Sara Blanch debuterar på Covent Garden
Darmós är en liten stad med drygt hundra invånare som ligger söder om Tarragona, i den sista sträckan av Ebrofloden. Om du går genom området, antingen till självaste Darmós eller till närliggande städer, som Tivissa, Móra d'Ebre eller Móra la Nova, och av en slump förklarar dig själv som ett fan av klassisk musik, kommer du att märka hur plötsligt två eller tre grannar dyker upp som kommer att börja prata med dig om en tjej som är därifrån och som sjunger väldigt bra. Det kan tyckas vara ett typiskt fall av stadsstolthet för en lokal sångare, om det inte vore för att de har rätt: tjejen som sjunger bra har precis gjort sin debut på Royal Opera House i London som huvudpersonen i Donizettis "La fille du Régiment" tillsammans med tenoren Juan Diego Flórez.
Det efter att ha spelat Mélisande i Debussys 'Pelléas et Mélisande' på Teatro de la Scala i Milano i maj och Rosina i Rossinis 'Le nozze de Figaro' på Liceo i Barcelona i juni. Tjejen från Darmós som sjunger bra är Sara Blanch, som efter år av långdistanslöpning ser sina ansträngningar belönas. "Det var otroligt, publiken var väldigt varm och skrattade och applåderade mycket under hela föreställningen, det var en väldigt speciell och känslosam kväll som jag aldrig kommer att glömma", sa han i tisdags från London när knappt tolv timmar hade gått sedan ridån föll. En intensiv period full av känslor avslutades med applåderna. "Första dagen jag klev in på ROH-scenen på repetitioner var väldigt spännande, jag märkte en underbar energi", förklarar han och tillägger: "Jag har tillgodogjort mig det lite i taget, för det finns dagar när jag vaknar och jag vet inte ens var jag är.
Dessutom hade jag aldrig varit i London, inte ens på ett turistbesök. Och nu är han "som skapade den här scenen för Juan F Natalie och Die Pelly Natalie. Dessay som protagonister." "När jag såg mig själv där var det som en dröm och det var väldigt konstigt.
Jag förstår det inte riktigt. Det är väldigt chockerande," erkänner han. Vad hon visste väl var rollen som Marie, "en vacker roll", som hon debuterade för några år sedan på inte mindre än Donizetti Opera Festival. «Det är väldigt krävande, men det är en roll att ha roligt, att njuta av mycket på scenen.
Musiken är vacker och väldigt teatralisk", säger han. Precis, teatraliteten är en av hennes starka sidor, ett utrymme där hon känner sig extra bekväm. "Jag älskar komedi, för mig är det väldigt naturligt. Du njuter av dig själv och du får andra att njuta, och när du hör publiken skratta skapas en stor energi av anslutning", säger sopranen, som inte heller drar sig för och öppnar sig för att ens göra en teaterroll eller ens bjuda på teater. biograf: "Om de en dag föreslog till mig att göra filmer, skulle jag inte säga nej.
Jag gillar det verkligen och det skulle vara att utforska ett annat fält, arbeta med skådespeleri utan att rösten dikterar rytmerna. I opera har du en bestämd tid där du måste kanalisera en känsla, varaktigheten på tonerna skrivs. På teatern, å andra sidan, ser jag den delen av att släppa tystnaden som längden av tystnaden som du vill ha som längden av tystnad ett ord mer eller mindre...
Jag tycker att det är intressant för henne när hon var liten. Han förklarar ofta att han inte kunde vänta med att komma på scenen när orkestrarna kom till stadens huvudfestival hon var tvungen att vara lite enorm, men nej: "Jag var passionerad över att gå på scen, men då hade jag också mina stunder av introspektion, av att vara lugn och ensam. Dessa dagar håller hans föräldrar invånarna i Darmós underrättade till minut.
Där är hon fortfarande, och det verkar som att hon kommer att fortsätta att vara, flickan från stan som älskar mitt folk, men som jag brukar göra." och har sett mig växa, jag är en till, jag kan inte bete mig med dem på något annat sätt, jag går ut med min t-shirt och mina shorts...» Och hon är också informerad om vad som händer hemma, trots det avstånd som hennes yrke kräver: «För några dagar sedan, till exempel, gav stadskören, där jag började sjunga, en konsert, och jag var väldigt glad över att det inte var så snällt motsägelsefullt, för i slutet av dagen är jag på Kungliga Operahuset..."
