James Salter: Han flyger, flyger han kommer
Vid något tillfälle, efter att ha skrivit och publicerat sin första bok - "Jägarna" (1957), under aliaset av James Salter för att undvika problem med sina överordnade - bestämde kaptenen och piloten för det nordamerikanska flygvapnet James Arnold Horowitz att det var dags att säga adjö till uniformen för att skriva in sig på en litterär karriär. Mindre farligt men lika riskabelt, ja, även om denna förändring inte innebar att man skulle sluta klättra bortom molnen. För, ja, det tog inte lång tid för Salter (New Jersey, 1925-2015) att bli erkänd och med rätta hyllad – mer av sina mest lysande kollegor än av en stor massa läsare – som den bästa konjugatorn av verbet flyga sedan Antoine de Saint-Exupery.
Och, ja, Salters prosa, utöver det faktum att den ändrade territorium men aldrig intensitet - vare sig det var horisontellt i en sensuell säng i 'Game and Distraction', eller i bergens vertikalitet i 'Solitary', eller i slow motion fritt fall av ett äktenskap i 'Light Years', eller allt det där samtidigt i 'All There Is Is totally lost in tragedies' och som oftast förlorade hans tragedier. metallisk värme från en jet i kyla och mer hög luft. Erfarenhet som han skulle återvända till som veteran i sin mästerliga och minnesvärda 'Quemar los Días', från 1997, och i den aerodynamiska samlingen 'Gods of Tin: The Flying Years', från 2004, och där han tidigare skulle återfalla i detta: hans opus 2. Roman 'The 61 Arm' ursprungligen publicerad i 19 och 19. tillfälle erkände han att han inte gillade det - omskrivet på djupet 2012 och döpt om till 'Cassada' för att omsättas i praktiken igen, med mer och större erfarenhet, vad, förklarade han, var varken mer eller mindre än "att sätta ihop ord: jag gillar att gnugga ihop orden, som om jag hade dem i en sluten hand.
Att känna dem bäst, vända sig om, sedan inte längre, men först välja inte" format av polyfonisk-modernistisk mosaik av förstapersonsröster, men återbesökt av en allvetande och mer Hemingwayan-dialog tredje (och fungerar lite som en felande länk mellan 'As I Lay Dying' och 'All the Dead Pilots', av William Faulkner, och 'Testimony of a Pilot' och 'Even Barrate Hannahs ankomst' i North American Greenland och tränar basen på Grönland i Tyskland). tragiskt slut på löjtnant Robert Cassada. En ung och inte särskilt begåvad Puerto Rican stridspilot mellan krigen och perfekt "outsider" för sina skvadronkamrater och till och med deras fruar och en nyfiken parfym som påminner lite om både kasernernas krönikor från Isak H Babels initiering. legend först efter den definitiva manövern: att krascha till denna eftervärld reserverar Salter sin mest lyriska och suggestiva prosa och – i perspektiv, även om han är reviderad och återbesökt – berättar han om ögonblicket när Salter spände bältet och sträckte ut sina vingar.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
18 maj 2026, 12:59
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
James Salter: volando va, volando viene
Beskrivning
En algún momento, luego de haber escrito y publicado su primer libro —'Los cazadores' (1957), bajo el alias de James Salter para así evitarse problemas con sus superiores—, el capitán y piloto de la Fuerza Aérea norteamericana James Arnold Horowitz decidió que ya era hora de decir adiós al uniforme para enrolarse en la carrera literaria. Menos peligrosa pero igualmente arriesgada, sí, aunque este cambio no implicase el dejar de subir más allá de las nubes. Porque, sí, Salter (Nueva Jersey, 1925-2015) no demoró en ser reconocido y justamente celebrado —más por sus más ilustres colegas que por una gran masa de lectores— como el mejor conjugador del verbo volar desde Antoine de Saint-Exupery. Y, sí, la prosa de Salter, más allá de que cambiase de territorio pero nunca de intensidad —ya fuese en la horizontal de lecho sensual en 'Juego y distracción', o en la verticalidad de montañas en 'En solitario', o en la caída libre en cámara lenta de un matrimonio en 'Años luz', o todo eso al mismo tiempo en 'Todo lo que hay' y las pequeñas y grandes tragedias que suelen planear en sus relatos—, jamás perdió del todo esa calidez metálica de un jet en el frío y más alto aire. Experiencia a la que volvería ya veterano en su magistral y memoriosa 'Quemar los días', de 1997, y en la recopilación aerodinámica 'Gods of Tin: The Flying Years', de 2004, y en la que, antes, reincidiría en esta: su opus 2. Novela originalmente publicada en 1961 con el título de 'The Arm of Flesh' y —porque en más de una ocasión reconoció que no le gustaba— reescrita a fondo en el 2012 y rebautizada como 'Cassada' para volver a poner en práctica, con más y mayor experiencia, eso que, explicó, era ni más ni menos que « juntar palabras: me gusta frotar a las palabras entre ellas, como si las tuviera en una mano cerrada. Sentirlas dar la vuelta, chocar, y después elegir nada más que a las mejores». Y 'Cassada' ya no en su primer formato de polifónico-modernista mosaico de voces en primera persona, sino revisitada por una omnisciente y más hemingwayana-dialogada tercera (y funcionando un poco como eslabón perdido entre el 'Mientras agonizo' y el 'Todos los pilotos muertos', de William Faulkner , y el 'Testimonio de un piloto' y el 'Incluso Groenlandia', de Barry Hannah) narra la llegada a base norteamericana en Alemania y entrenamiento y trágico final del teniente Robert Cassada. Un joven y no muy dotado piloto portorriqueño de combate entre guerras y perfecto 'outsider' para sus compañeros de escuadrón e, incluso, sus esposas. Y flota aquí un curioso perfume Y.A. que recuerda un poco tanto a las crónicas cuarteleras de Isak Babel como a las epifanías iniciáticas de S. H. Hinton con un Cassada ganándose las alas de su leyenda sólo después de esa maniobra definitiva: estrellarse. A esta posteridad Salter reserva su prosa más lírica y evocativa y —en perspectiva, aunque revisado y revisitado— aquí carretea el momento en que Salter se ajustó el cinturón y desplegó su alas. Y despegó para salir y seguir volando y hacernos volar con él.
