Uxío da Vilas oändlighet
Ett visst romantiskt landskap, med dess karaktäristiska dimma och suddighet, verkar beskriva den nyligen genomförda utställningen av Madridfotografen Uxío da Vila. Baudelaire var den första att relatera romantiken till dimmorna och det norrländska landskapet. Och det är vad man först av allt känner igen när man ser bilderna av dessa suddiga skogar i Río & Meñaka-galleriet.
Men bortom denna elementära frammaning är vad Da Vila presenterar en sann övning i fotografisk reflektion, lek med samma tema, men behandlad på upp till fyra olika sätt. För det skogklädda norra landskapet närmas här i eleganta dimmiga svartvita kompositioner, som uttryckligen kontrasteras med skarpa färgbilder av hus bland träden. Dessutom föreslår konstnären en suggestiv blick mot "ett inre landskap": ett badkar under ljuset av ett fönster genererar idén om intimitet.
Märkligt nog är det mest intressanta med utställningen de små formaten, där fotografen leker med samma idéer men negativt. Till den grad att presentera ett sublimt alpinlandskap, men i reducerat format. Det verkar vara en motsägelse, eftersom det sublima alltid har framkallat oändlighet och storhet.
Och det fungerar.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
14 maj 2026, 15:58
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
La infinitud de Uxío da Vila
Beskrivning
Un cierto paisajismo romántico, con sus características brumas y sus difuminados, parece que describe la reciente exposición del fotógrafo madrileño Uxío da Vila. Fue Baudelaire el primero que relacionó el romanticismo con las brumas y el paisaje del norte. Y eso es lo que uno reconoce en primer lugar, al ver las imágenes de estos bosques difuminados en la galería Río & Meñaka. Pero más allá de esta elemental evocación, lo que Da Vila presenta es un verdadero ejercicio de reflexión fotográfica, jugando con un mismo tema, pero tratado de hasta cuatro maneras diferentes. Pues el boscoso paisaje del norte es abordado aquí en elegantes composiciones brumosas en blanco y negro, que se contrastan explícitamente con imágenes nítidas y en color de casas entre los árboles. Además, el artista propone una sugerente mirada hacia 'un paisaje de interior': una bañera bajo la luz de una ventana genera la idea de intimidad. Curiosamente, lo más interesante de la exposición son los pequeños formatos, en los que el fotógrafo juega con las mismas ideas, pero en negativo. Hasta el punto de presentar un sublime paisaje alpino, pero en formato reducido. Parece una contradicción, pues lo sublime desde siempre evocaba la infinidad y la grandeza. Y funciona.