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
8 july 2026, 14:00
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Sara Blanch debuta en el Covent Garden
Beskrivning
Darmós es una pequeña población de poco más de cien habitantes que se encuentra al sur de Tarragona, en el tramo final del río Ebro. Si uno va por la zona, ya sea al propio Darmós o a las localidades cercanas, como Tivissa, Móra d'Ebre o Móra la Nova, y por casualidad se declara aficionado a la música clásica, va a comprobar como de repente aparecen dos o tres vecinos que se pondrán a hablarle de una chica que es de ahí y que canta muy bien. Podría parecer un caso típico de orgullo de pueblo por una cantante local, si no fuera porque llevan razón: la chica que canta bien acaba de debutar en la Royal Opera House de Londres como protagonista de 'La fille du Régiment' de Donizetti al lado del tenor Juan Diego Flórez. Eso, tras haber estado haciendo de Mélisande en 'Pelléas et Mélisande' de Debussy en el Teatro de la Scala de Milán en mayo y de Rosina en 'Le nozze de Figaro' de Rossini en el Liceo de Barcelona en junio. La chica de Darmós que canta bien es Sara Blanch , que tras años de carrera de fondo está viendo recompensados sus esfuerzos. «Fue increíble, el público fue muy cálido y rio y aplaudió mucho durante toda la función, fue una noche muy especial y emotiva que no olvidaré nunca», contaba este martes desde Londres cuando apenas habían pasado doce horas desde que cayó el telón. Con los aplausos se cerraba un período intenso lleno de emociones. «El primer día que pisé el escenario de la ROH en los ensayos fue muy emocionante, noté una energía maravillosa», explica, para añadir: «Lo he ido asimilado poco a poco, porque hay días que me despierto y no sé ni dónde estoy. Además, nunca había estado en Londres, ni de visita turística». Y ahora se encuentra «haciendo la producción de Pelly que fue creada para este escenario, con Juan Diego Flórez y Natalie Dessay como protagonistas». «Cuando me vi ahí, fue como un sueño y fue muy raro. No lo acabo de encajar del todo. Es muy impactante», confiesa. Lo que sí que conocía bien era su papel de Marie, «un rol precioso», que debutó hace unos años ni más ni menos que en el Donizetti Opera Festival. «Es muy exigente, pero es un papel para pasárselo bien, disfrutar mucho en escena. La música es preciosa y es muy teatral», asegura. Precisamente, la teatralidad es uno de sus puntos fuertes, un espacio en el que se siente especialmente cómoda. «A mí me encanta lo cómico , para mí es muy natural. Disfrutas tú y haces disfrutar a los demás, y cuando oyes reír al público se crea una gran energía de conexión», dice la soprano, que tampoco rehúye los papeles dramáticos, y que se declara abierta incluso a hacer alguna incursión en el teatro o el cine: «Si algún día me propusieran hacer cine, no diría que no. Me gusta mucho y sería explorar otro campo, trabajando la actuación sin que la voz dicte los ritmos. En la ópera tienes pautado el tiempo en el que debes canalizar una emoción, la duración de las notas está escrita. En el teatro, en cambio, veo esa parte de libertad, de dejar que los silencios duren lo que quieras, de alargar una palabra más o menos... Creo que es interesante». Esa vocación le viene de pequeña. A menudo explica que se moría de ganas de subirse al escenario cuando llegaban las orquestas a la fiesta mayor del pueblo. Y no solo eso. «Miraba películas y luego me encerraba en la habitación, para que nadie me viera, y me ponía a interpretar lo que hacía la protagonista, tenía curiosidad por ver cómo se le daba vida a un personaje». Parece que tenía que ser un poco tremenda, pero no: «Me apasionaba subir a un escenario, pero luego también tenía mis momentos de introspección, de estar tranquila y sola». Estos días, sus padres mantienen informados al minuto a los vecinos de Darmós. Ahí sigue, y parece que seguirá siendo, la chica del pueblo que canta bien. « Yo normalmente no voy de diva , pero con la gente de mi pueblo, que me quieren y me han visto crecer, soy una más, no me puedo comportar con ellos de otra manera, salgo con mi camiseta y mis pantalones cortos...». Y ella también está informada de lo que pasa en casa, a pesar de la distancia a la que obliga su profesión: «Hace unos días, por ejemplo, el coro del pueblo, en el que empecé a cantar, hizo un concierto, y me emocioné al verlo en redes sociales. Me sabe muy mal no estar ahí, y es como contradictorio, porque al fin y al cabo estoy en la Royal Opera House...».
