War, författaren Arturo Pérez-Revertes stora laboratorium
Det är en nödvändig bok. Det kommer att blända Revertians. Resten av läsarna kommer att underhållas. 'Special Envoy: A War Biography' (Alfaguara, 2026), av Arturo Pérez-Reverte, samlar mer än 140 texter – krönikor, rapporter och artiklar – skrivna under mer än fem decennier.
Boken är organiserad i tre stora block (1970-1973, 'The Learning Years 1974-1981, 'The War Chronicles' och 1990-2025, 'The Memory Texts'), och fungerar som en indirekt självbiografi. Det är byggt från journalistik och korsas av en central erfarenhet: krig som yrke och spår som senare blir centrum för Arturo Pérez-Revertes litteratur. Läst tillsammans ger dessa krönikor en djup, nödvändig och hittills outforskad blick på Pérez-Reverte som redan karburerar som romanförfattare i journalistikens angelägna blick.
Här manifesteras den nyaste och arga reportern, den rena energin och fibern hos en läsare som kommer att ta form i en författare lika robust och fast som en ek. Lärlingen på tidningen 'La Verdad' som kliver på ett fartyg eller går ner till gruvan demonstrerar och förutser hur han kommer att blomstra som proffs i 'Pueblo'. Det ger en mycket tydlig känsla av iakttagelse och risk som María José Solanos upplaga och urval erbjuder läsarna i sitt rena tillstånd.
Från de första sidorna klargör 'Special Envoy' sin vägledande princip och dess anledning till: «Jag gick genom en värld i krig och försökte förstå. De berättade det inte för mig. Jag var där, och det här är vad jag såg.
Viljan att vara närvarande – att vara fysiskt på händelseplatsen – definierar och utgör den. Från den första rapporten om gruvan i La Unión etablerade Pérez-Reverte en metod: observera utan att ingripa, spela in utan retorik. Var nära, väldigt nära, så nära som möjligt.
Att komma åt verkligheten innebär ibland att hoppa över vissa barriärer och det är precis vad läsaren stilmässigt uppskattar i denna smarta och effektiva Arturo Pérez-Reverte. Det andra blocket, tillägnat sjuttiotalet av förra seklet, innehåller några av de mest övertygande krönikorna. I 'The Dead Face Up', som utspelar sig i Eritrea, visas kriget utan filter: «Den första eritrean som korsar bron får inte sin trofé. "Han är död." Det finns inget epos här, bara verifiering.
Reportern är inne på scenen, tvingad att fortsätta arbeta även när verkligheten överväldigar honom: "Läsarna förväntar sig att du ska visa dem hur krig är, och du kan inte svika dem." Denna spänning mellan vittnesbörd och ensemble ger läsaren både en historisk och stilistisk puls. Assistera i frontlinjen, i bytet och rovdjurets skor. Här finns de arabisk-israeliska konflikterna, inbördeskrigen i Mellanöstern och Afrika och politisk instabilitet i stora delar av Medelhavet.
Dessa krönikor bekräftar vad författarens första rapporter antydde: "Reportern rekonstruerar inte händelserna genom sekundära källor, utan reser snarare till stridsplatserna, bor med soldater och civilbefolkningen och beskriver händelser och situationer som upplevts i första person, utan att förlora prioritet för informationen framför personliga intryck, som kompletterar det material som erbjuds att läsa och hur det beskrivs i denna volym." av läsaren. Balkan, Centralamerika, den mänskliga naturens kaos uppvisade utan narkos på nyhetsnätet. Det är just i det tredje blocket – det mest omfattande, med texter publicerade mellan 1990 och 2025 – som verket får en annan dimension.
Kriget sker inte längre som en episod, utan som en altartavla. "Return to Vukovar" är dess tydligaste exempel. «Jag föreställer mig att de flesta av er inte bryr sig ett dugg om Vukovar. Men […] jag minns mycket väl, för jag var där. Förutser Reverte från 'The Painter of Battles'.
Engagemanget för det berättade – som levt – exploderar i händerna på läsaren i en litterärt och redaktionellt bländande kopia. "Vi tillbringade den sommaren och hösten med att springa som harar framför de serbiska stridsvagnarna." Vägarna att gå och studera hans arbete är perfekt beskurna. Fokus flyttas från krigshändelsen till resterna av livet: minnet, tidens gång och spåret. Fokus hamnar allt mer på individer, på specifika karaktärer som förkroppsligar den upplevelsen, istället för på historiska händelser.
Dessa kolumner fungerar som en bro mellan reportern och skribenten. Tillsammans bildar de romanförfattaren Pérez-Revertes laboratorium: någon erfaren, och kanske därför ironisk och skeptisk, som nu har tillräckligt med tid för att hugga upp sina karaktärer. Som helhet illustrerar dessa krönikor författarens verkstad.
