Kultur 6 tim sedan

María Asunción Mateo: "Vi går igenom en svår tid att uttrycka oss fritt"

María Asunción Mateo var i stormens öga efter sitt äktenskap med Rafael Alberti. Han fick hård kritik från personer som författarna Benjamín Prado och Luis García Montero. I åratal förblev han tyst utan att gå in i kontroverser tills han bröt det i "Mitt liv med Alberti".

Men det är nödvändigt att se María Asunción Mateo bortom sitt förhållande till poeten av generationen 1927, som hon träffade vid ett evenemang i Baeza som en hyllning till Antonio Machado 1983. Hon har många studier om poesi och poetiska antologier till sin kredit, och publicerar nu sin första roman, med en kvinnlig proontagist. —Vad motiverade dig att skriva en roman? —Detta är min första publicerade roman, även om jag har skrivit fyra. En av dem, 'Månarna som har gått', har precis fått Camilo José Cela-berättarpriset från Guadalajaras provinsråd, som jag kommer att samla in i slutet av denna månad.

Anledningen till att jag skrev "Du kommer att erövra regnet" ligger i min passion för litteratur, för att arbeta med språket, inte för att jag hade en planerad handling. Det kommer att verka förvånande att handlingen dök upp nästan oväntat, samtidigt som karaktärerna talade och deras karaktärer tog form. För en författare är det viktigaste att ha en känsla för språket, det är något man antingen har eller inte har, även om det är obestridligt att stilen kan förbättras med att läsa ackumulerat över tid och korrigera om och om igen det man redan trodde var färdigt.

Jag har stor respekt för språket, det är det mest värdefulla arvet vi har och det måste vi ta hand om. eftersom den bevarar vår identitet, förbinder oss med tradition och förenar oss med vårt gemensamma förflutna, med människorna på gatan som talar det med oväntade och kloka vändningar som hjälper oss att fördjupa oss i dess ursprung. —Hur kom idén till dig och hur var skrivprocessen? —Skapelseprocessen är väldigt personlig, ej överförbar och ibland, som i mitt fall, kanske överraskande. Jag tror att han har sublimerat sig själv eller ljugit om honom. För mig är skrivandet nästan mitt naturliga tillstånd, jag fördjupar mig i handlingen och jag kan fortsätta göra det medan människor omger mig, med eller utan musik i bakgrunden, med ekot från en tv, i dödstysthet eller i absolut ensamhet. — Hur skulle du bedöma Amira, din huvudperson? —Hon är en prestigefylld romanförfattare som är van vid framgång, men också en kvinna som är alltför lyhörd för sin omgivning och mycket krävande av sig själv, som går igenom en allvarlig sentimental och professionell kris på grund av misslyckandet i hennes senaste publikation.

Och hon finner ingen tröst eller något sätt att övervinna dessa två svåra situationer som kastar henne i förtvivlan tills... Tja, för att avslöja det måste du läsa romanen! – Är det något av dig i det? —Ja, visst, det är väldigt svårt att helt lossa sig från en karaktär som man själv har skapat. Nästan alla av dem tenderar att ha någon egenskap hos mig, även om de senare, när de har ett eget liv, blir självständiga och gör till och med saker som jag inte skulle vilja att de skulle göra.

Av de romaner som jag har skrivit, utom i en, är huvudpersonen en kvinna, något som är lätt att förstå för mellan oss, hur olika vi än är, finns det alltid kopplingspunkter som förenar oss och får oss att förstå vad den andre känner, eftersom det är situationer som liknar den vi också har upplevt, eftersom tidens gång är vår berättelse. – Rubriken är väldigt suggestiv. Påminner det oss om att vi inte bör låta oss besegras av motgångar eller eventuella misslyckanden? —Det har en väldigt öppen innebörd, men jag kan försäkra er att nästan utan att inse det som har varit min idé, så måste man alltid gå framåt, hur svårt det än kan vara ibland. Vi vet alla att livet inte är lätt eller alltid rättvist, men vi måste kämpa för det vi drömmer om och även om du bara uppnår en del av den drömmen, när du uppnår den, har det varit värt ansträngningen.

