Storhet, pompa och vedermöda vid filmfestivalen i Cannes
Filmfestivalen i Cannes föddes den 20 september 1946 och från 1951 och framåt hölls den i maj månad och blev snart det största evenemanget inom världsfilmen som inte kallades Oscar. De viktigaste förändringarna som denna åttaåriga festival har gjort är införandet av ett storpris kallat Guldpalmen, vars kontur designades av Jean Cocteau, och omvandlingen av dess strandlandskap till en utställningsplats för filmstjärnor med syftet att sätta ett X på sensualitet. Den första Guldpalmen vann Delbert Man för sin film "Marty", 1955, och den första "topless" var skådespelerskan Simone Silva under en fotosession för Robert Mitchum; Det tog inte lång tid för Brigitte Bardot att årligen tillägna sig det landskapet.
I dag, som firar sin 79:e upplaga, kan man säga att filmfestivalen i Cannes är som Indianapolis 500, men bullrigare. Vid den här tiden invaderas denna kuststad på Côte d'Azur av tusentals besökare, nyfikna, de som går för att titta på film, för att se filmstjärnor, för att stänga eller öppna projekt och företag, ett fåtal som ska vinna Guldpalmen och tusentals fler som går och dricker martinis på terrasserna med utsikt över bukten i Cannes, där hundratals av alla stora yachter är som filmer, that take over the cinema halls. Under hela den här veckan och nästa koncentrerar festivalen sig på sitt favoritjobb, som är att släppa filmer som om de vore konfetti och lämna, logiskt nog, en hög med "papper" i alla färger på huvudet och axlarna av den filmälskande världen.
Så roligt det är och hur mycket festande Cannesfestivalen ger! Och att vara på denna festival under dessa två veckor är ett sant nöje (om du är miljonär), en oundviklig skyldighet (om du ägnar dig åt att göra filmer, eller köpa och sälja dem) eller en liten prövning (om du måste se dem, smält dem och skriv om dem). Dessa rader är tillägnade de sistnämnda, de som kommer för att "jobba" på programmeringsställningarna, som en hyllning till dem som arbetar där andra har roligt (och vi använder inte exemplet med det gamla skämtet om en viss medicinsk specialitet, utan snarare det med en poolunderhållare på ett turisthotell).
Förutom sin bild av filmiskt allvar, projicerar festivalen den där andra bilden av kul, fester, cocktails, regissörer och stjärnor längs Boulevard de la Croisette och generaliserat och konstant fest; och medan allt detta händer är det några tusen ackrediterade människor från hela världen som kommer för att bevaka filmnyheter och förse sina media med alla möjliga artiklar, intervjuer och reportage, även med färgerna på konfettin och storleken på yachter. Och var och en av dagarna som festivalen varar, och det är för många, är en obeveklig dag med timmar av bio och tid som fastnat i köer, väntan och teatrar. Sessionerna i den officiella sektionen börjar klockan 8.30 på morgonen, även om det är tillrådligt att vara där en halvtimme innan om du inte vill att någon ur skaran av ackrediterade personer ska ta din plats.
Oavsett om du åker till Grand Lumiére, som är gigantisk och festlig, eller om du går till Debussy (också gigantisk), Bazin, Buñuel eller vad som helst, så fylls de alla efter långa vänteköer. Och sätt upp en Tom Cruise-film eller en om en thailändare vars namn du måste titta på igen varje gång du skriver det. Och detta är sant under alla sessioner till långt in på natten.
Med tur, och om du försöker hårt, kommer du att kunna lämna en upplaga av filmfestivalen i Cannes efter att ha sett mindre än femtio filmer. De mest olyckliga, eller de minst skickliga, låter sig fångas i tassarna på många fler, och det verkar som att de är glada för det. Och tidigare, när festivalen var analog, eller helt enkelt mer logisk, kunde du gå på bio dag för dag, välja efter din tid, preferenser eller behov, men nu, när hela programmet finns på din telefon, måste du ordna biljetter till filmerna flera dagar i förväg.
De väljs "online" i en kamp mot minuten och mot hastigheten hos de tusentals ackrediterade personer som säljer slut i ögonblicket för "öppning av biljettkassan". Programmet görs lite slumpartat och det bästa är att säga upp dig själv och inte missa din planerade entré, såvida du inte vill att ett par gendarmer ska komma och leta efter dig på hotellet och ta dig handfängslad till bion. Men det fruktansvärda, det som slits mest ut, är utmaningen att möta tre eller fyra "festivalmodell"-filmer om dagen, som vanligtvis består av tre timmars berättelse med stor dramatisk intensitet (det vill säga det bästa, eftersom det också kan vara av sövande intensitet), där karaktärerna lever fruktansvärda konflikter, sjukdomar, tragedier, övergrepp, övergrepp och orättvisor man har, hur mycket, när man har, ingen roll, när man har, när man har, fly därifrån varje kväll från tyngdkraften i Palais-biograferna, man har hjärtat. uttorkad och själen skurande av att se så mycket lidande.
Och vänta på det känslomässiga basebollträet som kommer nästa dag. Det är sant att de ibland "castar" en komedi eller en film som inte är en film, det vill säga som inte varar i tre timmar, men det är gåvor som biobesökaren måste visa att han föraktar dem. Och den största trösten kommer på slutet, med Guldpalmen, som naturligtvis inte är din favoritfilm.