De representerar en lyxgåva för dem som känner till Pérez-Revertes verk, samt en observationsmanual för dem som börjar läsa den.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
6 maj 2026, 16:53
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
La guerra, el gran laboratorio del Arturo Pérez-Reverte escritor
Beskrivning
Es un libro necesario. A los revertianos los deslumbrará. Al resto de los lectores, los agasajará. ‘Enviado especial: Una biografía de guerra’ (Alfaguara, 2026), de Arturo Pérez-Reverte , reúne más de 140 textos –crónicas, reportajes y artículos— escritos a lo largo de más de cinco décadas. Organizado en tres grandes bloques (1970-1973, ‘Los años de aprendizaje’; 1974-1981, ‘Las crónicas de guerra’, y 1990-2025, ‘Los textos de memoria’), el libro funciona como una autobiografía indirecta. Está construida desde el periodismo y atravesada por una experiencia central: la guerra como oficio y huella que acontece más adelante como centro de la literatura de Arturo Pérez-Reverte. Leídas en conjunto, estas crónicas aportan una mirada profunda, necesaria y hasta ahora inexplorada sobre el Pérez-Reverte que ya carbura como novelista en la mirada urgente del periodismo. Aquí se manifiesta el reportero novísimo y feroz, la pura energía y fibra de un lector que acabará tomando forma en un autor robusto y firme como un roble. El aprendiz del diario ‘La Verdad’ que se sube a un buque o baja a la mina demuestra y anticipa la forma en que habrá de cuajar como profesional en ‘Pueblo’. Abona un sentido clarísimo de la observación y del riesgo que la edición y selección de María José Solano ofrecen ante los lectores en su estado puro. Desde sus primeras páginas, ‘Enviado especial’ deja claro su principio rector y su razón de ser: «Caminé por un mundo en guerra intentando comprender. No me lo contaron. Estuve allí, y esto es lo que vi». Esa voluntad de presencia –de estar físicamente en el lugar de los hechos– lo define y lo constituye. Ya desde el reportaje inicial sobre la mina en La Unión , Pérez-Reverte fija un método: observar sin intervenir, registrar sin retórica. Estar cerca, muy cerca, lo más cerca posible. Acceder a la realidad implica, en ocasiones, saltarse determinadas barreras y es justo eso lo que el lector aprecia estilísticamente en este Arturo Pérez-Reverte espabilado y eficaz . El segundo bloque, dedicado a los años setenta del siglo pasado, contiene algunas de las crónicas más contundentes. En ‘Los muertos boca arriba’, ambientada en Eritrea , la guerra se muestra sin filtros: «El primer eritreo que cruza el puente no recibe su trofeo. Está muerto». Aquí no hay épica, sólo constatación. El reportero está dentro de la escena, obligado a seguir trabajando incluso cuando la realidad lo desborda: «Los lectores esperan que les muestres cómo es la guerra, y tú no puedes defraudarles». Esa tensión entre testimonio y conjunto propone al lector un pulso tanto histórico como estilístico . Asistir en primerísima línea, en el pellejo de la presa y del depredador. Están aquí los conflictos árabe-israelíes , las guerras civiles de Oriente Próximo y África, y la inestabilidad política en amplias regiones del Mediterráneo. Estas crónicas confirman lo que apuntaban los primeros reportajes del autor: «El reportero no reconstruye los hechos mediante fuentes secundarias, sino que viaja a los lugares de combate, convive con soldados y población civil , y describe hechos y situaciones vividos en primera persona, sin por eso perder de vista la prioridad de la información por encima de las impresiones personales, que completan el material ofrecido a los lectores», así lo describe Solano en este volumen y así lo asimila el lector. Los Balcanes, Centroamérica, el desmadre de la naturaleza humana exhibida sin anestesia en la parrilla informativa. Es justo en el tercer bloque –el más extenso, con textos publicados entre 1990 y 2025– donde la obra adquiere una dimensión distinta. La guerra ya no acontece como episodio, sino como retablo . ‘Regreso a Vukovar’ es su ejemplo más claro. «Imagino que a la mayor parte de ustedes Vukovar le importa un carajo. Pero […] yo me acuerdo muy bien, porque estaba allí». Anticipa al Reverte de ‘El pintor de batallas’. El compromiso con lo narrado –en tanto que vivido–, explota en las manos del lector en un ejemplar literaria y editorialmente deslumbrante. «Nos pasamos aquel verano y aquel otoño corriendo como liebres delante de los tanques serbios ». Los senderos para recorrer y estudiar su obra están perfectamente podados. El foco se desplaza del hecho bélico al poso vital: la memoria, el paso del tiempo y la huella. El protagonismo recae cada vez más en los individuos, en personajes concretos que encarnan esa experiencia, en lugar de en los acontecimientos históricos. Estas columnas funcionan como un puente entre el reportero y el escritor. Juntas, forman el laboratorio del Pérez-Reverte novelista: alguien experimentado, y puede que por eso irónico y escéptico, que goza, ahora sí, del tiempo suficiente para tajar a sus personajes. En su conjunto, estas crónicas ilustran el taller del escritor. Suponen un regalo de lujo para el conocedor de la obra de Pérez-Reverte, a la vez que un manual de observación para aquel que se inicia en su lectura.
