María Asunción Mateo: "Vi går igenom en svår tid att uttrycka oss fritt"

María Asunción Mateo var i stormens öga efter sitt äktenskap med Rafael Alberti. Han fick hård kritik från personer som författarna Benjamín Prado och Luis García Montero. I åratal förblev han tyst utan att gå in i kontroverser tills han bröt det i "Mitt liv med Alberti".

Men det är nödvändigt att se María Asunción Mateo bortom sitt förhållande till poeten av generationen 1927, som hon träffade vid ett evenemang i Baeza som en hyllning till Antonio Machado 1983. Hon har många studier om poesi och poetiska antologier till sin kredit, och publicerar nu sin första roman, med en kvinnlig proontagist. —Vad motiverade dig att skriva en roman? —Detta är min första publicerade roman, även om jag har skrivit fyra. En av dem, 'Månarna som har gått', har precis fått Camilo José Cela-berättarpriset från Guadalajaras provinsråd, som jag kommer att samla in i slutet av denna månad.

Anledningen till att jag skrev "Du kommer att erövra regnet" ligger i min passion för litteratur, för att arbeta med språket, inte för att jag hade en planerad handling. Det kommer att verka förvånande att handlingen dök upp nästan oväntat, samtidigt som karaktärerna talade och deras karaktärer tog form. För en författare är det viktigaste att ha en känsla för språket, det är något man antingen har eller inte har, även om det är obestridligt att stilen kan förbättras med att läsa ackumulerat över tid och korrigera om och om igen det man redan trodde var färdigt.

Jag har stor respekt för språket, det är det mest värdefulla arvet vi har och det måste vi ta hand om. eftersom den bevarar vår identitet, förbinder oss med tradition och förenar oss med vårt gemensamma förflutna, med människorna på gatan som talar det med oväntade och kloka vändningar som hjälper oss att fördjupa oss i dess ursprung. —Hur kom idén till dig och hur var skrivprocessen? —Skapelseprocessen är väldigt personlig, ej överförbar och ibland, som i mitt fall, kanske överraskande. Jag tror att han har sublimerat sig själv eller ljugit om honom. För mig är skrivandet nästan mitt naturliga tillstånd, jag fördjupar mig i handlingen och jag kan fortsätta göra det medan människor omger mig, med eller utan musik i bakgrunden, med ekot från en tv, i dödstysthet eller i absolut ensamhet. — Hur skulle du bedöma Amira, din huvudperson? —Hon är en prestigefylld romanförfattare som är van vid framgång, men också en kvinna som är alltför lyhörd för sin omgivning och mycket krävande av sig själv, som går igenom en allvarlig sentimental och professionell kris på grund av misslyckandet i hennes senaste publikation.

Och hon finner ingen tröst eller något sätt att övervinna dessa två svåra situationer som kastar henne i förtvivlan tills... Tja, för att avslöja det måste du läsa romanen! – Är det något av dig i det? —Ja, visst, det är väldigt svårt att helt lossa sig från en karaktär som man själv har skapat. Nästan alla av dem tenderar att ha någon egenskap hos mig, även om de senare, när de har ett eget liv, blir självständiga och gör till och med saker som jag inte skulle vilja att de skulle göra.

Av de romaner som jag har skrivit, utom i en, är huvudpersonen en kvinna, något som är lätt att förstå för mellan oss, hur olika vi än är, finns det alltid kopplingspunkter som förenar oss och får oss att förstå vad den andre känner, eftersom det är situationer som liknar den vi också har upplevt, eftersom tidens gång är vår berättelse. – Rubriken är väldigt suggestiv. Påminner det oss om att vi inte bör låta oss besegras av motgångar eller eventuella misslyckanden? —Det har en väldigt öppen innebörd, men jag kan försäkra er att nästan utan att inse det som har varit min idé, så måste man alltid gå framåt, hur svårt det än kan vara ibland. Vi vet alla att livet inte är lätt eller alltid rättvist, men vi måste kämpa för det vi drömmer om och även om du bara uppnår en del av den drömmen, när du uppnår den, har det varit värt ansträngningen.

