Rubén Abella, "match point"
Det finns få författare i vår litteratur som kan, som Rubén Abella (Valladolid, 1967), belysa en text till oanade gränser med en stil så kortfattad, så kamouflerad i verkligheten att läsaren överraskas av den sortens belysning som på ett ögonblick förändrar hans uppfattning om det han läser. Det är en konstant som han upprepar i var och en av sina berättelser, vare sig de är romaner eller berättelser, från den där "Eskapistens skugga" till denna "A Day of Fever" till "The Book of Elusive Love", "Baruch in the River", "California and Ictus", för att inte tala om hans berättelser i böcker som "The Eyes of the Samet" eller "The Eyes of the Samet" Regn'. Vid ett visst ögonblick under livets gång ändrar karaktärerna i deras böcker riktning, ibland oväntat: de är som blixtar som uppstår av olika anledningar, för händelser som är omärkliga.
I 'A Day of Fever' är den förändringen fruktansvärd och påverkar en stad som Madrid: den 23 februari 2015 ödelägger en jordbävning staden... eller så verkar det som, det finns människor som dör för att de i det ögonblicket städade ett fönster på en stege, en universitetsstudent är föremål för dis och jordbävningen verkar bara vara något som tillförts till hennes lidande av traumatiserat lidande. igen, en brandman som är skyldig fem tusen euro och tack vare honom är vi skyldiga en rundtur i staden som är en hyllning till dess gator och vad den innehåller som är magiskt och hemskt. Magiskt: en taklist faller bort från den här författarens hem, en händelse som inträffade i mitt hus några år tidigare och vars utveckling liknar det som Abella berättar och som författaren till detta aldrig berättade om... Hemskt: Nuria, en av de starkaste, mest komplexa karaktärerna i romanen, känner jordbävningen på en parkeringsplats på Plaza Mayor medan hon är på väg till La Mallor, quina och La Mallor, när hon kommer till ytan i La Mallor. stadens rytm har inte förändrats, som om det inte hade funnits.
Efter att ingenting har hänt, får han reda på att hans mamma, som fyllde år, har dött när han putsade ett fönster... Det är en nästan frenetisk fart i romanen och författaren visar en utomordentlig skicklighet i att förse sina karaktärer, som nästan är en mängd, med överensstämmelse mellan dem som är väldigt konsekventa och som man skulle kunna tro att jorden inte hade hänt. Denna rytm ändras och dess tonhöjd sjunker när jordbävningen och dess konsekvenser, många av dem fruktansvärda, börjar blekna eftersom de redan är en integrerad del av den dagliga rytmen: «Madrid har ett dåligt minne.
Han lever för fort för att komma ihåg saker som händer honom. Klockan är nio på natten och det finns inga röda prickar kvar på kartan.
Tunnelbanan har återställt sin rytm. På gatan cirkulerar bilarna med sedvanlig otålighet. Folk pratar inte längre om den rädsla som jorden har gett dem.
När de ser att världen fortsätter att snurra har de återvänt till sina bekymmer från före jordbävningen: lönen räcker inte till, jag är sen, flickan hostar mycket, i den här takten går jag i pension vid sjuttio...» Det är den "avstängda" rösten som förseglar öden som vi har läst tidigare...
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
9 july 2026, 13:14
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Rubén Abella, 'match point'
Beskrivning
Pocos autores hay en nuestra literatura capaces, como Rubén Abella (Valladolid, 1967), de iluminar un texto hasta límites insospechados con un estilo tan conciso , tan camuflado en realidad, que al lector le pilla por sorpresa esa suerte de iluminación que en un instante le cambia la percepción de aquello que estaba leyendo. Es una constante que repite en cada una de sus narraciones, sean éstas novelas o relatos, desde aquella 'La sombra del escapista' hasta esta 'Un día de fiebre' pasando por 'El libro del amor esquivo', 'Baruc en el río', 'California e Ictus', por no hablar de sus relatos en libros como 'Los ojos de los peces' o 'No habría sido igual sin la lluvia'. En un momento determinado del discurrir de su vida, los personajes de sus libros cambian de rumbo, a veces de manera inopinada: son como fogonazos que se producen por motivos varios, por sucesos que son imperceptibles. En 'Un día de fiebre' ese cambio es terrible y afecta a una ciudad como Madrid: el 23 de febrero de 2015 un terremoto asola la ciudad ... o eso parece, hay gente que muere porque en ese momento estaba limpiando una ventana encaramada a una escalera, una universitaria es objeto de una novatada y el terremoto parece sólo algo añadido a su sufrimiento , gente traumatizada por los atentados de Atocha que percibe de nuevo el vacío, un bombero que debe cinco mil euros y que gracias a él le debemos un recorrido por la ciudad que es un homenaje a sus calles y a lo que contiene de mágico y de horrible. Mágico: una cornisa se desprende del domicilio del que esto escribe, un suceso que ocurrió en mi casa unos años antes y cuyo desarrollo es parecido a lo que Abella relata y que el que esto escribe nunca contó... Horrible: Nuria, uno de los personajes más rotundos de la novela, más complejos, siente el terremoto en un aparcamiento de la Plaza Mayor mientras se dirige a La Mallorquina en busca de una tarta y cuando sale a la superficie, en Sol, el ritmo de la ciudad no ha cambiado , como si no hubiese sucedido nada, se entera de que su madre, que cumplía años ha muerto limpiando una ventana... Hay un ritmo casi trepidante en la novela y el autor muestra una habilidad extraordinaria en dotar a sus personajes, que son casi multitud, de unas correspondencias entre ellos muy acordes y, se diría, evidentes pero que creemos no se hubieran producido de no haber sucedido lo del terremoto. Ese ritmo se altera y baja su diapasón cuando el terremoto y sus consecuencias, muchas de ellas terribles, comienzan a difuminarse porque son ya parte integrante del ritmo cotidiano : «Madrid tiene mala memoria. Vive demasiado rápido como para recordar las cosas que le pasan. Son las nueve de la noche y en el mapa ya no queda ningún punto rojo. El metro ha recuperado su ritmo. En la calle los coches circulan con la impaciencia de siempre. La gente ya no habla del susto que les ha dado la tierra. Al ver que el mundo sigue girando, han vuelto a sus inquietudes de antes del seísmo: el sueldo no da para más, llego tarde, la niña tose mucho, a este paso me jubilo a los setenta...» Es la voz en 'off' que sella los destinos que antes hemos leído...