Att inte försöka skulle vara att i förväg ge upp vad livet har i beredskap för oss och som alltid är något oväntat i någon mening. – Kan vi alltid uppfinna oss själva igen? — Alltid, eftersom livet tar dig längs oväntade vägar som får dig att ändra uppfattning - vilket inte ändrar dina principer -, förstå något som du aldrig förstått på grund av bristande mognad och reflektera över det som gick obemärkt förbi och som verkligen är värdefullt. I mitt fall, om jag i ett ögonblick av förlust inte hade bestämt mig för att gå vidare, kanske jag hade gett upp några av de lyckligaste stunderna i mitt liv och aldrig vetat att de kunde ha existerat. —Kombinerar första och tredje person... —Ja, jag tenderar att göra det naturligt, rikta in mig på en situation - den allvetande berättaren - och kort efter är jag helt involverad i en roll som jag inte hade förutsett. Jag tror att det redan har blivit en… låt oss kalla det en stilistisk teknik som nästan påtvingas mig genom utvecklingen av romanen.

Berättelsen har en cirkulär struktur som jag var medveten om när romanen publicerades när jag jämförde de sista meningarna i början och de i slutet av berättelsen. Som ni kommer att se verkar det som att jag improviserar och ändå anklagar jag mig själv för att vara för perfektionistisk, jag fortsätter att korrigera och det gynnar inte mental hälsa särskilt mycket. —Det finns en mycket kritisk position med kulturens nuvarande situation... —Även om min huvudpersons position inte är särskilt originell, delar jag den helt eftersom den är i miljön, på gatan, i vilken läsning eller konversation du har. Ideologi bör inte ha företräde framför ett verks litterära kvalitet för att belöna det eller inte med dess publicering.

Om vi ​​gör det borde vi radera många namn från den universella litteraturens och konstens historia i allmänhet. Vi går igenom en svår tid att uttrycka oss med friheten för några år sedan och att accepteras att inte hålla med om vad som är etablerat. Men, som en människa som jag är, erkänner jag att jag inte är fri från fördomar mot vissa författare som jag inte delar deras sätt att förstå världen och deras jämnåriga med.

Men jag skulle inte misshandla dem, jag skulle helt enkelt låta andra njuta av dem. — I 'Conquer the Rain', med Amiras reflektioner över romanen hon skriver, dyker metalitteratur upp... —Ja, det brukar hända mig, att jag har varit språk- och litteraturlärare präglar en viss karaktär och jag förvandlar skrivandet till en reflektion över själva skrivandet... Jag ska ge intrycket att jag gör det medvetet och jag försäkrar dig inte. Grejen är att jag spontant går in i sammanhängande trädgårdar som, när jag försöker korsa dem, kan intellektualisera texten mer än förväntat.

Men jag litar på att detta inte hindrar läsningen, utan snarare hjälper läsaren att göra nya grepp. —Nu när kvinnodagen firades för inte så länge sedan, håller du med Amira när hon fördömer att låtar som 'Cómeme el donut' inte precis hjälper feministiska krav? Hur ser du på den nuvarande feminismen? — De mest rättvisa kraven strider förstås inte mot god smak och jag tycker att de måste försvaras ur ett annat perspektiv, men jag tänker inte införa reglerna. Kampen för feminismen är något mycket allvarligt och nödvändigt, jag tror uppriktigt att det inte finns en enda kvinna som inte är feminist, vi kanske borde hjälpa henne genom att avslöja hennes handlingar som hon inte har värderat tillräckligt.

Det viktiga är att det inte fungerar som en kontinuerlig konfrontation med män av god vilja som är medvetna om resultatet av den utbildning de har fått. Och även få andra som vägrar acceptera denna verklighet att förstå att lika rättigheter, skyldigheter, möjligheter, skyldigheter och ömsesidig respekt bör vara inneboende hos alla människor, oavsett vilket kön de tillhör. —Och delar du Amiras beundran för Nathalie Sarraute? Har du en referensförfattare? —Ja, visst, även om det är många år sedan jag läste om den.

Att välja klassiska referensromanförfattare, från vilken tid som helst, skulle vara oändligt i en intervju, men fransk fiktion från 1800-talet fascinerar mig, och det gör Clarín, Pardo Bazán, Galdós också... Bland samtida spanska författare lyfter jag fram kvinnor och, även om det är orättvist, föredrar jag att inte nämna dem eftersom jag beundrar och värdesätter dem så mycket att jag inte vill lämna dem på listan. —Har såren som orsakats av attackerna på grund av din relation med Rafael Alberti, som du tog upp i "Mitt liv med Alberti", läkt? —Sår läker och försvinner när samma varelse sammanfaller i harmoni och balans mellan sinne och kropp. Medan orättvisorna, bristen på värdighet och respekt som definierar beteendet hos vissa varelser kvarstår för alltid när de registreras på tryck.

Och i Nationalbiblioteket, även om det bara finns ett exemplar av min bok, kommer den alltid att bevaras för att intyga vad som hände.

Originalkälla

Publicerad av ABC Cultura

3 maj 2026, 01:29

Läs original

Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.