Detta ger dig lättnaden att verifiera att du fortfarande inte håller med i smak och känslighet med juryn som valts för tillfället.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
14 maj 2026, 15:58
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Grandeza, pompa y penurias del Festival de Cannes
Beskrivning
El Festival de Cine de Cannes nació el 20 de septiembre de 1946 y a partir de 1951 pasó a celebrarse en el mes de mayo y pronto se convirtió en el mayor acontecimiento del cine mundial que no se llamaba Oscar. Los cambios más significativos que ha hecho este festival octogenario son la inclusión de un gran premio llamado la Palma de Oro , cuyo esbozo diseñó Jean Cocteau, y la conversión de su paisaje playero en un lugar de exhibición de estrellas de cine con ánimo de colocarle una X a lo sensual. La primera Palma de Oro la ganó Delbert Man por su película 'Marty', en 1955, y el primer 'topless' fue el de la actriz Simone Silva durante una sesión de fotos a Robert Mitchum; no tardó mucho Brigitte Bardot en apropiarse anualmente de ese paisaje. Hoy en día, que celebra su 79 edición, se puede decir que el Festival de Cannes es como las 500 millas de Indianápolis, pero más ruidoso. En estas fechas, este pueblo costero de la Costa Azul se ve invadido por miles de visitantes , los curiosos, los que van a ver películas, a ver estrellas de cine, a cerrar o abrir proyectos y negocios, unos cuantos que van a ganar la Palma de Oro y otros miles más que van a tomarse martinis en las terrazas que dan a la bahía de Cannes, donde sestean centenares de yates de todos los tamaños, pero tirando a grandes, como las películas que asaltan las salas de los cines. Durante toda esta semana y la próxima, el festival se concentra en su trabajo favorito, que es la suelta de películas como si fueran confeti y dejar, como es lógico, sobre la cabeza y los hombros del mundo cinéfilo un montón de 'papelillos' de todos los colores. ¡Qué divertido es y cuánta fiesta trae el Festival de Cannes! Y estar durante estas dos semanas en este Festival es un auténtico placer (si eres millonario), una ineludible obligación (si te dedicas a hacer películas, o a comprarlas y venderlas) o un pequeño suplicio (si tienes que verlas, digerirlas y escribir de ellas). A estos últimos, los que vienen a 'currar' en el andamio de la programación, es a quien van dedicadas estas líneas como homenaje a los que trabajan donde otros se divierten (y no ponemos el ejemplo del viejo chiste de cierta especialidad médica, sino el de animador de la piscina en un hotel turístico). Además de su imagen de seriedad cinematográfica, el festival proyecta esa otra imagen de diversión, fiestas, cócteles, directores y estrellas por el Boulevard de la Croisette y un jolgorio generalizado y constante; y mientras todo esto ocurre, hay unos pocos miles de acreditados de todo el mundo que vienen a cubrir las novedades cinematográficas y a servirle a sus medios de comunicación todo tipo de artículos, entrevistas y reportajes, también con los colores del confeti y el tamaño de los yates. Y cada uno de los días que dura el festival, y son demasiados, es una jornada implacable de horas de cine y de tiempo estancado en colas, esperas y salas. Las sesiones de la Sección Oficial comienzan a las 8.30 de la mañana, aunque conviene estar allí media hora antes si no quieres que cualquiera del vendaval de acreditados ocupe tu sitio. Tanto si vas a la sala Grand Lumiére, que es gigantesca y fetén, como si vas a la Debussy (también gigantesca), la Bazin, la Buñuel o la que sea, todas se llenan tras largas colas de espera. Y pongan una película de Tom Cruise o una de un tailandés cuyo nombre tienes que volver a mirar cada vez que lo escribas. Y esto es así a lo largo de todas las sesiones hasta bien entrada la noche. Con suerte, y si uno se esfuerza mucho, podrá salir de una edición del Festival de Cannes habiendo visto menos de cincuenta películas. Los más desafortunados, o menos hábiles, se dejan atrapar por las zarpas de muchas más, y se diría que son felices por ello. Y antes, cuando el festival era analógico, o simplemente más lógico, se podía ir a las salas día a día, elegir según tu tiempo, preferencia o necesidad, pero, ahora, que está todo el programa dentro del teléfono, hay que organizarse las entradas a las películas con varios días de antelación. Se escogen 'on line' en una lucha contra el minuto y contra la rapidez de los miles de acreditados que las agotan al momento de 'abrir la taquilla'. Se hace uno el programa un poco al 'tuntún' y lo mejor es resignarse y no faltar a tu entrada comprometida, a no ser que quieras que un par de gendarmes vayan a buscarte al hotel y te lleven maniatado al cine. Pero, lo terrible, lo que más desgasta, es el desafío de enfrentarte a tres o cuatro películas diarias 'modelo festival', que suele consistir en tres horas de historia de gran intensidad dramática (eso, las mejores, pues también puede ser de intensidad soporífera), en la que los personajes viven conflictos terribles , enfermedades, tragedias, abusos, injusticias…, y uno, por mucho pedernal que tenga dentro, cuando consigue escapar de allí cada noche de la fuerza de la gravedad de los cines del Palais, tiene el corazón reseco y el alma estropajosa de ver tanto sufrimiento. Y a esperar al bate de béisbol emocional que le llega al día siguiente. Es cierto que alguna vez 'echan' alguna comedia o alguna película que no es un filme, es decir, que no dura tres horas, pero eso son regalos que el cinéfilo tiene que hacer ver que los desprecia. Y el mayor consuelo llega al final, con la Palma de Oro, que no es, por supuesto, tu película preferida. Eso te produce el alivio de comprobar que aún no coincides en gusto y sensibilidad con el Jurado elegido para la ocasión.
