Den enklaste metoden att aldrig misslyckas när du väljer vin på en restaurang: gå efter den näst billigaste
Det är inte alltid lätt att välja rätt vin när man går på restaurang. Om brevet är fullt av okända namn och vingårdar, vilka verktyg har du till ditt förfogande för att informera om ditt beslut? Priset, naturligtvis.
Men det finns ett utbrett tabu bland alla matgäster utanför vinuniversumet. Ingen vill välja den billigaste flaskan, av vad det kan säga om oss. Så inför dilemmat att spendera en förmögenhet på en flaska som du inte vet något om eller verkar snål, bestämmer vi oss för att beställa den näst billigaste flaskan.
Det är på riktigt. Den tidigare historien har mycket legend men också verklighet. En informell undersökning gjord av Atlas Obscura för några år sedan visade att den näst billigaste flaskan var ett återkommande val bland dess läsare.
Minst 50 % av de tillfrågade medgav att de använt det vid något tillfälle; och 21 % medgav att de valde det regelbundet, långt över de 13 % som tenderade att nöja sig med den billigaste. De återstående 25 % valde kanske den mest rimliga strategin: att fråga servitören. Det vill säga, myten har något verkligt.
I Xataka 1945 buteljerade någon 75 centiliter vin i Bourgogne. Och nu är vinet det dyraste i historien: 700 000 euro.
Och det är logiskt. Så mycket att en annan legend har dykt upp på senare år: restauranger, medvetna om denna beslutsmekanism, höjer priset på den näst billigaste flaskan. Som alla vet har priset på vilken produkt som helst på en restaurang, speciellt vin, ingenting att göra med priset i en stormarknad (för att inte tala om när du går till grossisten).
Tanken bakom denna andra myt, kraftigt förstärkt i media, är att restauranger multiplicerar påslaget på den näst billigaste flaskan. Eftersom de vet vad deras klient kommer att begära. Att beställa det till en middag vore ett ekonomiskt irrationellt beslut. är det?
Det visar sig att ett par forskare har bestämt sig för att studera frågan och sprida data där det tidigare bara fanns en nebulosa av muntliga legender. Hans svar, sammanfattat i detta arbete som analyserar menyn på mer än 235 restauranger i London, motsäger myten: den näst billigaste flaskan har en lägre premie än de senare, menyns medelklass.
Även den billigaste. Och även den dyraste, toppen av tabellen. Din bar på tjänsten sliter dig inte när du beställer den näst billigaste.
Tvärtom är det ett lönsamt alternativ.
Förklaringen. Ganska kortfattat och väldigt intuitivt. När de utformar sin prisstrategi har restauranger få incitament att göra sina billigare viner dyrare.
De fungerar som tillgång till utbudet för mindre entusiastiska matgäster. Om de erbjöds mycket dyra skulle många av dem välja en annan drink. Genom att behålla den mest blygsamma andelen lönsamhet lyckas de ge dem utlopp.
En liknande logik fungerar för de dyraste vinerna: bara de mest djupsinniga finsmakarna väljer dem, så ett ärligt pris, uppfattat som ett fynd, kommer att uppmuntra deras köp. I Xataka Europeiska unionen tror att de har en lösning för nedgången av vin i Spanien: att plocka de "gröna" druvorna i La Rioja. Vem förlorar i denna process?
Lätt: medelklassen. Det är i mellanvinerna som kvalitetspriset, i förhållande till det pris som vi kunde hitta i en stormarknad, slutar löna sig. Där skjuter restauranger i höjden med sin % lönsamhet.
En nödvändig uppoffring för att prioritera konsumtionen av billiga viner (för enstaka middagsgäster) eller mycket exklusiva viner (för finare smak).
I siffror. I genomsnitt har mellanflaskor en 50 % högre premie än flaskor med det bästa priset. De billigaste ligger på runt 25 %, medan de extraordinärt dyra, med ett nästan obefintligt påslag, är mycket värda det (om du är villig att betala dem).
I London (och härifrån bör du hålla andan) är det genomsnittliga priset för en flaska rött runt 48 euro, även om en majoritet (46 %) är under 34 euro och en överväldigande majoritet (79 %) är under 57 euro. Vi kommer alltid att ha husets vin. Bild | Unsplash i Xataka | Europa hade satt sitt hopp till Kina att fortsätta sälja vin till världen.