Att inte försöka skulle vara att i förväg ge upp vad livet har i beredskap för oss och som alltid är något oväntat i någon mening. – Kan vi alltid uppfinna oss själva igen? — Alltid, eftersom livet tar dig längs oväntade vägar som får dig att ändra uppfattning - vilket inte ändrar dina principer -, förstå något som du aldrig förstått på grund av bristande mognad och reflektera över det som gick obemärkt förbi och som verkligen är värdefullt. I mitt fall, om jag i ett ögonblick av förlust inte hade bestämt mig för att gå vidare, kanske jag hade gett upp några av de lyckligaste stunderna i mitt liv och aldrig vetat att de kunde ha existerat. —Kombinerar första och tredje person... —Ja, jag tenderar att göra det naturligt, rikta in mig på en situation - den allvetande berättaren - och kort efter är jag helt involverad i en roll som jag inte hade förutsett. Jag tror att det redan har blivit en… låt oss kalla det en stilistisk teknik som nästan påtvingas mig genom utvecklingen av romanen.

Berättelsen har en cirkulär struktur som jag var medveten om när romanen publicerades när jag jämförde de sista meningarna i början och de i slutet av berättelsen. Som ni kommer att se verkar det som att jag improviserar och ändå anklagar jag mig själv för att vara för perfektionistisk, jag fortsätter att korrigera och det gynnar inte mental hälsa särskilt mycket. —Det finns en mycket kritisk position med kulturens nuvarande situation... —Även om min huvudpersons position inte är särskilt originell, delar jag den helt eftersom den är i miljön, på gatan, i vilken läsning eller konversation du har. Ideologi bör inte ha företräde framför ett verks litterära kvalitet för att belöna det eller inte med dess publicering.

Om vi ​​gör det borde vi radera många namn från den universella litteraturens och konstens historia i allmänhet. Vi går igenom en svår tid att uttrycka oss med friheten för några år sedan och att accepteras att inte hålla med om vad som är etablerat. Men, som en människa som jag är, erkänner jag att jag inte är fri från fördomar mot vissa författare som jag inte delar deras sätt att förstå världen och deras jämnåriga med.

Men jag skulle inte misshandla dem, jag skulle helt enkelt låta andra njuta av dem. — I 'Conquer the Rain', med Amiras reflektioner över romanen hon skriver, dyker metalitteratur upp... —Ja, det brukar hända mig, att jag har varit språk- och litteraturlärare präglar en viss karaktär och jag förvandlar skrivandet till en reflektion över själva skrivandet... Jag ska ge intrycket att jag gör det medvetet och jag försäkrar dig inte. Grejen är att jag spontant går in i sammanhängande trädgårdar som, när jag försöker korsa dem, kan intellektualisera texten mer än förväntat.

Men jag litar på att detta inte hindrar läsningen, utan snarare hjälper läsaren att göra nya grepp. —Nu när kvinnodagen firades för inte så länge sedan, håller du med Amira när hon fördömer att låtar som 'Cómeme el donut' inte precis hjälper feministiska krav? Hur ser du på den nuvarande feminismen? — De mest rättvisa kraven strider förstås inte mot god smak och jag tycker att de måste försvaras ur ett annat perspektiv, men jag tänker inte införa reglerna. Kampen för feminismen är något mycket allvarligt och nödvändigt, jag tror uppriktigt att det inte finns en enda kvinna som inte är feminist, vi kanske borde hjälpa henne genom att avslöja hennes handlingar som hon inte har värderat tillräckligt.

Det viktiga är att det inte fungerar som en kontinuerlig konfrontation med män av god vilja som är medvetna om resultatet av den utbildning de har fått. Och även få andra som vägrar acceptera denna verklighet att förstå att lika rättigheter, skyldigheter, möjligheter, skyldigheter och ömsesidig respekt bör vara inneboende hos alla människor, oavsett vilket kön de tillhör. —Och delar du Amiras beundran för Nathalie Sarraute? Har du en referensförfattare? —Ja, visst, även om det är många år sedan jag läste om den.

Att välja klassiska referensromanförfattare, från vilken tid som helst, skulle vara oändligt i en intervju, men fransk fiktion från 1800-talet fascinerar mig, och det gör Clarín, Pardo Bazán, Galdós också... Bland samtida spanska författare lyfter jag fram kvinnor och, även om det är orättvist, föredrar jag att inte nämna dem eftersom jag beundrar och värdesätter dem så mycket att jag inte vill lämna dem på listan. —Har såren som orsakats av attackerna på grund av din relation med Rafael Alberti, som du tog upp i "Mitt liv med Alberti", läkt? —Sår läker och försvinner när samma varelse sammanfaller i harmoni och balans mellan sinne och kropp. Medan orättvisorna, bristen på värdighet och respekt som definierar beteendet hos vissa varelser kvarstår för alltid när de registreras på tryck.

Och i Nationalbiblioteket, även om det bara finns ett exemplar av min bok, kommer den alltid att bevaras för att intyga vad som hände.