Visa originaltext (spanska)

Rubrik

María Asunción Mateo: «Atravesamos un momento difícil para expresarnos con libertad»

Beskrivning

María Asunción Mateo   estuvo en el ojo del huracán a raíz de su matrimonio con Rafael Alberti. Recibió duras críticas de figuras como los escritores Benjamín Prado y Luis García Montero. Durante años guardó silencio sin entrar en polémicas hasta que lo rompió en 'Mi vida con Alberti'. Pero es necesario ver a María Asunción Mateo más allá de su relación con el poeta de la Generación de 1927, a quien conoció en un acto en Baeza en homenaje a Antonio Machado en 1983. Tiene en su haber numerosos estudios sobre lírica y antologías poéticas, y ahora publica su primera novela, con una protagonista femenina que se reinventa a sí misma. —¿Qué le ha motivado a escribir novela? —Esta es mi primera novela publicada, aunque tengo cuatro escritas. Una de ella, 'Las lunas que se han ido', acaba de recibir el premio de narrativa Camilo José Cela de la Diputación de Guadalajara, que recogeré a finales de este mes. El motivo de escribir 'Conquistarás la lluvia' radica en mi pasión por la literatura, por trabajar el idioma, no porque tuviese un argumento planificado. Parecerá sorprendente que la trama fuese surgiendo de forma casi inesperada, a la vez que los personajes iban tomando la palabra y perfilándose sus caracteres. Para un escritor, lo más importante radica en tener sentido del idioma, eso es algo que se tiene o no se tiene, aunque es innegable que el estilo puede mejorar con las lecturas acumuladas a través del tiempo y el corregir una y otra vez lo que ya creías acabado. El idioma me merece mucho respeto, es la herencia más valiosa que tenemos y debemos cuidarlo. pues preserva nuestra identidad, nos conecta con la tradición y nos hermana con nuestro pasado común, con la gente de la calle que lo habla con giros inesperados y sabios que nos ayudan a profundizar en su origen. —¿Cómo le surgió la idea y cómo ha sido el proceso de escritura? —El proceso de creación es muy personal, intransferible y, a veces, como en mi caso, quizás sorprendente. Creo que se ha sublimado o mentido acerca de él. Para mí, escribir es casi mi estado natural, me sumerjo en la trama y puedo seguir haciéndolo mientras la gente me rodea, con música de fondo o sin ella, con el eco de un televisor, en un silencio sepulcral o en una soledad absoluta. —¿En esencia, cómo calificaría a Amira, su protagonista? —Es una prestigiosa novelista habituada al éxito, pero también una mujer demasiado sensible con su entorno y muy exigente consigo misma, que pasa por una grave crisis sentimental y también profesional por el fracaso de su última publicación. Y no encuentra consuelo ni forma alguna de remontar estas dos difíciles situaciones que la hunden en la desesperación hasta que… ¡Bueno, para desvelarlo hay que leer la novela! —¿Hay algo de usted en ella? —Sí, claro, es muy difícil desprenderse totalmente de un personaje al que tú misma has creado. Casi todos acostumbran a tener algún rasgo mío, aunque luego, como tienen vida propia, se independizan y hacen incluso aquello que no me gustaría que hiciesen. De las novelas que tengo escritas, excepto en una, la protagonista es una mujer, algo fácil de entender porque entre nosotras, por muy distintas que seamos, siempre existen puntos de conexión que nos unen y nos hacen comprender lo que la otra está sintiendo, ya que son situaciones similares a la que también hemos vivido, porque el paso del tiempo es nuestra historia. —El título es muy sugerente. ¿Nos remite a que no debemos dejarnos vencer por la adversidad ni los posibles fracasos? —Tiene un sentido muy abierto, pero podría asegurar que casi sin advertirlo esa ha sido mi idea, siempre hay que seguir adelante, por duro que resulte a veces. Todos sabemos que la vida no es fácil ni siempre justa, pero debemos luchar por lo que soñamos y aunque sólo consigas parte de ese sueño, cuando lo logras, ha valido la pena el esfuerzo. No intentarlo sería renunciar de antemano a lo que la vida nos depara y que suele ser siempre algo inesperado en cualquier sentido. —¿Siempre nos podemos reinventar? —Siempre, porque la vida te conduce por caminos insospechados que te hacen cambiar de opinión -que no es cambiar de principios-, comprender algo que nunca entendiste por falta de madurez y reflexionar sobre aquello que te pasó inadvertido y es realmente valioso. En mi caso, si en algún momento de pérdida no hubiera decidido seguir adelante, quizás hubiera renunciado a parte de los momentos más felices de mi vida y nunca