"Antarktis börjar här", av Benjamín Labatut: Sätt att skriva om en debut
Då och då händer det att vi utifrån upptäcker författare som går obemärkt förbi nationell litteraturkritik. Det hände med Eva Baltasar. Plötsligt inkluderade Booker henne bland sina nominerade och vi upptäckte att det fanns en spansk författare med ett internationellt eko.
Det publiceras för många nya titlar – 27 nya titlar om dagen, berättar de – men dessa fenomen är ändå ett symptom på att det finns en viss förutsägbarhet i valet av böcker som recenseras. Det hände också med Benjamín Labatut (Rotterdam, 1980). När Anagrama publicerade 'Un verdor terrible' 2020 gick boken nästan på tå.
Och det var ett unikt förslag. Författaren artikulerade i form av berättelser flera resor in i stora vetenskapsmäns medvetande på ett förvirrande sätt som sträckte sig från facklitteratur till fantasi. Labatut var en typ av författare som vi inte hade läst, men nyheten härskar och han blev dubbelbottnad, trots att han uppnått en god handfull översättningar.
Den engelska utgåvan och dess Booker-nominering var tvungen att komma för att, ja, alltid sätta Labatuts böcker i sikte. Senare kom mer erkännande, och 'The New York Times' inkluderade den bland de bästa böckerna på 2000-talet. 'MANIAC' (2023) mottogs som den förtjänade. Men Labatut verkar motstå att gå in i den publiceringscykeln för publiceringens skull, och detta tvingar honom att återgå till sina tidigare böcker.
Nu är det dags för 'Antarctica Begins Here', hans debut, som författaren har skrivit om på ett "våldsamt" sätt. Oavsett om det finns mer eller mindre operation, dyker den författare som senare stack ut i "Un verdor terrible" upp i den här versionen av 'La Antártica'. Labatut var alltid en författare som vi inte läst tidigare.
De sex berättelserna i boken visar oss en penna som kan navigera i det mänskliga sinnets oordning med oförutsägbar logik. "Jag kunde inte se, jag kunde inte få in det i mitt huvud, och först nu, när de säger att jag är galen, förstår jag", skriver han. Labatut har gått igenom "tomrummet" och han har lyckats översätta det till litteratur. Berättelsen som ger boken dess titel är en journalist med litterära ambitioner i huvudrollen, en utskrift av författaren. "Var den berömda avgrunden låg och vad man skulle göra om man lyckades ta sig dit var saker jag fortfarande inte visste", skriver han. «Litteraturen krävde ett offer.
För att skriva var man tvungen att förlora något. I en annan berättelse talar han om den sanna natten – ”som inte börjar med solnedgången, utan långt efter” – som den plats där ”alla sover utom alligatorerna och jaguaren”. Och i en annan säger han: «När blev du av kärlek?
Vid vilken ålder tappade du förståndet? Vilken dag nådde du botten? "Det händer plötsligt saker." Dessa berättelser är inte lika mogna som de som gav honom ett erkännande år senare och avslutningarna är mindre genomförda, men det finns glimtar som gör att vi kan skymta den författare han har blivit idag. Med hans talang är det inget litet argument.
Labatut har förtjänat rätten för oss att läsa allt som kommer från hans penna.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
18 maj 2026, 13:21
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
'La Antártica empieza aquí', de Benjamín Labatut: Maneras de reescribir un debut
Beskrivning
De tanto en tanto ocurre que desde fuera nos descubren autores que pasan inadvertidos para la crítica literaria patria. Pasó con Eva Baltasar . De repente, el Booker la incluyó entre sus nominados y descubrimos que había una autora española con eco internacional. Se publican demasiadas novedades –27 títulos nuevos al día, nos dicen– pero estos fenómenos no dejan de ser un síntoma de que hay cierta previsibilidad en la elección de los libros que se reseñan. Ocurrió también con Benjamín Labatut (Rotterdam, 1980). Cuando Anagrama publicó en 2020 'Un verdor terrible' , el libro pasó casi de puntillas. Y era una propuesta singular. El autor articuló en forma de relatos varios viajes hacia la mente de grandes científicos con una forma desconcertante que iba de la no ficción a la imaginación. Labatut era un tipo de escritor que no habíamos leído, pero la novedad manda y pasó a un doble fondo, pese a haber conseguido un buen puñado de traducciones. Tuvo que llegar la edición en inglés y su nominación al Booker para, ya sí, poner los libros de Labatut siempre a la vista. Después llegaron más reconocimientos, y 'The New York Times' lo incluyó entre los mejores libros del siglo XXI. 'MANIAC' (2023) sí que fue recibido como se merecía. Pero Labatut parece que se resiste a entrar en esa rueda de publicar por publicar, y esto obliga a volver a sus libros anteriores. Ahora le toca a 'La Antártica empieza aquí' , su debut, que el autor ha reescrito de una manera «violenta». Haya más o menos cirugía, en esta versión de 'La Antártica' asoma ese escritor que luego despuntó en 'Un verdor terrible'. Labatut siempre fue un autor al que no habíamos leído antes. Los seis relatos del libro nos muestran a un plumilla capaz de transitar el desorden de la mente humana con una lógica imprevisible. «No lograba ver, no podía metérmelo en la cabeza, y solo ahora, que dicen que estoy loco, entiendo», escribe. Labatut ha pasado por el «vacío» y él ha conseguido traducirlo en literatura. El relato que da título al libro lo protagoniza un periodista con aspiraciones literarias, un trasunto del autor. «Dónde quedaba el famoso abismo y qué hacer si uno lograba llegar hasta ahí eran cosas que aún no sabía», escribe. «La literatura exigía un sacrificio. Para escribir, algo tenías que perder». En otro relato habla de la noche verdadera –«que no empieza con la puesta de sol, sino mucho después»– como ese lugar en el que «todos duermen salvo los caimanes y el jaguar». Y en otro dice: «¿Cuándo te desenamoraste? ¿A qué edad perdiste la cabeza? ¿Qué día tocaste fondo? Las cosas suceden de golpe». Estos cuentos no son tan maduros como los que años después le dieron el reconocimiento y los cierres están menos logrados, pero hay destellos que permiten vislumbrar el autor en el que se ha convertido hoy. Con su talento, no es un argumento menor. Labatut se ha ganado el derecho a que vayamos leyendo todo lo que sale de su pluma.