"What Silence Keeps": befriande tystnad i Sabrina Amrani-galleriet
Det du ska läsa kommer att låta paradoxalt och bekant: det finns tystnader som inte går att sluta prata om. En av dem är 'musikalisk' och involverar den rent ut sagt befriande förståelsen att livet i sig skapar en slumpmässighet som gör förment obetydliga ljud också värda att uppmärksamma. Det var John Cage, klarsynt anarkist, som upptäckte i en ekofri kammare på Harvard att vitala pulser eller spänningar i rymden alltid låter.
I verkligheten är det han avslöjade i sitt legendariska stycke '4' 33'', på samma sätt som en japansk 'koan', det sällsynta nöjet med det aldrig tidigare skådade. 1900-talets andra 'ljuddämpare' var Wittgenstein som i sin 'Logo-filosofiska Tractatus' avslutade sökandet efter propositionens allmänna formel med en lapidär mening: "Det som inte går att tala om är bättre att hålla tyst." Även om Beuys förklarade att "Duchamps tystnad är överskattad", är sanningen att hans händelser fortsätter att få folk att prata eller, ännu bättre, de utgör den piedestaliserande metodiken som gör att allt kan ses. Rocío Garriga tillägnade en underbar bok (Cendeac, 2024) till närvaron av tystnad i aktuell konst, en fråga som tas upp i detta kollektiv på galleriet Sabrina Amrani, baserat på intuitionen att "tystnaden inte är ett tomrum, utan en aktiv materia som bevarar, döljer, eroderar och förvandlar." De försöker framkalla både förlust och uthållighet, vilket tyder på att konstverket kan ha karaktären av ett 'underblock' där både spår och det som raderats sedimenteras. Långt ifrån den mystiska drift som har dykt upp igen i vår tröghetsmässigt "nostalgiska" tid, är den allmänna tonen hos dessa skapare att konfrontera "bildernas raseri" utan att falla in i apokalyptisk retorik eller ha den dova självbelåtenheten av vad de kallar "positivitet".
Således fungerar de svindlande kompositionerna av Carlos Aires med otaliga 'figurer' utskurna från originalsedlar från hela världen som speglar av vår bulimiska glupska som leder till att allt i slutändan inte spelar någon roll. Krisen som kollektivet :mentalKLINIK skriver med färgade kristallkulor är lika 'festlig' som olycksbådande på ett freudianskt sätt. Kanske är vårt öde det där "föräldralösa" som Alexandra Karakashians verk förkroppsligar, med de tyger färgade med motorolja som kanske allegoriserar ruinens oundviklighet eller dramer i osäkra liv.
Om i 'The Labyrinth of Passions' (Joël Andrianomearisoa) får svart en lyxig kvalitet, ger den geometriska perfektionen i Timo Nasseris verk känslan av att dessa metalliska glanser kan 'pricka' oss i strikt mening. Från fotona av Mónica de Miranda, till subtiliteterna i Wagas Khan som kräver en kontemplativ paus, till den kraftfulla installationen av Manal AlDoway eller den mästerliga målningen av Jorge Tacla, vi bevittnar olika sätt att sedimentera av det som knappt kan nämnas: tidens långsamma erosion, de existentiella härjningarna. Gabriela Bettinis fantastiska målning ger ett hörn där ljuset tycks antyda hopp, trots allt.
Vi måste 'pervertera' Shakespeare och bekräfta ('sotto voce') att vi ibland behöver befria ord och bilder från deras träldom så att den bästa kungen inte är den mörkaste av tystnad.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
21 maj 2026, 11:58
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
'What Silence Keeps': silencios liberadores en la galería Sabrina Amrani
Beskrivning
Lo que está a punto de leer sonará paradójico y conocido: hay silencios de los que no se deja de hablar. Uno de ellos es 'musical' y supone la comprensión, francamente liberadora, de que la vida compone por sí misma un azar que hace que los ruidos pretendidamente insignificantes sean también sonidos a los que merece la pena prestar atención. Fue John Cage, lúcido anarquista, quien descubrió en una cámara anecoica en Harvard que siempre suenan pulsos vitales o tensiones del espacio. En realidad, lo que reveló en su mítica pieza '4' 33''', a la manera de un 'koan' japonés, es el raro placer de lo inaudito. El otro 'silenciario' del siglo XX fue Wittgenstein que, en su 'Tractatus lógico-filosófico', concluyó la búsqueda de la fórmula general de la proposición con una sentencia lapidaria: «De lo que no se puede hablar es mejor guardar silencio». Aunque Beuys declaró que «el silencio de Duchamp está sobrevalorado», lo cierto es que sus ocurrencias siguen dando que hablar o, mejor, conforman la metodología pedestalizante que da a ver cualquier cosa. Rocío Garriga dedicó un libro estupendo (Cendeac, 2024) a la presencia del silencio en el arte actual, un asunto que se retoma en esta colectiva en la galería Sabrina Amrani, partiendo de la intuición de que «el silencio no es un vacío, sino una materia activa que conserva, oculta, erosiona y transforma». Tratan de evocar tanto la pérdida como la persistencia, sugiriendo que la obra de arte puede tener el carácter de un 'wunderblock' en el que están sedimentadas tanto las huellas como lo que ha sido borrado. Lejos de la deriva mística que ha reaparecido en nuestros tiempos inercialmente 'nostálgicos', la tonalidad generalizada de estos creadores es la de afrontar la 'furia de las imágenes' sin caer ni en la retórica apocalíptica ni tener la complacencia entontecida de eso que llaman 'positividad'. Así, las vertiginosas composiciones de Carlos Aires con infinidad de 'figuras' recortadas de billetes originales de todo el mundo funcionan como espejos de nuestra voracidad bulímica que lleva a que, a la postre, todo termine por importar nada. La crisis que el colectivo :mentalKLINIK escribe con bolas de cristal coloreadas es tan 'festiva' como siniestra a la manera freudiana. Tal vez nuestro destino sea esa 'orfandad' que encarnan las piezas de Alexandra Karakashian, con esas telas manchadas con aceite de motor que acaso alegorizan la inevitabilidad de la ruina o los dramas de las vidas precarias. Si en 'The Labyrinth of Passions' ( Joël Andrianomearisoa ) el negro adquiere una cualidad lujosa, la perfección geométrica de la obra de Timo Nasseri produce la sensación de que esos brillos metálicos pueden 'punzarnos' en sentido estricto. De las fotos de Mónica de Miranda, a las sutilezas de Wagas Khan que reclaman pausa contemplativa, hasta la poderosa instalación de Manal AlDoway o el magistral cuadro de Jorge Tacla, asistimos a diferentes modos de sedimentación de lo que apenas pue- de ser nombrado: la lenta erosión del tiempo, los estragos existenciales. El prodigioso cuadro de Gabriela Bettini regala un rincón en el que la luz parece sugerir esperanza, a pesar de todo. Debemos 'pervertir' a Shakespeare y afirmar ('sotto voce') que, en ocasiones, necesitamos liberar las palabras y las imágenes de su esclavitud para que el mejor rey no sea el más sombrío de los silencios.
