Spanien fortsätter att raffinera olja och är återigen Europas energilivlina

Stängningen av Hormuzsundet har orsakat panik i Asien och utlöst alla larm i Internationella valutafonden (IMF) och Internationella energibyrån (IEA). Inför denna globala brist har det spanska systemet gjort sin hemläxa. Enligt Agencia EFE har vårt lands raffinaderier gjort sin verksamhet mer flexibel för att maximera produktionen av petroleumderivat, med stöd av en tillgång på råolja som för närvarande är säker.

Gonzalo Escribano, huvudforskare vid Elcano Royal Institute, förklarar i uttalanden till EFE att Spanien har "specialiserade och bättre anpassade raffinaderier" än de flesta av sina grannar. Kontrasten är uppenbar: Italien eller Tyskland gjorde det strategiska misstaget att stänga 20 % av sin raffineringskapacitet under de senaste åren, lägga ut produktionen till Persiska viken eller till kinesiska raffinaderier. I dag tar det beslutet en historisk vägtull på dem.

Den verkliga krisen finns i derivaten. Det är lätt att titta ut genom fönstret och tänka att energiapokalypsen inte har kommit eftersom det fortfarande finns bränsle på bensinmacken. Men det är en logistisk hägring, de maritima försörjningslinjerna rör sig i hastigheten av en cykel genom den rena trögheten hos de gigantiska supertankers (VLCC) som redan seglade före avstängningen.

Sylten från mer än 800 fartyg i viken har redan raderat hundratals miljoner fat från marknaden, och det verkliga problemet som världen står inför är inte bristen på råolja, utan på redan bearbetade produkter. Den första sektorn som kvävdes har varit flyget, som fungerar som kanariefågeln i gruvan. Globala flygbolag ställer in tusentals flygningar eftersom fotogen har skjutit i höjden över 170 euro per fat.

Vid denna tidpunkt bekräftar den spanska bränsleindustrins sammanslutning (ACIE) EFE att den nuvarande flaskhalsen finns i destillat som diesel och fotogen. I Xataka Kanarieöarna i den nya oljekrisens gruva är flygbolagen: de ställer redan in flygningar på grund av brist på bränsle.

Den spanska livlinan. Genom att hålla sina raffinaderier på maximal prestanda täcker vårt land inte bara sin efterfrågan, utan etablerar sig också som en logistiknod som kan hjälpa sina grannar. Kontrasten är urusel: medan Storbritannien tvingas importera 80 % av den fotogen som dess flygplan bränner, kan Spanien producera 80 % av vad det förbrukar.

Detta skyddar inte bara den inre marknaden från brist, utan positionerar också halvön för att exportera överskottet till ett törstigt Europa. I ett scenario där tunnan upprätthåller en "krigspremie" som blåser upp priserna, att ha den slutliga produkten redan bearbetad gör de spanska fabrikerna till den stora nödleverantören. De länder som bestämde sig för att lägga ut sin produktion av derivat till Asien är idag beroende av spansk kapacitet så att deras flygbolag och flygbolag inte förblir på marken.

Den strategiska "bunkern": ess i CORES ärm. Hur är det möjligt för Spanien att klara sig om det importerar praktiskt taget 100 % av den råolja som det förbrukar? Svaret finns i våra nödreserver.

Spanien har en autonomi på cirka 105 dagar, långt över de 92 som krävs enligt internationell lag, som hanteras genom ett blandat system mellan industrin och Strategic Reserves Corporation (CORES). Men det verkliga "tricket" med denna bunker är inte kvantiteten, utan kvaliteten: mer än hälften (54,4%) av CORES reserver är redan raffinerat dieselbränsle. Även om Saudiarabien lyckas kringgå Hormuz-blockaden genom att skicka råolja genom sina rörledningar till Röda havet, har Europa ett allvarligt problem om det inte har tillräckligt med fabriker för att destillera den.

Genom att ha utfört raffineringsarbetet i förväg köper de spanska stridsvagnarna landet mer än tre månaders logistisk fred för att förhindra att lastbilarna stannar. Det finns en annan säker passage: undantaget "grön sköld". Till denna fossila skärmning kommer den elektriska delen, en front där Spanien spelar med en strukturell fördel.

Mer än 60 % av vår generationsmix är redan förnybar, stödd av massiv sol- och vindutbyggnad och en solid hydraulisk kudde. I det europeiska elsystemet – där den dyraste tekniken, vanligtvis gas, bestämmer det slutliga priset på all el – fungerar denna gröna park som en stödmur. Under dygnets centrala timmar lyckas den massiva tillförseln av ren energi sänka priserna på grossistmarknaden och nå noll eller till och med negativa värden.

Detta skyddar oss från de brutala gasökningarna som kväver räkningarna i Tyskland eller Italien. I praktiken gör det det möjligt för den nationella industrin att upprätthålla ett viktigt andrum och en enorm konkurrensfördel under soliga timmar, vilket dämpar ett ekonomiskt slag som förödande tillverkare på resten av kontinenten.

En livräddare som flyter, men som inte är immun. Spanien har blivit en lycklig energiö, men inte av en slump.

Det är resultatet av att man inte har fallit för frestelsen att avveckla sin kolväteinfrastruktur samtidigt som man investerar massivt i övergången mot sol och vind. Det vore dock ett misstag att bli självbelåten. Flytvästen flyter, men havet är grövre än någonsin.

Fatih Birol, chef för IEA, har varnat för att denna kris överstiger krisen från 1973, 1979 och 2022 tillsammans. Och vårt land är inte utan sprickor: vi saknar fortfarande massiva batterier för att lagra vår förnybara energi (vilket gör oss sårbara för gas varje gång det blir mörkt) och vårt externa beroende av råolja förblir nästan absolut. Vi har vunnit dyrbar tid, men 2000-talets hyperuppkopplade ekonomi påminner oss om att när världen saktar ner är ingen helt oskadd.

Bild | Gregorio Puga Bailón Xataka | Först var det bilindustrin, nu kommer Europa att förlora ytterligare en av sina stjärnindustrier till Kina