John Berger, en engelsman talar om Spanien
Jag tycker inte att den här essäboken av John Berger är överdrivet intressant. Utgångspunkten är alltid bilder, målningar eller fotografier, målare eller fotografer. Jag kan naturligtvis ha fel, och om du är ett stort fan av John Berger behöver du inte lyssna på mig och jag är säker på att du gillar dessa essäer lika mycket som jag har varit uttråkad av att läsa dem.
Läsupplevelsen är som vi vet väldigt subjektiv. Jag måste till att börja med erkänna att något som stör mig mycket är författarens insisterande på att uppehålla sig vid klichéer och till och med, skulle jag säga, klichéer, om Spanien, den spanska karaktären och den spanska kulturen. Det finns en form av paternalism och förakt som vet hur man maskerar väl med sympati och mänskligt intresse, som när Berger försäkrar att invånarna i Kastilien inte alls är (observera noga: de är inte) "djurvarelser".
Spanjorerna är torra, strama och framför allt stolta.
De gillar att häda. De är anhängare av färgen svart. De är skeptiker, men samtidigt (det kan tyckas konstigt och Berger kämpar för att förklara det) är de religiösa fanatiker.
Spanien var det mäktigaste landet i världen "i början av 1500-talet", men sedan gick det in i förfall, sjönk in i den mest skrämmande fattigdomen (sic) och förlorade all sin relevans i Europa, där dess enda roll, verkar det som, var att fanatiskt försvara den katolska tron. Spanskt måleri bygger faktiskt på källor från andra sidan Pyrenéerna, det vill säga "europeiskt"... Sanningen är att jag inte känner till ett folk som är stoltare över sig själva än engelsmännen.
Sanningen är att färgen svart är lika typisk för Zurbarán eller Velázquez som den är för Caravaggio eller Rembrandt. Sanningen är att det är lite konstigt (låt oss uttrycka det så) att tänka på att Europa börjar på andra sidan Pyrenéerna. När det gäller fanatism...
Eftersom det fortfarande inte finns några apparater för att mäta det, är det svårt att jämföra spanska med engelska, italienska, tyska eller schweiziska... Man undrar varför alla dessa dumheter, klichéer och fördomar är nödvändiga för att prata om en målning av Velázquez som föreställer en grekisk fabulist, eller varför det är nödvändigt att säga så många gånger att man beundrar den katolska kyrkan trots att han beundrar Zurbarán. Dessa uppsatser verkar dock inte särskilt välskrivna för mig.
Argument försvinner ofta i en ansamling av meningar vars centrala idé är svår att urskilja. Berger har inte de stora essäiternas talang att relatera olika element, att avslöja oanade betydelser eller att skapa bländande. Jag måste säga något annat också för att göra denna kritik ännu konstigare.
På sidan 24 av exemplaret som anlände till mitt hus dök en hemsk krossad insekt upp, med rester av ben och stora blågråa vingar (en fluga?), som lämnade en hemsk fläck som brunaktigt blod på sidorna. När jag hittade den var jag rädd och äcklad. Jag hoppas att det inte har påverkat min läsning.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
18 maj 2026, 13:17
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
John Berger, un inglés habla sobre España
Beskrivning
No me parece que este libro de ensayos de John Berger sea excesivamente interesante. El punto de partida son siempre las imágenes, cuadros o fotografías, pintores o fotógrafos. Puedo estar equivocado, por supuesto, y si usted es un gran admirador de John Berger no tiene por qué hacerme caso y seguro que disfruta de estos ensayos tanto como yo me he aburrido al leerlos. La experiencia de la lectura es, como sabemos, muy subjetiva. Tengo que confesar, ya para empezar, que algo que me molesta bastante es la insistencia del autor en recrearse en tópicos e incluso, diría yo, topicazos , sobre España, el carácter español y la cultura española. Hay una forma del paternalismo y del desprecio que sabe enmascararse bien de simpatía e interés humano, como cuando Berger asegura que los habitantes de Castilla no son (fíjense bien: no son) en absoluto «seres animalescos» . Los españoles son secos, austeros y sobre todo orgullosos. Les gusta blasfemar. Son devotos del color negro. Son escépticos, pero al mismo tiempo (esto puede parecer extraño y Berger se esfuerza por explicarlo) son fanáticos religiosos. España fue el país más poderoso del mundo «al principio del siglo XVI», pero luego entró en la decadencia, se hundió en la más espantosa pobreza (sic) y perdió toda su relevancia en Europa, en la que su único papel fue, al parecer, defender con fanatismo la fe católica . La pintura española se basa en realidad en fuentes de más allá de los Pirineos, es decir, «europeas»... La verdad es que no conozco pueblo más orgulloso de sí mismo que el inglés. La verdad es que el color negro es tan típico de Zurbarán o de Velázquez como de Caravaggio o de Rembrandt. La verdad es que resulta algo extraño (digámoslo así) considerar que Europa comienza al otro lado de los Pirineos . En cuanto al fanatismo... Como todavía no existen aparatos para medirlo, es difícil comparar el español con el inglés, el italiano, el alemán o el suizo... Uno se pregunta por qué son necesarias toda esta sarta de necedades, clichés y prejuicios para hablar de un cuadro de Velázquez que representa a un fabulista griego, o porque es necesario decir tantas veces que admira a Zurbarán aunque aborrece a la horrible iglesia católica. Estos ensayos, por lo demás, no me parecen especialmente bien escritos. Los argumentos a menudo se pierden en una acumulación de frases cuya idea central es difícil de discernir . Berger no posee el talento de los grandes ensayistas de relacionar elementos dispares, de revelar sentidos insospechados o de crear deslumbramientos. He de contar otra cosa, además, para convertir esta crítica en algo todavía más extraño. En la página 24 del ejemplar que llegó a mi casa apareció un horrible insecto aplastado, con restos de patas y de unas grandes alas color gris azulado (¿un moscardón?), que dejó una espantosa mancha como de sangre parduzca en las páginas. Cuando lo encontré me dio miedo y asco. Espero que no haya influido en mi lectura.
