varför jag hade så mycket ångest, som ständigt var före mig, passade mig ett tag, men allt som gick ur karaktären gjorde att jag tappade kontrollen tack vare att jag var tvungen att sluta på grund av att jag inte visste vad jag var. eller vart jag var på väg så länge att när jag var tvungen att lämna karaktären, så vågade jag inte hitta karaktären, och jag visste inte hur jag skulle prata om Malú, om jag inte kan hitta henne någonstans så kände jag mig så bekväm med karaktären att den smälte samman med den person som jag har funnit, en underbar person. att du inte behöver leta efter genialitet i allt du gör —Hur bra pauser är för artister, även om de är tvingade —Du vill inte ens sluta, för du tror att du är bra, och det finns en del av dig själv som är livrädd för att möta det. en väldigt nyfiken vers som skulle ha varit en fantastisk titel: "Fan bra män Du har helt rätt, och det är faktiskt en titel som föreslogs, men det var läskigt att säga att jävla bra män, som i slutändan dyker upp, och vi är de som trycker dem ur vägen och sparkar dem i munnen för att vi är så vana vid att vara så fula och så fula vid att bli så fula, och behandlade. anländer som erbjuder dig ett lugnt liv, du är redan där för att förstöra hans — En av albumets kompositörer, Beret, sa för några månader sedan att artister som inte skriver sina låtar blir robotar utan känslor — Men vet du vad som händer i det här fallet, de är självbiografiska, det har jag översatt till papper inspirerande. Det verkade inte inspirerande att prata om att må bra, och att övervinna det har varit en del av processen att lämna alla komplexen bakom sig.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
15 maj 2026, 01:11
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Malú: «No me he creído que canto bien hasta hace tres o cuatro años»
Beskrivning
Una de las primeras entrevistas que el aquí firmante hizo con una estrella del pop español fue con Malú , por la gira del disco 'Desafío' hace casi veinte años. Fue sorprendente encontrarse a una artista igual de nerviosa o más que quien la iba entrevistar. Estaba como esos cervatillos iluminados por los faros de un coche que no saben si moverse o quedarse quietos, un tremendo descoloque que, según ella afirma ahora, llevaba arrastrando desde el comienzo de su carrera. «Empecé con quince años sin tener ni idea de nada, no sabía ni quién era. Yo no llevaba años cantando en bares, a mí me vino de la nada. Un productor me escuchó cantar en una fiesta en casa, y al día siguiente estaba firmando un contrato. Mi madre me preguntó si estaba segura de lo que hacía, y yo de lo único que estaba segura era de que no quería seguir en el colegio, eso lo tenía clarísimo. Cantar, o lo que me echen, con tal de no volver ahí. Grabé el disco, y cuando me dijeron que tenía que salir de gira, dije: «¿Qué? ¡Pero si yo no sé cantar! ¡Yo solo he hecho esto por no ir al colegio!» Ahí empezó un síndrome del impostor que ha durado toda mi vida. No me he creído que canto bien hasta hace tres o cuatro años». Durante todo ese tiempo escondió a esa niña que no creía en sí misma, hasta que hace eso, tres o cuatro años, decidió sacarla a respirar. De ahí que su decimoquinto álbum no pudiera tener otro título que 'Quince' , ni pudiera transmitir mayor serenidad. Una serenidad que, sin embargo, ha tenido un doble filo. «Estoy tan bien, tan en paz, que no sabía qué quería contar en este disco», asegura la cantante madrileña. Suerte que ahí estuvieron Marta Soto, Vanesa Martín, Beret, Pablo Alborán y otros compositores de primera línea para traducir eso en canciones. —De hecho, el disco suena a calma tras la tormenta. —Es un disco más sereno, en el que he trabajado desde otra serenidad, sin complejos. Los cantantes hemos llegado a sentir ese complejo de dudar qué hacer para sonar actual, para estar en listas, y eso nos iba generando inseguridad, miedo a la hora de hacer música. Y este disco lo he hecho desde la seguridad absoluta. He acallado ese ruido. —Una gran liberación. —Llegó un momento en el que no podía más, no sabía por qué tenía tanta ansiedad. El personaje que había creado, que iba delante de mí constantemente, me vino bien durante un tiempo, pero ya me pesaba. Cualquier cosa que se saliese del personaje me hacía perder el control. Gracias a que tuve que parar por la lesión, me di cuenta de que no estaba bien. No sabía qué quería, ni dónde estaba, ni hacia dónde iba. Estuve tanto tiempo así que cuando me tocó salir del personaje, no me atrevía a hacerlo. No encontraba al personaje, y no sabía cómo hablar en las entrevistas, cómo explicar las cosas de Malú, si no la encuentro por ningún sitio. Me sentí tan a gusto con el personaje que se fusionó con la persona. Pero a día de hoy estoy liberada de ese personaje, y me he encontrado a una persona guay, una persona maravillosa, segura de sí misma, que sabe que no hay que buscar la genialidad en todo lo que haces. —Qué bien le vienen los parones a los artistas, aunque sean obligados. —Es que ni quieres parar, porque consideras que estás bien, y hay una parte de ti misma a la que le da terror enfrentarse a eso. Ahora estoy en un sitio de calma que me encanta. —En el disco también hay mucho desamor, o fin del amor, como en 'Por si alguna vez', que tiene un verso muy curioso que hubiera sido un título estupendo: «Malditos hombres buenos». —Tienes toda la razón, y de hecho es un título que se planteó, pero que dio miedo. Esa frase viene a decir que malditos hombres buenos, que al final aparecen, y somos nosotras las que los quitamos de en medio y les damos una patada en la boca porque estamos tan acostumbradas a que nos traten tan mal, a tener relaciones tan feas y tan tóxicas, que cuando llega esa persona tan bonita que te propone una vida tranquila, ya estás tú ahí para destrozarle la suya. —Uno de los compositores del disco, Beret, dijo hace unos meses que los artistas que no escriben sus canciones se convierten en robots sin emoción. —Pero, ¿sabes lo que pasa en este caso? Que son canciones que están hechas para mí, son autobiográficas, mi vida traducida a papel. Me ha costado mucho saber qué quería contar, porque no sentía ese dolor que a veces es tan inspirador. No me parecía inspirador hablar de estar bien, y superar eso ha formado parte de ese proceso de dejar atrás todos los complejos.
