USA gör mycket skada på Iran med Hormuz-motblockaden. Så pass att han redan överväger att stänga oljekällor
Olja har en okrossbar fysisk lag: när den väl lämnar marken måste den gå någonstans. Om fartyg inte kan transportera det och lagringstankar fylls är det enda alternativet att stänga brunnarna. Idag har utmattningskriget mellan USA och Iran upphört att vara enbart en diplomatisk konflikt och har blivit en geologisk och logistisk tidsinställd bomb.
Enligt data från analysföretaget Kpler har Iran bara 12 till 22 dagar kvar innan dess lagringskapacitet för råolja är helt mättad. USA:s flotta blockad har kvävt sin export med 70 %, och sjunkit frakterna från 1,85 miljoner fat per dag till ynka 567 000.
En dödlig gräns. Som Al Jazeera förklarar är att stoppa produktionen vid en oljekälla inte som att stänga av en ljusströmbrytare. När pumpningen stoppas sjunker trycket i de underjordiska reservoarerna kraftigt, vilket gör att vatten eller gas kan sippra in i produktionsskikten.
Den potentiella skadan är enorm: Wall Street Journal varnar för att nästan hälften av Irans oljefält är gamla och lågtrycks. En abrupt avstängning hotar att permanent förstöra en del av denna åldrande infrastruktur, vilket gör det tekniskt och ekonomiskt omöjligt att återvinna den råoljan i framtiden. Iran har tagit fram ett "trick" för att sälja till Kina samtidigt som man undviker USA: att förvandla havet till sin hemliga bensinstation.
I Washington handlar berättelsen om en nära förestående seger. Den amerikanska administrationen är övertygad om att denna kollaps kommer att tvinga Teheran att kapitulera. Enligt uttalanden som har samlats in av Foreign Policy förutspår USA:s finansminister Scott Bessent och president Donald Trump själv att drunkningen kommer att orsaka en överhängande intern brist på bensin, vilket ökar det sociala trycket på regimen tills den tvingas ge efter.
Experter manar dock till försiktighet mot västerländsk triumfism. En rigorös analys av Center on Global Energy Policy vid Columbia University avvecklar en del av myten om katastrofala skador genom att dela upp problemet i två fronter: Olja kan andas: Specialister beskriver att de historiska oljefälten i Khuzestan fungerar genom ett "gravitationsdräneringssystem". Paradoxalt nog kan ett tillfälligt stopp göra det möjligt för dessa specifika reservoarer att laddas naturligt.
Naturgas, den sanna akilleshälen: Den verkliga risken, förklarar institutionen, ligger i naturgasfälten, som det gigantiska South Pars. Om dessa blir blockerade eftersom de inte kan släppa ut de tillhörande vätskorna kommer Iran att tvingas drastiskt ransonera energi för industri och hem under de kommande månaderna. Teheran planerar inte att ge upp.
Enligt NDTV kommer den islamiska republiken att behålla sin "diplomati av tålamod". Dessutom överlevde revolutionsgardet (IRGC) redan kraftiga produktionsnedskärningar under 2012 och 2019 och har ett robust smugglingsnätverk som gör det mycket motståndskraftigt mot konventionella ekonomiska påtryckningar. Till detta kommer tidsfaktorn: enligt Kplers beräkningar kommer den verkliga ekonomiska smällen att ta mellan tre och fyra månader innan den märks i den iranska kassan, eftersom Kina – dess främsta kund – opererar med långa betalningsförseningar.
Flygningen framåt.
För att köpa tid tar Iran till extrema åtgärder. Som The Wall Street Journal avslöjar återaktiverar landet förfallen infrastruktur, känd inom sektorn som "skräplagring", i områden som Ahvaz och Asaluyeh, och försöker till och med exportera råolja på tåg till Kina; en mycket långsam och mycket dyr väg som visar stressnivån i systemet. Och till sjöss har aktiveringen av Nasha, en 30-årig supertanker som räddats från skrotning för att fungera som ett flytande nödlager, rapporterats.
Men den mest fascinerande och ogenomskinliga strategin utspelar sig tusentals mil från Persiska viken.
