"Det extraordinära livet", en olympisk tikamp på scenen

James Joyces "Ulysses" var inspirationen för Mariano Tenconi Blanco (Buenos Aires, Argentina, 1982) när han skrev "Det extraordinära livet". "Det kom från mina lektioner i dramatik, där skrivprojekt också läser projekt. Och jag bestämde mig för att skriva en berättelse kring 'Odysseus' som skulle låta mig å ena sidan läsa den på djupet och å andra sidan experimentera med att skriva olika typer av monologer; brev, dikter, tidningar..." Resultatet blev" La vida extraordinaria ", en pjäs som hade premiär 2018 i Argentina, där den fortfarande står på notan idag och har beskrivits som ett nytt teaterfenomen; författaren själv leder nu den spanska produktionen, som kommer att släppas på Palacio Valdés Theater i Avilés fredagen den 20 mars och kommer att presenteras på Teatros del Canal från 26 mars till 19 april. Malena Alterio och Carmen Ruiz . "'Det extraordinära livet' - säger dess författare och regissör - syftar till att berätta om två normala liv. Inga stora priser, tragiska historier, oförglömliga äventyr. Jag ville berätta en mycket enkel tillgivenhet och jag kom på idén om två vänner och försökte redogöra för hela livet för dessa kvinnor, från det att de träffas som barn till det ögonblick då man ofelbart måste anta att han är vuxen, vilket är föräldrarnas död eller blir pappa i sin tur." ”Berättelsen kommer och går”, säger Malena Alterio, ”och utmanar betraktaren inte från en vanlig struktur utan från en krävande struktur för betraktaren.” Skådespelerskan spelar Aurora, som hon definierar som "en intelligent, kultiverad, melodramatisk kvinna... Seriös men bestämd; hennes far har varit bokhandlare i staden hela sitt liv, hon är lärare och har förväntningar. Han har rest till Madrid och där har han försökt hitta sitt liv.” Carmen Ruiz förkroppsligar däremot Blanca, ”som har en oskuld, en ömhet, en naivitet som definierar henne som karaktär”. ” Den här pjäsen går inte att göra om man inte har två skådespelerskor som alla vill se”, säger Mariano Tenconi Blanco. Och det är Malena och Carmen. Det är en mycket krävande funktion och mycket krävande för skådespelerskor, men samtidigt är det en stor njutning eftersom det är en fest för allmänheten. Den ber om ett handlingsavtryck där texten inte placeras ovanför verket utan snarare tvärtom: ibland är det som står över allting föreställningen. Och jag gillar verkligen den här typen av teater; texten är utarbetad, bearbetad och det är inte en improvisation, men den ber inte om en utställning av dramaturgiska färdigheter; publiken kommer att se två mycket bra skådespelerskor uppträda, med bana, med erfarenhet, med kvalitet, som kommer att få dem att skratta, gråta, bli upphetsade, komma ihåg familjen och vännerna du förlorade, att du lämnar teatern och vill skicka ett meddelande till en vän till dig som du inte har sett på länge. Det finns en satsning i funktionen: att skådespelerskorna ligger före och att de lämnar allt på scenen. "På teatern är kemin mellan artisterna grundläggande, och mer så i en pjäs av dessa egenskaper. Malena Alterio och Carmen Ruiz hade inte arbetat tillsammans på teatern - i film och tv ja -”Det är något med Carmens energi ”, säger Alterio,” som kompletterar mig, som ger mig sinnesro; jag kände att vi skulle förstå varandra och det är så det är. Vi talar samma språk och från samma plats... På gott och ont, med all vår ärlighet, allt vi är, alla misstag... Det är något med oss som kämpar i leran. "Ruiz nickar. "Det här är en gigantisk utmaning, det svåraste jag någonsin har gjort i mitt liv på teatern. Men det räcker för oss att titta på varandra när vi är tillsammans, det är något där som är bundet och som jag hoppas tittaren får se; vi har väldigt vackra stunder för vi är båda väldigt roliga. ”Skådespelerskan talar för dem båda när hon säger att" Det extraordinära livet "är ett verk där de ständiga förändringarna i humör och känslor ger henne stora svårigheter. ”Kroppsligt, fysiskt och känslomässigt arbete är väldigt precist, det har jag aldrig gjort. Att gå från en mer känslomässig monolog till att plötsligt bryta sig in i en fräschare komedi och sedan återvända till en helt känslomässig monolog förefaller mig vara en mycket svår sak. Det är därför det är en stor utmaning, du måste vara mycket fokuserad och ha rätt energi; det är som de olympiska spelen, en tikamp: från stavhoppet går du till hammarkastet och sedan till hundra meter. En hektisk och spännande resa; och som en vän som kom för att se en repetition sa, en exorcism. "