hubiera sabido que podrían haber existido. —Combina la primera y la tercera persona… —Sí, acostumbro a hacerlo de forma natural, objetivo una situación -el narrador omnisciente- y poco después me veo totalmente involucrada protagonizando un papel que no había previsto. Creo que ya se ha convertido en una… llamémosle técnica estilística que casi se me impone a través del desarrollo de la novela. El relato tiene una estructura circular de la que fui consciente una vez ya publicada la novela al comparar las últimas frases del comienzo y las del final de la historia. Como verá, parece que improviso y, sin embargo, me acuso de ser demasiado perfeccionista, no dejo de corregir y eso no beneficia mucho la salud mental. —Hay una posición muy crítica con la actual situación de la cultura… —Aunque no es una posición muy original la de mi protagonista, la comparto totalmente ya que está en el ambiente, en la calle, en cualquier lectura o conversación que mantengas. La ideología no debe primar sobre la calidad literaria de una obra para premiarla o no con su publicación. Si lo hacemos, deberíamos borrar muchos nombres de la historia de la literatura universal y en general del arte. Estamos atravesando un momento difícil para expresarnos con la libertad de hace unos años y que se nos acepte disentir con lo establecido. Pero, como ser humano que soy, admito que no me libro de los prejuicios ante determinados autores con los que no comparto su forma de entender el mundo y a sus semejantes. Sin embargo, no los maltrataría, simplemente dejaría que los disfrutaran otros. — En 'Conquistarás la lluvia', con las reflexiones de Amira sobre la novela que está escribiendo, se asoma la metaliteratura… —Sí, suele ocurrirme, el haber sido profesora de lengua y literatura imprime cierto carácter y convierto el acto de escribir en un acto de reflexión sobre la misma escritura… Voy a dar la impresión de que lo hago de forma intencionada y le aseguro que no. Es que me meto espontáneamente en continuos jardines que al intentar atravesarlos pueden intelectualizar el texto más de lo previsto. Pero confío en que esto no obstaculice la lectura, sino que colabore a que el lector se haga nuevos planteamientos. —Ahora que no hace mucho se celebró el Día de la Mujer, ¿está de acuerdo con Amira cuando denuncia que canciones como 'Cómeme el donut' no ayudan precisamente a las reivindicaciones feministas? ¿Cómo ve el feminismo actual? —Por supuesto, las reivindicaciones más justas no están reñidas con el buen gusto y creo que hay que defenderlas desde otra perspectiva, pero no voy a imponer yo las normas. La lucha por el feminismo es algo muy serio y necesario, sinceramente creo que no hay una sola mujer que no sea feminista, tal vez haya que ayudarla descubriéndole actuaciones suyas que no ha valorado lo suficiente. Lo importante es que no sirva de enfrentamiento continuado con los hombres de buena voluntad conscientes del resultado de la educación que han recibido. Y, también, hacer entender a otros que se niegan a aceptar esta realidad que la igualdad de derechos, deberes, oportunidades, obligaciones y respeto mutuo deberían ser inherentes en todas las personas, por encima del sexo al que pertenezcan. —¿Y comparte la admiración de Amira por Nathalie Sarraute? ¿Tiene usted algún novelista de referencia? —Sí, claro, aunque hace muchos años que no he vuelto a releerla. Elegir novelistas clásicos de referencia, de cualquier época, sería interminable en una entrevista, pero la narrativa francesa del XIX me fascina, y también Clarín, la Pardo Bazán , Galdós… Entre los autores españoles contemporáneos, destaco a las mujeres y, aunque es injusto, prefiero no citarlas porque las admiro y valoro tanto que no quiero que ninguna quede fuera de la lista. —¿Se han cerrado las heridas que le ocasionaron los ataques por su relación con Rafael Alberti, que abordó en 'Mi vida con Alberti'?   —Las heridas sanan y desaparecen cuando en un mismo ser coinciden en armonía y equilibrio mente y cuerpo. Mientras que las injusticias, las faltas de dignidad y respeto que definen la conducta de determinados seres permanecen para siempre al constar en letra impresa. Y en la Biblioteca Nacional, aunque solo haya un ejemplar de mi libro, éste se conservará siempre para dar fe de lo sucedido.

1 visningar
Dela:

Svep för att byta artikel

Vi använder cookies

Vi använder cookies för att förbättra din upplevelse på vår webbplats. Genom att klicka "Acceptera alla" samtycker du till användningen av alla cookies. Läs mer i vår cookiepolicy och integritetspolicy.