Veckans album: Jorge Drexler och Éric Cantona får oss att dansa
Detta är urvalet ABC-kritiker har gjort av de album som har släppts den här veckan. Uruguayanernas sökande efter intellektuell växling har aldrig blivit ett hinder för att hitta den känslomässiga nyckeln också. För prov, en knapp. En knapp som heter "Taracá". "Taracá" gör den "lilla trumman" när den piper mot tiden - utan tvekan det bästa bakslaget i detta liv - men det väcker oss också och påminner oss om att det finns "Tar här" och nu. Drexler klär långsamt av sig, i sippor, de stora temana i sin personliga karriär: kärlek, dans och kunskap. Han undrar vad - eller kanske vem - vi kommer att gå in i efter peeling, lager för lager, löken av artificiell intelligens ("Finns det någon AI?" Låt oss inse det, vi kan inte säga att det är den bästa ordvitsen på skivan heller.) Ska vi hitta något kännande? Kommer den här entiteten ens att undra vem det är? Sångaren och låtskrivaren dissekerar också historien om de olika förbuden mot dans och musik - några så nyligen som beslagtagandet av reggaetonkassettband i Puerto Rico 1995 - för att påminna oss om att dans alltid påtvingar byråkraten i den lätta bojan, så han uppmanar oss att dansa när vi är osäkra. Särskilt omnämnande förtjänar "Orden" som stänger LP: n. En hyllning till precision, till nyanser, till de gråtoner som språket erbjuder oss för att göra den mänskliga upplevelsen bättre. Så att vi förstår varandra bättre, delar varandra bättre, älskar varandra bättre. "Människor passerar, men orden förblir / som en vaka intygar ett fartyg / så fotavtrycket i leran kommer att framkalla hjulet / som en pil håller spänningen i bågen." Drexler hade framför sig en gigantisk uppgift om vad han ville var att nå nivån för sitt tidigare arbete, och om han kanske inte passerar tröskeln till denna bedrift med mycket lite, visar han att han i ett tillstånd av avslappning vida överträffar den genomsnittliga idrottaren på bordet. Kim Gordon fortsätter att falla för att nå högre än någonsin. Det första steget ut i tomrummet kom med hennes monumentala tidigare arbete, "The Collective", ett album som fick två Grammy-nomineringar (åh, mirakel!) och med vilket Sonic Youths ex valde att gå in i det oförutsägbaras skiftande sand för att hamna i detta nya arbete som dansade på dem. Det finns ingen nostalgi i "Play Me", som lyckligtvis inte går i kölvattnet av moderbandets stil, som Moore och Ranaldo. Gordon återvänder två år senare med samma mysterium, samma badass och denna nya överdos av fälla, smuts, rap, trip hop eller vad fan det nu är, och en nästan perfekt ljudande första halva av albumet med det självbetitlade introet och låtar som "Girl With A Look", "No Hands", "Black Out" och "Not Today". Vid 72 års ålder och nästan femtio års karriär spelar Kim inte Raphael som försöker erövra "indie" -flocken i 2014 års Sonorama. Det finns ingen hållning eller billigt modernt i din satsning. Inte heller marknadsföring. För sju år sedan sa Mark Cunningham , en annan generation tillbaka i New Yorks livliga dagar i början av 80-talet, på ABC att "Sonic Youth visste att det inte kunde förändras mycket om det ville stanna på toppen." Jag tror inte att han menade Kim Gordon. Eric Cantona kan göra vad han vill. Åren går, men det behåller sin magnetism för att locka de mest eftertraktade varumärkena - där går Ford Capti som gjordes för att mäta i maj förra året -, organisera politiska omvälvningar eller helt enkelt locka uppmärksamhet med ett rent skrik, nu med en nästan professionell rekord, det definitiva steget framför dem som under pandemin försökte ljuda hemma. Cantona spelade för Manchester United när den engelska staden blev en Madchester av gitarr och syntetisk frenesi, och han hade tid att njuta av ett ljud som mullrade in och ut ur Storbritannien. Denna "perfekta ofullkomlighet" offrar dock det musikaliska minnet från de åren och klubbarna för att gå längre tillbaka i tiden, till den tid då Gainsbourg flirtade med sina korister. Den tidigare fotbollsspelaren har inte en röst att sjunga, men han har en röst att spela rollen som en heartthrob som förför med en högljudd gravitation och franska fraser som han sparar möblerna i sin första produktion, mer än respektabelt. Stycken som "Droigts", "Les Déchirures" eller "Que Je Travestis" är sparkar till konformism, mästerverk av dem som vägrar att bli gamla. Vid denna tidpunkt är Black Crowes-grejen inte väckelse: det är motstånd. "A Pound of Feathers" låter som att kalendern fastnade mellan stenens guldålder och en evig baksmälla. Välsignad sylt. Familjen Robinson signerar en skiva som går in på egen hand och sitter där. Det finns vägsten, ja, men också sprickor: bakom klyftan finns trötthet, den känslomässiga fakturan, "allt bra" som inte riktigt glider igenom. Det intressanta är att de aldrig blir intensiva (även om de provar det på ämnen som "Pharmacy Chronicles", en sydlig ballad som i verkligheten är cool). Ironi, fräckhet och den makarra-punkten som förvandlar det förutsägbara till njutbart är nyckeln. Och när de beträder mörkare mark gör de det utan högtidlighet, som någon som bekänner något för dig klockan fyra på morgonen. Du ser det komma, men det kan göra dig väldigt upphetsad. De kanske inte ändrar genrens riktning, men de kommer inte heller att be om tillstånd. De följer sina egna, och det - år 2026 - är nästan revolutionerande. Riffazos, ren rock and roll och bossazos. Vad mer.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
20 march 2026, 04:24