Originalkälla
Publicerad av Xataka
30 april 2026, 17:00
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
EEUU sí está haciendo mucho daño a Irán con el contrabloqueo de Ormuz. Tanto que ya sopesa cerrar pozos de petróleo
Beskrivning
El petróleo tiene una ley física inquebrantable: una vez que sale de la tierra, tiene que ir a alguna parte. Si los barcos no pueden transportarlo y los tanques de almacenamiento se llenan, la única opción es cerrar los pozos. Hoy, la guerra de desgaste entre Estados Unidos e Irán ha dejado de ser un mero conflicto diplomático para convertirse en una bomba de relojería geológica y logística. Según los datos de la firma de análisis Kpler, a Irán le quedan apenas entre 12 y 22 días antes de que su capacidad de almacenamiento de crudo se sature por completo. El bloqueo naval estadounidense ha asfixiado sus exportaciones en un 70%, desplomando los envíos de 1,85 millones de barriles diarios a unos exiguos 567.000. Un límite letal. Tal y como explica Al Jazeera, detener la producción de un pozo petrolero no es como apagar un interruptor de luz. Al interrumpir el bombeo, la presión de los yacimientos subterráneos cae bruscamente, lo que permite que el agua o el gas se filtren en las capas de producción. El daño potencial es inmenso: The Wall Street Journal advierte que casi la mitad de los campos petroleros iraníes son antiguos y de baja presión. Un cierre abrupto amenaza con destruir permanentemente parte de esta vieja infraestructura, haciendo que recuperar ese crudo en el futuro sea técnica y financieramente inviable. Irán se ha sacado de la manga un "truco” para vender a China eludiendo a EEUU: convertir el océano en su gasolinera secreta En Washington, la narrativa es de victoria inminente. La administración estadounidense confía en que este colapso forzará a Teherán a rendirse. Según declaraciones recogidas por Foreign Policy, el secretario del Tesoro de EEUU, Scott Bessent, y el propio presidente Donald Trump auguran que el ahogo provocará una inminente escasez interna de gasolina, elevando la presión social sobre el régimen hasta obligarlo a ceder. Sin embargo, los expertos piden cautela frente al triunfalismo occidental. Un riguroso análisis del Center on Global Energy Policy de la Universidad de Columbia desmonta parte del mito del daño catastrófico dividiendo el problema en dos frentes: El crudo puede respirar: Los especialistas detallan que los históricos campos petrolíferos de Juzestán funcionan mediante un sistema de "drenaje por gravedad". Paradójicamente, un parón temporal podría permitir que estos yacimientos específicos se recarguen de forma natural. El gas natural, el verdadero talón de Aquiles: El riesgo real, explican desde la institución, reside en los campos de gas natural, como el gigantesco South Pars. Si estos se bloquean al no poder dar salida a los líquidos asociados, Irán se verá forzado a racionar drásticamente la energía para la industria y los hogares en los próximos meses. Teherán no piensa claudicar. Según NDTV, la República Islámica mantendrá su "diplomacia de la paciencia". Además, la Guardia Revolucionaria (IRGC) ya sobrevivió a severos recortes de producción en 2012 y 2019, y cuenta con un robusto entramado de contrabando que la hace muy resistente a la presión económica convencional. A esto se suma el factor tiempo: según los cálculos de Kpler, el verdadero golpe financiero tardará entre tres y cuatro meses en sentirse en las arcas iraníes, ya que China —su principal cliente— opera con grandes retrasos en los pagos. {"videoId":"x8oyhxs","autoplay":false,"title":"Kim Jong Un en un vídeo cinematográfico compartido por North Korean TV", "tag":"Corea del Norte", "duration":"713"} La huida hacia adelante. Para ganar tiempo, Irán está recurriendo a medidas extremas. Como revela The Wall Street Journal, el país está reactivando infraestructuras en ruinas, conocidas en el sector como "almacenamiento basura", en zonas como Ahvaz y Asaluyeh, e incluso está intentando exportar crudo en trenes hacia China; una ruta lentísima y carísima que evidencia el nivel de estrés del sistema. Y en el mar se ha reportado la activación del Nasha, un superpetrolero de 30 años de antigüedad rescatado del desguace para servir como almacén flotante de emergencia. Pero la estrategia más fascinante y opaca se desarrolla a miles de kilómetros del Golfo Pérsico.