De hade inte "moral" I Xataka | För första gången i historien börjar möjligheten till ett medelhavsområde utan vin dyka upp vid horisonten I Xataka | Två decennier förseglade: världens längsta kemiska test får plats i en flaska
Originalkälla
Publicerad av Xataka
15 maj 2026, 12:01
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
El método más sencillo para no fallar nunca eligiendo vino en un restaurante: ir a por el segundo más barato
Beskrivning
No siempre es sencillo elegir el vino adecuado cuando acudes a un restaurante. Si la carta está plagada de nombres y bodegas desconocidas, ¿qué instrumentos tienes a tu alcance para informar tu decisión? El precio, naturalmente. Pero hay un tabú muy extendido entre todos los comensales ajenos al universo vinícola. Nadie quiere elegir la botella más barata, por lo que pueda decir sobre nosotros. Así que ante ante el dilema de gastar un dineral en una botella sobre la que no sabes nada o aparentar tacañería, resolvemos pedir la segunda botella más barata. Es real. El relato anterior tiene mucho de leyenda pero también de realidad. Una encuesta informal elaborada por Atlas Obscura descubrió hace algunos años que la segunda-botella-más-barata era una elección recurrente entre sus lectores. Al menos el 50% de los encuestados admitía haber recurrido a ella en alguna ocasión; y el 21% reconocía escogerla con regularidad, muy por encima del 13% que tendía a conformarse con la más barata. Un 25% restante optaba por, quizá, la estrategia más razonable: preguntarle al camarero. Es decir, el mito tiene algo de real. En Xataka En 1945 alguien embotelló 75 centilitros de vino en Borgoña. Y ahora ese vino es el más caro de la historia: 700.000 euros Y es lógico. Tanto que durante los últimos años ha surgido otra leyenda: los restaurantes, conscientes de este mecanismo decisorio, disparan el precio de la segunda-botella-más-barata. Como todos sabrán, el precio de cualquier producto en un restaurante, muy en especial el vino, nada tiene que ver con su precio en un supermercado (no digamos ya cuando se acude al mayorista). La idea tras este otro mito, muy amplificada en los medios, es que los restaurantes multiplican el sobreprecio en la segunda botella más económica. Porque saben que es la que pedirá su cliente. Pedirla para una cena sería una decisión económicamente irracional. ¿Lo es? Resulta que un par de investigadores se han animado estudiar la cuestión y arrojar datos allá donde antes sólo había una nebulosa de leyendas orales. Su respuesta, resumida en este trabajo que analiza la carta de más de 235 restaurantes londinenses, contradice el mito: la segunda-botella-más-barata tiene un sobreprecio menor que las posteriores, la clase media de la carta. También la más barata. Y también las más caras, la parte alta de la tabla. Tu bar de turno no te está estafando cuando pides la segunda más barata. Al contrario, es una opción rentable. La explicación. Bastante sucinta y muy intuitiva. A la hora de diseñar su estrategia de precios los restaurantes tienen pocos incentivos para encarecer sus vinos más baratos. Funcionan como acceso a la gama para los comensales menos entusiastas. Si los ofrecieran muy caros, muchos de ellos optarían por otra bebida. Al mantener el porcentaje de rentabilidad más modesto, consiguen darles salida. Una lógica similar opera para los vinos más caros: sólo los escogen los conocedores más profundos, por lo que un precio honesto, percibido como ganga, incentivará su compra. En Xataka La Unión Europea cree tener una solución para el declive del vino en España: arrancar la uva "en verde" en La Rioja ¿Quién sale perdiendo en este proceso? Fácil: la clase media. Es en los vinos intermedios donde la calidad-precio, en relación al precio que pudiéramos encontrar en un supermercado, deja de salir a cuenta. Ahí los restaurantes disparan su % de rentabilidad. Un sacrificio necesario para primar el consumo de los vinos baratos (para comensales ocasionales) o muy exclusivos (para paladares más finos). En cifras. De media, las botellas intermedias llevan un sobreprecio un 50% superior al de las botellas con el precio más justo. Las más baratas rondan el 25%, mientras que las extraordinariamente caras, con un sobreprecio casi inexistente, salen muy a cuenta (si estás dispuesto a pagarlas). En Londres (y a partir de aquí conviene contener la respiración) el precio medio para una botella de tinto ronda los 48€, aunque una pluralidad (el 46%) están por debajo de los 34€, y una abrumadora mayoría (79%), por debajo de los 57€. Siempre nos quedará el vino de la casa. Imagen | Unsplash En Xataka | Europa había puesto sus esperanzas en China para seguir vendiendo vino al mundo. No contaban con la "moralidad" En Xataka | Por primera vez en la historia la posibilidad de un Mediterráneo sin vino empieza a darse en el horizonte En Xataka | Dos décadas sellado: el ensayo químico más largo del mundo cabe en una botella (function() { window._JS_MODULES = window._JS_MODULES || {}; var headElement = document.getElementsByTagName('head')[0]; if (_JS_MODULES.instagram) { var instagramScript = document.createElement('script'); instagramScript.src = 'https://platform.instagram.com/en_US/embeds.js'; instagramScript.async = true; instagramScript.defer = true; headElement.appendChild(instagramScript); } })(); - La noticia El método más sencillo para no fallar nunca eligiendo vino en un restaurante: ir a por el segundo más barato fue publicada originalmente en Xataka por Andrés P. Mohorte .