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Discos de la semana: Jorge Drexler y Éric Cantona nos ponen a bailar
Beskrivning
Esta es la selección que han hecho los críticos de ABC de los discos que se han publicado esta semana. La búsqueda del uruguayo de la peripecia intelectual jamás se ha convertido en un obstáculo para dar también con la tecla emocional. Para muestra, un botón. Un botón llamado 'Taracá'. «Taracá» hace el 'tambor chico' cuando repica a contratiempo —sin duda el mejor contratiempo de esta vida— pero también nos despierta y recuerda que hay que 'Tar acá' y ahora. Drexler desviste lentamente, de a sorbitos, los grandes temas de su trayectoria personal: el amor, la danza y el conocimiento. Se pregunta qué —o tal vez quién— nos entraremos tras pelar, capa a capa, la cebolla de la Inteligencia Artificial ('¿Hay alguien AI?' Reconozcámoslo, tampoco podemos decir que sea el mejor juego de palabras del disco). ¿Daremos con algo sintiente? ¿Se preguntará siquiera, este ente quién es? El cantautor también disecciona la historia de las distintas prohibiciones del baile y la música —algunas tan recientes como la incautación de cintas de casete de reggaeton en Puerto Rico en 1995— para recordarnos que el baile siempre se impone al burócrata del grillete fácil por lo que nos exhorta a bailar ante la duda. Mención especial merece 'Las palabras' que cierra el LP. Una oda a la precisión, a los matices, a los grises que nos ofrece el lenguaje para hacer la experiencia humana mejor. Para que nos entendamos mejor, compartamos mejor, nos queramos mejor. «La gente pasa, pero las palabras quedan / como una estela queda dando fe de un barco / así la huella en el barro evocará la rueda / como una flecha guarda la tensión del arco». Drexler tenía ante sí una labor titánica si lo que quería era alcanzar el nivel de su trabajo anterior, y si tal vez no llegue por muy poquito a cruzar el umbral de dicha hazaña, demuestra que en estado de relajación supera con creces al deportista medio de la tabla. Kim Gordon sigue cayendo para llegar más alto que nunca. El primer salto al vacío lo dio con su monumental trabajo anterior, 'The Collective', un álbum que recibió dos nominaciones a los Grammy (¡oh, milagro!) y con el que la ex de Sonic Youth optó por entrar en las arenas movedizas de lo impredecible para acabar en este nuevo trabajo bailando sobre ellas. No hay nostalgia en 'Play Me', que por suerte no camina a rebufo de la estela estilística de la banda madre, como Moore y Ranaldo. Gordon regresa dos años después con el mismo misterio, la misma mala hostia y esta nueva sobredosis de trap, grime, rap, trip hop o lo que demonios sea, y una primera mitad del álbum que suena casi perfecta con la intro homónima y temarracos como 'Girl With A Look', 'No Hands', 'Black Out' y 'Not Today'. A sus 72 años y casi cincuenta años de carrera, eso sí, Kim no juega a ser Raphael intentando conquistar a la piara 'indie' en el Sonorama de 2014. No hay postureo ni moderneo barato en su apuesta. Tampoco, marketing. Hace siete años, Mark Cunningham , compañero de generación en los días vibrantes de Nueva York a principios de los 80, dijo en ABC que «Sonic Youth sabía que no podía cambiar mucho si quería seguir en lo más alto». No creo que se refiriera a Kim Gordon. Eric Cantona puede hacer lo que le dé la gana. Pasan los años, pero mantiene su magnetismo para atraer a las marcas más cotizadas -por ahí anda el Ford Capti que le hicieron a medida el pasado mayo-, organizar revuelos políticos o, simplemente, llamar la atención a grito pelado, ahora con un disco casi profesional, definitivo paso al frente de quien durante la pandemia probó sonido de forma casera. Cantona militaba en el Manchester United cuando la ciudad inglesa se convirtió en un Madchester de frenesí guitarrero y sintético, y tiempo tuvo de empaparse de un sonido que retumbó dentro y fuera del Reino Unido. Este 'Perfect Imperfection', sin embargo, sacrifica la memoria musical de aquellos años y aquellos clubes para ir más atrás en el tiempo, hasta la época en la que Gainsbourg coqueteaba con sus coristas. No tiene el exfutbolistas voz para cantar, pero sí para interpretar el papel de un galán que seduce con una gravedad vocal y un fraseo afrancesado con los que salva los muebles de su primera producción, más que respetables. Piezas como 'Droigts', 'Les Déchirures' o 'Que Je Travestis' son patadones al conformismo, jugadas maestras de quien se niega a envejecer. A estas alturas, lo de los Black Crowes no es revival: es resistencia. 'A Pound of Feathers' suena como si el calendario se hubiera quedado atascado entre la época dorada del rock y una resaca eterna. Bendito atasco. Los Robinson firman un disco que entra solo y deja poso. Hay rock de carretera, sí, pero también grietas: detrás del desfase asoma el cansancio, la factura emocional, el «todo bien» que no cuela del todo. Lo interesante es que nunca se ponen intensitos (aunque lo intentan en temas como 'Pharmacy Chronicles', balada sureña que, en realidad, mola todo). Ironía, descaro y ese punto macarra que convierte lo previsible en disfrutable son la clave. Y cuando pisan terreno más oscuro, lo hacen sin solemnidad, como quien te confiesa algo a las cuatro de la mañana. Te lo ves venir pero puede que te mole mucho. Quizá no cambien el rumbo del género, pero tampoco van a pedir permiso. Siguen a lo suyo, y eso –en 2026– ya es casi revolucionario. Riffazos, puro rock and roll y jefazos. What else.
